Den tatuerade republiken

 

På tågstationen i Yogyakarta, på indonesiska Java, virar en man i tjugoårsåldern upp sin vänstra överarm. Längs huden svalkar sig en färsk tatuering under kaféets takfläkt.

 

Han tackar för berömmet, motiven visar på ett ansikte utan tydliga drag, inringad i mörk bakgrund.

För tjugo år sedan hade det här varit en omöjlighet i Indonesien, än mindre hade någon öppet visat sin nakna överarm med dess nytillskott utan att räkna med repressalier. Och det trots att Indonesien sitter på en historia där just kroppsdekoration i form av tatueringar, ringar och piercingar varit mer regel än undantag. Tatueringen som symbol blev i takt med industrialiseringen och det moderna samhällets framväxt ett tecken på brottslighet, laglöshet och fara. Konst var i Indonesien — liksom i andra hårdföra asiatiska diktaturer som Filippinerna, Singapore och Thailand — det sista man förknippade tatueringar med.

 

En av anledningarna till kroppsdekorationens återkomst kan tillskrivas en tatueringsstudio i Yogyakarta, eller snarare dess beryktade ägare: Athonk. På undergroundscenen är Athonk en lysande stjärna som med tatueringsnålen som verktyg lyckats återbörda Indonesiens förträngda målarkultur och uråldriga tribesymbolism till en någorlunda accepterad plats i landets kultursfär.

Athonk lever numera på Hawaii men grunden han lagt i Indonesien lever vidare, framförallt i fråga om signaler och mer uppsluppna ideal som inte blev möjliga förrän flera år efter den seglivade diktatorn Suhartos fall. Han inledde sin konstnärsbana på Yogyakartas konstinstitut i stället för att tillmötesgå sina föräldrars önskan om en militär karriär för att bli den som anordnade landets första organiserade tatueringsfestival 1997.

Det krävs en lång historisk strapats för att söka svar på tatueringens uppkomst i den indonesiska arkipelagen. Somliga gör gällande att spår av en etablerad tatueringskultur löper ända bak till Sumatras järnålder och att mentawaistammens "titikultur", med kroppsdekorering som bärande element, är den äldsta i världen. Dajakfolk på Borneo dekorerade sina kroppar med symboler långt före kolonialisterna nådde djungeln, och än i dag förblir typiska dajakmönster underlag för mångas val av motiv i de västerländska tatureringssalongerna. Däremot satte — och sätter — tatueringar sociala stämplar som kan rita om människors livskartor.

 

Författaren och socialantropologen Laine Berman skriver: "På Java måste varje forskning som berör tatueringskonsten ha i åtanke att tatueringar på många sätt utgör den socioekonomiska skillnaden mellan rik och fattig. Båda har anammat tatueringen men av helt olika skäl och fått dem gjorda på helt olika platser. Skillnaden kan belysas genom deras olika motiv, sina skäl för att vilja ha en tatuering och om de får den gjord av en vän i hemmamiljö, i någon fin salong med steril utrustning eller på gatorna med en handgjord utrustning och fatala hälsorisker."

 

Heroinister har använt sig av tatueringskonsten och kraften från symboler i syfte att försöka avvänja sitt beroende av putauw. Medan tatueraren ristar in motiven i deras kroppar, ofta med underliggande andliga budskap om hjälp i sin kamp mot drogbehovet, lever förhoppningar om att tatueringen kan skydda dem från drogernas berusning, likt talismaner mot onda andar.

Tatueringen var ett av många offer för "moderniseringen" och "civilisationens ankomst" som européerna påstod sig importera till arkipelagen. Konstformen dog aldrig helt ut, men dess symbolvärde och syfte glömdes bort av många och kom i stället att bli förknippat med uppror och avvikelse. Särskilt kvinnor drabbades av kolonialismens nya spelregler. På Borneo var kvinnor utan tatueringar inte att betrakta som "normala", hennes sociala roll och status utmärktes genom symboler på kroppen.

När ekonomin började svika under åttiotalet och den småskaliga brottsligheten ökade till följd av utbredd fattigdom och desperation blev "tatuerade brottslingar" ett laddat politiskt begrepp. I indonesisk press skrev man om fem tusen dödsfall där de livlösa kropparna bland annat rubricerades som "tatuerade".

"Personer med tatueringar började frivilligt att överlämna sig till polisen, enbart för att inte bli mördade. Tatuerade män anklagades för brott utan att få dem preciserade", skrev James Siegel i A New Criminal Type in Jakarta.

De tatuerade kropparna lämnades synliga i gatukorsningar och gränder som avskräckande exempel för avvikande beteenden, i den politiska diskursen drogs likhetstecken mellan tatueringar och kommunism. I mitten av åttiotalet var de synliga tatueringarna i det närmaste ett minne blott.

"Det fungerade", skriver Laine Berman. "Skräckslagna inför att bli utpekade som kriminella på grund av sina tatueringar försökte många att göra sig av med dem. Främsta tillvägagångssättet var att med hjälp av hett järn bränna bort de tatuerade huddelarna. Andra metoder var att skrapa bort huden med salt, kalk och syra. Det främsta målet var att avskaffa den kriminella stämpeln."

 

Konsten har i takt med Indonesiens breddade vidder blivit mer rörliga och landet har kommit en bit på väg, understryker Berman, både när det gäller inställning och kunskaper exempelvis rörande vikten av ren utrustning. I en gränd i Yogyakarta där inbjudande hotell, bostäder och restauranger delar plats finns en restaurang inredd med nymålade tavlor efter inhemska tatueringsmotiv. Spridda över en vägg formar motiven en talande akvarell över Indonesiens tillstånd; avståndet till en ordentlig uppgörelse med det förflutna känns lika avlägsen som viljan att se landets enorma sociala utmaningar i vitögat.

— Hey you, white trash!

Ropen nödgar en att se efter vad mannen bakom matståndet på en av Yogyakartas otaliga bakgator har att säga.

Mannen pekar mot sitt matstånd. Kycklingkotletter. Några sönderfriterade grönsaker. Strimlade köttbitar. Ris.

— White rice, nasi putih.

Är du blind eller något? undrar mannens blick. Polletten trillar så sakteliga ner.

Utanför sultanens muromgärdade palats tvingas man upp i cykeltaxis av "hovguider" med alldeles för långa mustascher. Färden går mot ett batikgalleri som den självtitulerade guiden som visar runt på palatsets turistanpassade innergård — men som mest vill tala kvinnokroppar i erotiska situationer — har valt ut.

Färden vinglar fram i väldig fart framför den senige mannens vana trampsteg, förbi stadens mest trafikerade leder och slutar utanför en lokal med immiga fönsterrutor. Galleriet huserar i vad som tycks ha varit ett gammalt garage. De imponerande hantverken är tavlor penslade med samma färgteknik som präglat regionens konstliv i generationer.

Konstnärerna består av ett äldre par och en manlig kollega som ställer ut alla dagar i veckan. De sitter och röker på obekväma pallar och bemödar inte resa sig och visa runt. Laster med turister anländer efter att först ha förtrollats av hovguiden med smak för erotiska berättelser under vallningarna över palatsinnergården och därefter ha skjutsats av den senige medelåldersmannen på cykeltaxin som skyndar förbi biltrafiken.

Batikkonsten har djupa rötter i den javanesiska konsten, konstnärer som sätter den i en nutidskontenta finns förvisso men dukarna i galleriet pryds snarare av de myter och symboler som cementerar Java — och framförallt Yogyakartaregionen — som en tidlös och magisk plats.

"Symbolismen i batikverken är påtaglig", menar författarna till Awas!, en essäantologi om kulturscenen i Indonesien efter Suhartos fall. "Den tomma fågelburen reser frågan: är din själ redan död?"

Artister är fortfarande traumatiserade efter censuren och de många kulturtabuna som rådde under Suhartos tre decennier. Likväl har konsten rest sig som en av de ärligaste stigarna för indoneserna för att verkligen förstå sin identitet i det nya Indonesien, skriver Laine Berman i en av essäerna. "Är indoneser medvetna om att de blivit utnyttjade i politiska syften?"

Dominans genom regimtrogen konst. Kvävd kreativitet. Bara några timmar efter Suhartos avgång organiserades den första läkeprocessen efter tre decenniers diktatur: en konstutställning med titeln Fifty Years of Human Rights: Messages from Distortion. Den ägde sedermera rum i Yogyakarta den 18 november 1998 och utländska besökare slogs av indonesernas förvåning över och inställning till fria konstuttryck. Bland annat visades dittills hemlighållna bilder på torterade och mördade civila indoneser, explosiva scenshower och utmanande målningar. Laine Berman närvarade och minns hur utställningens konstkriterier ifrågasattes.

"I ett samhälle där människor lärt sig att blunda närmar sig människor inte gärna konstverk som representerar det som utmanar medelklassens livsstilar, verk som lyfter fram en ickeurban motsvarighet som är dem främmande och som kan uppfattas som försök att så frön av skuld", skrev hon.

— Här. Drick.

En av galleristerna kommer med ett vattenglas, det är bara att dricka. Det känns som en vernissage i ett galleri där all konst rör på sig. Där de olika motiven från olika dukar byter plats och strör idéer i betraktarens sinnen.

På otaliga dukar framträder Buddha sittande framför ett väldigt tempel. Men ibland lurar ögonen en och placerar den upplyste mannen i ett hav av fåglar som lyfter mot den sjunkande solen.

 

Under rulltrappan i Yogyakartas centrala köpcentrum håller en mobil tatueringsstudio öppet fram till tio på kvällen. Ett skynke erbjuder tatueringssessionen lite avskildhet och tatueraren, en ung man i tjugoårsåldern, har pärmar utplacerade längs köpcentrets vita golv med arbetsprov och ritade motiv. Motiven följer i den javanesiska konstens spår: batik, graffitiinspirerat, symboler med dolda budskap.

— Beredd?

Frågan är riktad till en ung man som är till att få en tatuering förevigad på sin högra skuldra. Den unge mannen nickar, det syns att det är hans första tatuering. Tatueraren drar för skynket, hans vänner tänder sig varsin cigarett medan kunder svischar förbi i rulltrappans olika riktningar. Det omisskännliga ljudet av en tatuering plöjer sorlet: nålen som sparkar igång. Allt stannar till för ett ögonblick — men ögonblicket senare blir allt sig likt igen.

 

Read the essay in English/läs även texten på engelska:

The Tattooed Republic

 

 

Klas Lundström ämnar publicera en bok om Indonesien under 2013.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

 

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM