Borneos sista strid

Orangutanger och solbjörnar riskerar utrotning i kolgruvornas och timmerindustrins spår.

 

Borneos orangutanger och solbjörnar riskerar utrotning i kolgruvornas och timmerindustrins spår. Det här reportaget är ett besök i ett rehabiliteringscenter på tröskeln till en expanderande indonesisk kolindustri.

Sorlet från kompakt regnskog omringar Samboja lodge, ett rehabiliteringscenter för orangutanger i regi av Borneo Orangutan Survival Foundation (BSO), knutet till Världsnaturfonden. I andra fall med rehabilitering av orangutanger (bland annat i Kalimantan, indonesiska Borneo) har svåra sjukdomar och förmänskligade beteenden spårats till volontärer som blivit alltför intima med de djur de kommit för att bistå.

 

Projektet grundades i slutet av 90-talet på 160 hektar mark som just lidit svårt av skogsbränder och torka. Träd har återplanterats och tio år senare är resultatet slående: bland organiska odlingar och lummiga grönområden har 750 arter blossat fram.

 

— Det här är en dröm, säger Amran, 25-årig guide och journaliststudent från oljestaden Balikpapan som arbetat för BSO sedan 2008.

 

Återplanteringen är tänkt att statuera exempel för ett "möjligt framtida Borneo". Inte genom att återvända till ett förlorat paradis, förklarar Amran, snarare att finna ett tillstånd där ekologi och människor lever sida vid sida utan att endera parten utplånar den andra. Visionen bärs upp av arkitekturen, inramningen, de anställdas insatser och västerländska volontärer.

 

— Det här projektet får mig att tro på mänskligheten, säger en brittisk volontärer.

 

Orang utan: indonesiska för "människan i skogen". Orangutangen finns förutom på Borneo bara på Sumatra (även om de tillhör olika släkten som gick skilda vägar för 400 000 år sedan) och är enligt DNA-tabellen den art som står människosläktet närmast. Innanför Sambojas gränser finner 200 orangutanger skydd mot illegal jakt och skövlingens framfart. Ett skydd som emellertid lutar sig mot osäkra premisser — människans närmsta artfrände riskerar alltjämt obönhörlig utrotning.

 

Cia tittar sorgset upp från sitt blad. Vetskapen om att hon vandrat vilse i sjukdomen hepatit-b fyller hennes ögon med vemod och en närmast anklagande blick. Den vackra orangutanghonan kröker rygg och letar efter något på marken och glömmer för en stund bort bladet. Vallgravar skiljer de så kallade "orangutangöarna" från den övriga parken. Den första orangutangen hittades övergiven i en sophög.

 

300 har återbördats till en tillvaro i det fria men i dag måste BSO neka nytillskott; de är redan över två hundra stycken här. Cia är en av 50 000 orangutanger på Borneo. Siffran är inte så hög som den borde vara till följd av tjuvjakt och fångst av ungar som säljs på svarta marknaden som sällskapsdjur.

 

I andra änden av dalen släpps solbjörnarna ut ur sina inhägnader för sin lunchmotion i en inhägnad zon bestående av klätterställningar, tunnor och högvuxet gräs. Läget för solbjörnarna är ett annat; det är svårt att finna lämplig plats åt dem samtidigt som de redan ses som utrotningshotade i vilt tillstånd.

 

Liksom orangutanger används solbjörnar som husdjur eller exklusiva varor på svarta marknaden, men de är även villebråd för organjägare, pälskollektörer och samlare av obskyra tandsouvenirer. I BSO:s regi släpptes solbjörnar senast tillbaka i fritt tillstånd 2003, sedan dess har omständigheterna enligt projektet varit allt annat än optimala. Det saknas plats och tydliga indikationer från högre ort om att solbjörnarna inte kommer att jagas på nytt.

 

Det var just omständigheter kring Borneos solbjörnar som sommaren 2011 reste frågetecken kring Världsnaturfonden, till vilken BSO-projekten är knutna. Miljöorganisationens trovärdighetskapital stod plötsligt hotat och politiker med intressen i skogs- och kolbranschen fann ett argument för att avväpna Borneos miljövänner.

 

Den indonesiska miljörörelsen WALHI har flera gånger publicerat dokument som hävdat att WWF samarbetat med kontroversiella bolag med intressen i bland annat Borneos timmer- och palmoljeindustri. Ett bevis för den saken var bland annat att solbjörnar som befann sig på rehabiliteringscentra matades med giftigt avfall från genmanipulerade bär inköpta av palmoljebolagen.

 

En halvtimme senare, tillbaka i burarna, förses solbjörnarna med färskt vatten. En av volontärerna beklagar sig över den drypande svetten som rinner från håret ner längs pannan.

 

— Det är ändå bättre än att ha den där pyjamasen på sig, säger hon och sneglar mot en av solbjörnarna. Svetten har bildat smärre pölar i den mörka pälsen.

 

Utsikten från tornet ovanför BSO:s kontor bjuder inte bara på en svepande panoramabild över grön sekundärskog; i horisonten, Sambojas utkanter, blottar sig en avlång orange linje; erosionen som världen över blivit kolgruvornas riktmärken. Lokala och kinesiska gruvbolag köper i allt högre utsträckning upp mark av bybor. Samboja drivs förvisso som ett självständigt projekt, något som belönar BSO med oberoende och, än viktigare, trovärdighet — det gör även projektet sårbart för ekonomiska och politiska påtryckningar.

 

— Om inte Samboja hålls kvar i lokal ägo och drivs utan kommersiella intressen är farhågorna stora att marken kan komma att säljas till gruvbolagen, säger Amran.

 

Mot motsatta väderstreck stiger molnen från ännu en gruvetablering. Även här, på tröskeln till Sambojas återplanterade skogsmarker. Två separata världar med helt olika mål. Amran kisar med ögonen för att kunna syna röktjogen, den gruvöppningen har han inte sett förut, säger han. På ett av fotografierna i biblioteket syns Aldrin, en av orangutangerna som återvänt till vilt tillstånd efter flera år i Sambojas vård. Han gjorde sig smärre berömd som "den pussande orangutangen", för sin omtanke för skötarna. På fotot hänger Aldrin mellan två trädstammar och tränger djupt in i betraktarens ögon.

 

— Projektet är ett försvar mot kolindustrin. En protest, säger Peter Karsono, en av Sambojas grundare. Kolindustrin är en ny företeelse i östra Kalimantan. Alla gruvorna är nya, mellan två och fyra år. Och vad som är mest beklagligt är nationaliseringen av koldriften. Eller "indoniseringen" som vi kallar den.

 

Enligt Peter innebär nationella bolagsövertaganden i regel större vårdslöshet, mindre social närvaro och arrogantare inställning kring miljöhänsyn. Peter Karsono undrar ifall svenska gruvbolag fortfarande använder kvicksilver i processen.

 

— Det gör man här, understryker han. Situationen är riktigt allvarlig nu.

 

Byn Katanga grundades 1973 av inflyttade bönder från Java och Sulawesi som ett led i Suhartos politiska migrationsprojekt. 30 år senare är Katanga tyst fastän de väldiga hjulspåren efter traktorer och lastbilar aldrig hinner lägga sig förrän nya fordon hasar igenom byn.

 

— Sedan ett år tillbaka är harmonin borta, säger Amran och håller båda händerna på ratten och låter fordonet nästan ljudlöst passera förbi grönska längs en avvikande upplöjd grusväg.

 

Växtlighet som med de odds som råder kring Sambojas marker inom kort tros kommer att bereda väg för gruvindustrin. Allt beror på när, inte om, den befintliga gruvan väljer att expandera. Här påbörjades kolproduktion 2010 och dagligen passerar lastbilar med fyllda containerlaster Katangas huvudgata i skymningen med destination Balikpapan för att därifrån skeppas över till den kinesiska marknaden.

 

Amran lotsar fordonet genom historiska marker; det var häromkring den första moderna timmerstationen grundades på 50-talet och lade grunden till dagens fartled längs vilken illegal skövling färdas. Han stannar bilen och låter motorn gå på tomgång. Längre fram öppnar sig dagbrottet.

 

På håll förefaller arbetarna, grävskoporna och lastbilarna balansera längs schaktets rundel med snubblande marginaler. Amran vill inte köra närmare gruvhjärtat, BSO:s logga pryder fordonet och det har vid tidigare tillfällen väckts obekväma frågor då han genom spontana körningar försökt att kartlägga kolindustrins framfart i byns utkanter.

 

I Katanga föredrar invånare att inte yttra sig kritiskt mot kolindustrin, i slutändan yttrar de sig inte alls. Skvaller färdas snabbt, här råder ett tillstånd av social kontroll. Främmande ansikten inspekteras. En kvinna i närbutiken intill motorvägen mellan östra Kalimantans största städer, Samarinda och Balikpapan, medger att vägarna har försämrats och invånare har upptäckt gifter i dricksvattnet i kolindustrins spår. Mer vill hon inte yppa om den saken, än mindre synas i främlingars sällskap. Anställda från de lokala gruvbolagen handlar ofta i butiken.

 

— Utan kunder överlever jag inte, säger hon och sjasar iväg Amran.

 

 

 

Klas Lundström skriver för närvarande på bok om Indonesien (planerad utgivning någon gång under 2013).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM