VI SKA ALLA ÅT SAMMA HÅLL

SÖDRA SIDAN (23/3)

 

Vi kan kalla henne Anna.

 

En kvinna i trettioårsåldern utan tak över huvudet. Jag har flera gånger stött på henne som hastigast i tunnelbanevagnens rusande rörelser. Rösten är lågmäld, en ärrad kaffemugg i papp vilar i handflatan.

 

Nu när kölden tagit ett nytt och förmodligen sista strypgrepp om Stockholm i mitten av mars är hennes händer svullna och blåfärgade efter nätter spenderade under bar himmel.

 

Hon sätter sig framför mig. Vi talas vid. Vi talar uppväxt, syskon, slumpens makt. Hon har barn, de ses varje vecka, de är hennes allt. Hennes största olycka har varit kärleken, valet av män, som blåst henne på lycka, trygghet och tillgång till en bostad.

 

Nu består tillvaron av en utdragen väntan på en öppning, alltmedan Anna förblir stigmatiserad som en andra klassens medborgare, som hemlös, som knarkare, som en misslyckad.

 

"Jag har haft otur, blev mamma när jag var tonåring, var kär, killen innebar trubbel, en ond spiral hade påbörjats", säger hon. "Det är så kallt nu." Sverige har stängt igen många dörrar, menar hon. Att få tag i en bostad kan liknas med ett omöjligt uppdrag, att hoppas på samhällets solidaritet är inte ens lönt. "Jag måste få ihop lite slantar i dag, kommer inte klara en natt till utomhus."

 

Medan vi talas vid byter världen längs röda tunnelbanelinjen karaktär, förutsättningar och utseende. Söder om söders snöklädda perronger är snart bakom oss, i stället rullar vi in i Aspudden, Liljeholmen och når Stockholms innerstad. Vi ska båda kliva av vid T-Centralen. Men vi skiljs åt på perrongen. Går åt varsitt håll. Jag svänger av högerut, försöker styra kurs genom det mänskliga ruset.

 

Det slår mig, jag och Anna skiljdes inte bara åt i olika riktningar, våra vägval kändes synnerligen politiska. Jag gick med strömmen, åt höger, och oundvikligt bidrar min framfart på plattformen, som inte försöker vara någon till lags, aldrig menar att råka knuffa någon i rusningstrafiken, till att inga frågor ställs, till att män och kvinnor fortsätter att förvägras bostäder, tak över huvudet eller behandlas med respekt.

 

Skammen blir ännu påtagligare efter att jag åkt rulltrappan upp till gatuplanet. Det slår mig då att jag valde fel håll när jag tog avsked av Anna. Vi skulle åt samma håll.

 

 

LÄS ÄVEN

Per-Oves sista resa

Sol över kolonin

Landet Fläskfilé

Skogens pris

 

 

Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM