Västpapuas Avatar

ESSÄ | FÖRELÄSNING [ÖSTERSUND FEBRUARI 2012]

 

Det finns skäl att påstå att Freeportgruvan — Grasberg — är själva navet i Indonesiens ockupation av Västpapua.

 

Grasberg vilar inte bara på världens enskilt största mineralreserver — framförallt guld och koppar — det är även den största inkomstkällan för indonesiska staten i Västpapua — kanske i hela Indonesien.

 

Värre förolämpning än gruvan i Grasberg är omöjlig; platsen är en helig plats för västpapuanerna och åsynen av gruvschaktet för tankarna till James Cameron film Avatar.

 

Det amerikanska gruvbolaget Freeport McGoran slöt 1967 — strax efter Suhartos militärkupp — ett guldkantat avtal med Indonesien. Avtalet förlängdes 1991 och 1994 och har på en avgörande punkt cementerats: Freeport har försäkrat sitt icke-ansvar inför regionens ekologiska skick och sociala tillstånd. Men kanske främst har Freeport under alla år — oavsett diktatur eller semi-demokrati i Indonesien — säkrat militärt stöd och skydd.

 

Freeport kontrollerar dagens status quo: hot om indraget stöd till olika ekonomiska projekt, till universitet och andra inflytelserika organisationer har underlättat uppgifter om MR-brott och arbetsbrott att tystas.

 

Det är inte bara Freeport och gruvpolitiken i Västpapua som drabbats av folkliga resningar och protester som lett till rejäla reformer. I Indonesien finns det en genomgående folklig ilska mot att många gruvor löper fria från ansvar samtidigt som arbetare och bybor utnyttjats till bristningsgränsen.

 

Freeport är en gruvkonflikt och en miljardaffär som berör alla politiska skikt: storpolitiska intressen, ekologi kontra profit, mänskliga rättigheter kontra geopolitiska prioriteringar.

 

För vem har omvärlden egentligen störst intresse av att tillmötesgå? Arbetarna eller Freeport?

 

Konflikten i Freeport är, bör understrykas, resultatet av en flera decennier utdragen nykolonial historia. Det troliga, om man ska låta cynisk, är att strejken och arbetarnas krav i slutändan kommer att tyna bort, inte försvinna utan undertryckas, och produktionen fortsätta som förut — troligen i många år framöver.

 

Därmed inte sagt att den senaste utvecklingen i det ockuperade Västpapua saknar betydelse; arbetarnas krav på rättigheter, skäliga löner och mer arbetsplatsdemokrati flyter samman med övriga Västpapuas krav på ökad demokrati, tillgodosedda rättigheter och — självständighet. Det går inte att sära på Grasberg som gruva och ockupationen i övriga Västpapua. Det är sprungna ur varandra, beroende av varandra.

 

Frågan nu är om Freeport kan bli gnistan som ger västpapuanska rörelser mod att med högre stämmor fortsätta kampen för en ny folkomröstning angående separation eller fortsatt integration med Indonesien. Men för det krävs samma stöd som den arabiska våren fick: uppmärksamhet i media och världsopinionen på sin sida.

 

Det ekonomiska intresset i Västpapua är i höjd med västvärldens diton i Nordafrika och Mellanöstern. Så varför denna tystnad kring en utveckling som i decennier gått att likna med Europa under andra världskriget: en befolkning som ständigt lever bevakade och hotade av Asiens kanske mest välgödda armé, tvångsförflyttningar av människor, ett förödande lågintensivt krig.

 

Det var i mitten av september 2011 som 8,000 västpapuanska arbetare inledde en strejk. Kraven var löneökning för varje enskild arbetare med tusen procent — helt i linje med Freeports inkomster och internationella gruvfacket ICEM:s riktlinjer.

 

Tre månader senare — efter hot, repression och hårt tryck mot redan fattiga arbetare som satsade allt på ett osäkert kort — upplöstes strejken, Freeport gick med på att betala löner för strejkperioden, förbättrade hälso- och utbildningsförmåner, lönerna höjdes med 37 procent — till omkring 20 kronor i timmen. Att jämföra med Freeports VD som förra året tjänade långt över 200 miljoner kronor.

 

Strejken vanns genom att bl.a skära av transporter via floden. Arbetarna var inte helt nöjda, men såg sig inte ha något val. Och en viktig signal hade skickats till Freeport inför framtida konflikter; strejksegern, som den ändå får kallas, ingjuter säkerligen mod i kommande generationers papuanska Freeport-anställda.

 

Men priset för strejken blev högt för västpapuanerna: tio människor dödades av okända gärningsmän. Både gruvchefer och arbetare har dödats, de senare med största sannolikhet betalade av personer med kopplingar till Freeport, de förra enligt myndigheter och Freeport av strejkrörelsen själv. Inget är klarlagt i frågan.

 

Så vad betyder strejken för området kring Grasberg, för städer som Timika? Farhågan nu är att Freeport kan komma att lägga ner än mer krut på sortera ut sociala röster och förespråkare för skäliga löner eller — än värre — förespråkare för ett fritt Västpapua. USA:s stålfack har i ett brev till justitiedepartement krävt en utredning kring korruption, våld och kränkta rättigheter med hjälp av indonesiska militärer.

 

Huruvida USA är intresserade av att utreda ett av världens största bolag är en bra fråga; ett amerikanskt bolag med mäktiga lobbykontakter och god insyn i maktens korridorer. Barack Obamas kanske viktigaste partner i Sydostasien, president Susilo Bambang Yudhoyono, kunde förra året glädjas åt att svartlistningen av säkerhetsstyrkan Kopassus — ökänt för sina massakrer i såväl Västpapua som Östtimor — lyftes, och att indonesiska soldater kunde återuppta specialträning vid Fort Benning-basen i Georgia.

 

Samma fråga — beträffande ärliga utredningar kring miljöetik, arbetarrättigheter och Västpapuas framtid — kan ställas till svenska staten. Vi skattebetalare tjänar också på de vidriga omständigheterna i Freeports gruvregi: AP-fonderna har intressen, liksom Sandvik och Lundin Petroleum. Sandvik har för övrigt 350 anställda vid Grasberggruvan.

 

För svenska förespråkare av ett fritt Västpapua är det troligen dit arbetet måste rikta fokus: att förmå svenska staten att ge upp sina profiter på västpapuanernas lidande.

 

Tidigare decenniers krav har slutat i tystnad. Kan strejken ändra på den saken? Är intressena för stora? Indonesien har inte investerat i några andra sektorer — framförallt inga som kan gynna västpapuanerna — vilket gör Freeports och indonesiska statens relation till ett relationsdrama som skulle kosta mer att reformera än att behålla i sitt nuvarande tillstånd.

 

Kosta vad det kosta vill.

 

 

Läs även

Västpapuas unga väljer ny väg

Gruvkatastrof pågår i Papua Nya Guinea

Krokodilernas land [Östtimor]

Muterad kärnkraft

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM