Uruguay legaliserar framtidstro

LEDARE | FRIA TIDNINGEN

 

Mod. Det är ordet många i Uruguay tar i sin mun när samtalet berör landets förestående legalisering av cannabis. Men klart är att alla inte instämmer i den historiska vändningen i det globala kriget mot narkotikan, där Uruguay nu kommer att agera exempel – bra eller dåligt återstår att se – i kommande generationer politikers ögon.

 

Bland landets yngre syns en påtaglig stolthet i blicken när ämnet förs på tal, ett slags exempel på nationell suveräntitet medan grannländerna Argentina och Brasilien uppvisar allt större problem att få bukt med narkotikamissbruket.

 

Än så länge finns bara spådomar och potentiella skeenden, men klart är att Uruguays nya verktyg mot den globala drogkonsumtionen kommer att innebära ett dråpslag för många illegala aktörer. Och det ligger en viss tillfredsställelse i att den uruguyaiska staten öppnar egen cannabisförsäljning och inför kontroll av marknaden och sätter egna priser. Liksom med handeln av andra produkter med åldersgränser finns risken att cannabis kommer att hamna hos minderåriga, men det handlar om att långsiktigt reducera konsumtionen genom att reducera handelskanalerna.

 

Men att skvätta lite vit färg på tidigare svarta marknader tvättar dem inte per automatik rena. I Sverige är den borgerliga alliansregeringens rut/rot-reformer ett bevis för den saken: skattesubventionerade hushållsnära tjänster har inte minskat svartjobben, tvärtom tyder mycket på att de ljusskygga aktörerna har vuxit i styrka, i skuggan av de vita aktörerna. Indirekt uppmuntrade av skattepengar.

 

I Uruguay har det handlat om att nyktra till och inte längre blunda för sin omgivning: i Latinamerika har minst en handfull staters maktkorridorer infilitrerats av organiserad brottslighet som göder sig på narkotikahandel. Mexiko och Colombia är de mest ökända exemplen på den fronten, men även Guatemala, Paraguay och Honduras raka färd mot politisk natt visar på det fatala pris som förloraren i ”war on drugs” tvingas betala. Såväl på kort som längre sikt.

 

I Brasilien använder organiserade brottssyndikat av Amazonas för att förse storstädernas konsumenter med kokain och heroin från Colombia och Peru. I södra Argentina har ”paco”, resterna efter kokain, blivit en hårdvaluta och ett maktmedel för politiker. För några år sedan kom rapporten ”Drugs and Democracy: toward a paradigm shift”, undertecknad av 17 intellektuella latinamerikaner – varav tre ex-presidenter – som driver tesen att dagens narkotikabekämpning med bestraffning som enda metod blivit kontraproduktiv. I stället bör politiken söka minska skadorna som följer i drogpolitikens spår och långsiktigt besegra de illegala aktörerna med legalisering av vissa substanser. Kontroversiella slutsatser från personer som inte längre befinner sig i maktställning. Uruguays 78-årige president José Mujica är själv visserligen motvillig att legalisera cannabis, men medveten om vikten av nya idéer. ”Värre än alla droger är trafficking”, menar Mujica som tror att en legalisering kan befria kommande generationer från dagens inflytelserika drogmarknad.

 

Från FN lär Uruguay dock inte hämta mycket stöd: världsorganet menar att Uruguays stundande legalisering bryter mot internationella överenkommelser. Men frågan är om FN:s slutsats inte vittnar mer om storpolitisk arrogans än hänsyn till världens befolkning. Med tanke på det momentum den illegala brottsligheten fått i kölvattnet av det USA-dikterade ”kriget mot narkotikan” med bestraffning och besprutning som enda verktyg bör FN snarare välkomna nya tankesätt och politiska direktiv. Siffror ger inte heller USA:s och FN:s fatala droglinje mycket rätt: antalet missbrukare har ökat, tillgängligheten har aldrig varit större, droginkomsterna överträffas bara av den globala vapenhandeln.

 

För Uruguay, ska sägas, är frågan långt ifrån svart eller vit. Uruguayaner som ämnar konsumera cannabis på laglig väg – vilket inte är särskilt stora mängder som kommer att bli laglig för varje enskild invånare – förväntas registrera sig i ett centralregister där de mer eller mindre stämplar sig själva som ”cannabiskonsumenter”. Vilka etiska grunder bottnar ett statligt cannabisregister i? Och än värre: kommer dessa listor att läcka ut till potentiella arbetsgivare och bolag som kan sålla bort jobbsökande och hyresgäster som är öppna med att de brukar marijuana?

 

Utanför staden Piriapolis berättar en 20-årig man om sina planer på att ansöka om tillstånd och odla cannabis för försäljning. ”Det lär bli höga priser som staten sätter, så förhoppningsvis kan det inbringa en välkommen extrainkomst”, säger han. Det är små mängder, men likväl: en garanterad inkomst. 20-årigen agerar exempel på myntets andra sida; en ung man som täljer sin egen lycka, som öppnar egen butik med tillstånd från den uruguayiska staten. Varför inte? Är cannabis inte en vara, vilken som helst, som tomater, kryddor eller alkohol – samtliga varor som är tusentals invånares levebröd. Den utlovade statliga kontrollen, menar en äldre kvinna, kommer omöjligen att kunna sättas i verket. ”Det här landet är inte redo för en legalisering av cannabis, vi har varken infrastrukturen eller de administrativa ramverk som krävs för att det hela inte ska sluta i byråkrati och korruption”, säger hon.

 

Rapporten ”Drugs and Democracy” sätter fingret på något som de illegala drogaktörerna saknar: en demokratisk fond. Demokrati är förmodligen det bästa verktyget mot den globala narkotikamarknaden. Därför är det mest intressanta att se vad Latinamerikas stabilaste demokrati kan åstadkomma i narkotikafrågan genom sin historiska cannabislegalisering. Kanske har det lilla landet som på 1920-talet var Latinamerikas svar på en välfungerande välfärdsstat förstått något som de flesta andra latinamerikanska länder måhända tänkt, men inte vågat sätta i praktik: det är bara med demokrati som den illegala drogmarknaden kan besegras. Det låter pretentiöst, visst, men det ligger mycket i det. Därför bör fler följa Uruguays intagna väg i kriget mot drogerna.

 

 

Replik på debattinlägg (publicerar här inte namnet på min motdebattör då dennes

debattartikel inte finns publicerad på Fria Tidningens hemsida, denne får därmed

heta just "min motdebattör"):

Läs på bättre!

 

Få saker engagerar svensken så mycket som kött och knark. Åtminstone när det gäller att skicka debattinlägg skrivna i tydlig affekt. Hur kan det komma sig? Världssvälten och statskupper tycks föga hårresande, men att kritisera masslakt av oskyldiga djur och diskutera för- respektive nackdelarna med en legalisering av cannabis får alltid Svensson att sätta kaffet i strupen.

 

Hade min motdebattör läst min inledare en gång till hade han märkt att den diskuterar för- respektive nackdelar. Problematisera, med andra ord. Det är också därför det är så svårt att diskutera cannabis i Sverige: få länder är så konservativt strandade i moralismens träsk som vi. Inget land blickar längre mot Sverige i frågan, det finns en tydlig förklaring till det: Sveriges narkotikapolitik är inte i samklang med de senaste årens forskning där bestraffning som enda metod orsakat större skador än lindranden.

 

Svensk narkotikapolitik – och min motdebattör – tar avstamp ur tämligen olyckliga övertygelser: 1) att kriminalisering och bestraffning är enda vägen och 2) att bruk och missbruk av olika sorters berusningsmedel – förutom tobak, kaffe och alkohol – och örter bör generera i samma straff. Och – det viktiga – ”en gång knarkare, alltid en knarkare”.

 

Debattförfattaren gör därtill samma misstag som de flesta svenskar gör beträffande narkotikafrågan: nämligen att blanda ihop äpplen och päron. Knark är knark och snus är snus (för att raljera över Olof Palmes lögner i riksdagens talarstol i samband med Geijeraffären på 1970-talet). Visst har min motdebattör delvis rätt i att USA:s ”kriget mot narkotikan” burit djupare geopolitiska motiv än att befria främst Latinamerika från kokaplantager. Men med min motdebattörs svartvita resonemang är det även möjligt att påstå att den dogmatiska vänstern utgör det största opiumet för folket – allt i deras värld utgår från att USA bestämmer över allt och alla.

 

Om inte så bör denna världssyn räcka för att min motdebattör ska kunna stödja Uruguays vänsterregering i sin legaliseringspolitik – om inte annat för USA:s hot om sanktioner mot Uruguay när legaliseringen förväntas lagstiftas.

 

Jag är inte ensam i min uppfattning om att den globala narkotikapolitiken måste skrivas om tämligen omgående. Desto ensammare står länder som Sverige och personer som min motdebattör som fortsätter att moralisera och förenkla en fråga som allt annat är svart eller vit, allt annat än USA eller socialism. Jag belyste detta i min inledare (8/1) och betraktar därför Uruguays modiga beslut att legalisera cannabis som mer ansvarigt än att smutskasta alla som inte instämmer i Sveriges misslyckade drogpolitik som passiva drogliberaler.

 

 

 

 

Läs fler reportage, essäer, böcker och ledare av Klas Lundström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

E-shop

 

Läs även

 

ROUTE USA!

 

 

 

 

Missa inte Klas Lundströms nya bok om Indonesien

 

Arkipelagen

 

Läs mer på Telegram Bokförlags hemsida

 

 

Klas Lundströms böcker

finns nu som e-böcker

 

Uppdaterat material

Reviderade texter

Bonusmaterial

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM