REPORTERNS VÄGSKÄL:

TANKAR OM RYSZARD KAPUSCINSKI

 

Jag bestämmer mig för att skriva en alltigenom personlig reflektion av den polske journalisten Ryszard Kapuscinskis postuma intervjubok Reporterns självporträtt.

 

Nåt annat vore självbedrägeri.

 

Varför?

 

Därför att min relation till Kapuscinski just är alltigenom personlig. Hans böcker har jag läst flera gånger om och Kapuscinskis ödmjuka inställning till omvärlden, skrivandet och journalistens uppgift har för mig blivit det närmaste jag kommit ett mentorsförhållande.

Kapuscinski berättar om tillstånd många känner igen sig i; att vara ensam, vilsen, instängd i olika sammanhang. Det är självvalt, försäkrar han — och det är alltid makten, eller makten om den, som är kärnan till uppkomsten av slagfälten, frontlinjerna, de korrupta parlamenten. Dit kom Kapuscinski för första gången (till Indien) 1957 och 25 år gammal, efter att ha utbildat sig till historiker vid universitet i Warszawa.

Där — som en vagabond i världshavet — blev han sedan mer eller mindre kvar. Under sex decennier reste han mellan kontinenternas statskupper, inbördeskrig och utvecklingsstadium. Tredje världen blev hans drog, att skriva "en last", nyfikenheten hans signum.

 

Kapuscinski berättar i Reporterns självporträtt, utgiven på svenska hösten 2009, om skrivandets plågoandar, om berömmelsen som följde i fotspåren av legendariska reportageböcker (Kejsaren om den etiopiske envåldshärskaren Haile Selassies bisarra hov, Imperiet om Sovjetunionen, och den enligt Kapuscinski själv "existentiella" En dag till att leva, om Angolas förfall vid självständigheten under sjuttiotalet).

Döden, menade han, beskrivs bäst genom livet.

 

För systemkritiker (det vill säga de frågvisa och nyfikna) är Reporterns självporträtt — uppdelad i fyra sektioner bestående av uttalanden och intervjusvar från åttiotalet fram till nollnolltalets inledande år — en viktig upplevelse. Hans intelligenta syn på den moderna epokens "öppna" mediesfär förefaller i Kapuscinskis ögon vara en förlängning av det medieklimat, präglat av censur och lojalitet, som rådde i Sovjetunionen.

Vem är avsändaren? frågar han sig och frågan studsar omedelbart in i läsarens inre, blir kvar — utan nåt svar.

 

I dagens media — där sålda lösexemplar går före kvalitet — finns inga avsändare, och alltså inget ansvar. Internet är en fantastisk uppfinning, menade Kapuscinski, "men ytterligare ett bevis på att människans fantasi inte hinner med i utvecklingen". Hon vet inte vad hon ska göra med den, menar Kapuscinski: I dag talar alla i munnen på varandra över internet, men inget djupare intellektuellt blir sagt.

"Den teknologiska revolutionen i kommunikationen, i nyhetsförmedlingen, är en så ny företeelse att vi än så länge bara hunnit förtrollas av den", sa reportern i en intervju 2001.

Och tillade: "Precis som en kniv kan det användas till att skära bröd eller skära av någons huvud."

 

Kapuscinski instämmer i farhågorna över journalistens uppgift, att vara lojal mot ifrågasättandet eller överheten? Dagens journalister och mediearbetare kan mycket väl vara morgondagens politiker, storföretagare och lobbyister. Den som kräver bevis för den saken behöver inte leta länge: I Italien var Silvio Berlusconi inte bara en långdragen premiärminister, han äger även fotbollsklubben AC Milan och kontrollerar den inflytelserika delen av det italienska mediautbudet. I Sverige blev SVT-journalisten Patrik Peter pressekreterare för svenska säkerhetspolisen SÄPO och Staffan Dopping bytte ankarjobb för jobbet som informationsansvarig inom Försvarsmakten 2005-2008.

Världsreporterns (som Kapuscinski rättmätigt tituleras) kvarlämnade arv är inblickar inte bara i en ensam, ofta luspank mans försök att uppmärksamma sina polska läsare om utvecklingar i deras omvärld, det är framför allt kvarlevande bevis på att varje resenär — turist som reporter — har en tung uppgift att axla: Att förutsättningslöst upptäcka nya platser, träffa nya människor och sedan berätta om dessa möten.

Anders Bodegårds översättning är, som alltid, en fröjd att läsa, och poesin går inte förlorad. Bodegård skriver i det vackra efterordet Det strömmar att Kapuscinski var väldigt mån om sina översättare. Omsorgen var, inser jag, en ledstjärna i Ryszard Kapuscinskis liv och framför allt hans arbete.

 

Eller som han själv säger: "Reporterlivet är mitt liv. Inte nog med det — det är ett sätt att se på världen, och den sortens varseblivning kan jag inte tänka mig att byta bort."

 

Reporterns självporträtt är en bok om val. Valet mellan att som journalist ta ansvar eller bidra till att än mer segregera bilden av människan, politiken och utvecklingen. Ett val mellan verklighet och saga, skulle man kunna säga — men jag tror snarare att det i grunden handlar om lättja kontra hårt arbete.

Det är, påminner oss Ryszard Kapuscinski, enklare att följa med strömmen inom journalistiken. Betydligt svårare är det att gå sin egen väg, söka efter den avvikande bilden. Och allt i ett medieklimat där likgiltigheten blivit ledstjärna är det viktigt att uppmuntra de hjältar som för Ryszard Kapuscinskis arv och ande vidare.

Det var ont om den sortens journalister redan på sextiotalet, det turbulenta decenniet då Kapuscinski inledde sitt yrkesliv som ändade i och med hans död 2007. Torka råder alltjämt på samma front; omsorgsfulla och ärliga journalister, påminner oss Reporterns självporträtt, växer inte på träd.

 

 

Läs mer om Klas Lundströms reportageböcker här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM