Matkrisen?

ESSÄ | WWW.KLASLUNDSTROM.COM

 

Den rådande matkrisen är följden av en orolig global marknads stigande inflationer och höjda matpriser intill paranoida verklighetsanalyser. Ören och kronor som i tredje världen utgör skillnaden mellan överlevnad och svält. Matkrisen är det senaste, men långt från första, beviset på att det styrande ekonomiska systemet — kapitalismen — inte fungerar.

 

Den polske journalisten och världsresenären Ryszard Kapuscinski skrev: "Människor svälter inte därför att det inte finns mat i världen. Det finns hur mycket mat som helst. Men mellan dem som vill äta och de fulla magasinen står ett oöverstigligt hinder: det politiska spelet."

Matkrisen och höjda råvarupriser är inte blott sprängstoff som föregåtts av stagnerande klimatpolitik och nyliberala åtgärdspaket. Matkriser och ofördelaktiga handelsförbindelser, där ena sidan reser murar och tvingar den andra att slopa tullar, är en självklar del i en medveten politik. En verklighet som närmast kan beskrivas som krigföring förd av osynliga händer gentemot tredje världen. Ett politiskt spel, en psykologi, som åsidosätter moralen med profiter. Det var länge sedan, om någonsin, som allas lika värde rådde på den ekonomiska arenan.

 

Tredje världen importerar råvaror från väst för att upprätthålla den så kallade "marknadsbalansen". Till de mest absurda fallen hör Bolivia, världens största kakaoproducent. Landet säljer kakao billigt till framförallt USA och importerar därefter O'boy-produkter till överpriser. Mexicos beroende av USA-importerad majs härrör ur frihandelsavtal som kommit till stånd till följd av landets skyhöga statsskulder under 1980-talet.

Frihandelsavtalet NAFTA, mellan USA och Mexicos ickedemokratiska regering, trädde i kraft 1994 och innebar ett hårt slag för de mexikanska småbönderna, vars statliga stöd drogs in till följd av den marknadsanpassningspolitik som frihandelsavtalet förutsatte. Mexicos majsproduktionen blev magrare och landet började importera subeventionerat majs som civilbefolkningen fick köpa för stigande priser.

Medan bönder i EU och USA åtnjuter statliga subventioner — och mer eller mindre fungerande trygghetssystem att luta sig emot — har de av IMF skuldbetyngda länderna i tredje världen tvingats skrota sina sociala landsbygdsprojekt till förmån för den "fria marknadens" framfart. Följden blev lika orättvis som förutspådd; småbönder i hårt ansatta regioner hade — och har — ingen chans att konkurrera med de större aktörerna. Miljontals människor har på grund av denna snedvridna politik tvingats urbanisera till storstäders slumutkanter, där de antingen lever sysslolösa eller som dagarbetare i den informella sektorn långt ifrån sociala skyddsnät och politikernas intresse.

 

Ökad köttproduktion är resultatet av en stigande efterfråga, dokumenterad bland annat i Indiens och Kinas växande medelklasser. Nya köpstarka befolkningsmiljoner som bidrar till en expanderande köttkonsumtion som i sin tur kräver ökad foderproduktion; främst soja som behöver enorma markarealer. Koldioxidutsläpp till följd av köttproduktion är långt högre än flygtrafiken (19 respektive två procent), och tillika en konsekvens av en mentalitet som regisserar den globala realpolitiken; ett bevis på att mänskligheten inte längre har kontroll över de system som uppfunnits. Systemen regisserar mänskligheten snarare än tvärtom.

 

Mer handel är bevisligen inte vägen ur fattigdom.

 

"Handelspolitiken är avgörande för landets egen utveckling", påstod Mia Horn af Rantzion, moderator vid ett handelsseminarium lett av Moderaterna den 16 maj 2008 i Stockholm. Strax innan hon samman med en slutplädering läste upp den meningen fastslog Rantzion att de flesta är överens om världshandelns premisser och mål. Den främsta motfrågan som lyser med sin frånvaro är: vem har hon frågat? Svenskt näringsliv, EU, Världsbanken eller WTO? Har hon tillfrågat de organisationer och sociala rörelser som får städa upp efter världsmarknadens "demokratiska frammarscher"? Världshandelns premisser och mål torde te sig olika beroende på vem och var du ställer den frågan.

Som ekonomen Stefan de Vylder klokt underströk i samma debatt måste världen förbereda sig för en växande världspopulation: "Bara inom en generation måste vi öka vår maktproduktion med 40 procent", påpekade de Vylder. Det återstår att se om västvärlden väljer den inslagna vägen i ansvarsfrågan och låta utvecklingsländerna själva lösa problemen, förutsatt att det sker under rättvisa handelspremisser.

I en artikel i DN Kultur (19/5—08) sammanfattar Dan Jönsson — förmodligen sarkastiskt men likväl träffande — den planterade inställningen till livsmedelsfrågan: "Äntligen ska tredje världen bli vad det i själva verket borde vara: en lönsam affär, en framtidsbransch".

 

Det råder överflöd av subeventionerad mat innanför EU:s gränser. Dagligen dumpas och förstörs tonvis med mat som skulle kunna mätta hungriga magar istället för att fylla soptunnor. Men här väger marknadsbalansen tyngre än uppriktig solidaritet, och således blir matbrist fel ord att använda. De subventioner EU sponsrar sina egna jordbruk med, hur väl menade de än är, blir laddade vapen riktade mot sämre lottade jordbruksregioner.

 

Det tycks finnas förutbestämda premisser om vem som "förtjänar" att äta. Människor lider i många hörn av världen på grund av skenande matpriser och uteblivna skördar till följd av torka, klimatförändringar och multinationella företags övertramp i vattencisternena. I finanskrisens efterspel utnyttjar politiker och ekonomer dessutom den rådande oron för att strama åt de sociala utgifterna, medan storföretag — varav flera med brottsliga register — erhålls miljarder i statliga "räddningspaket".

Essensen i alltsammans gestaltas av cynism. Allas rätt att överleva dagen gäller inte längre. Än värre frågar man sig om den rätten någonsin utstakat världspolitiken? "Friheten" sätts i centrum. Det vill säga den frihet som det kapitalistiska perspektivet erbjuder.

Miljöpolitik och mänskliga rättigheter går hand i hand. Rådande handelssystem i globaliseringens tjänst möjliggör för fortsatt överkonsumtion och brist på insikt om att det är västs levnadsvanor som förgör natur, djur och människor. Våra system fortsätter att legitimera överflödet, krigen och torkan som normala tillstånd. Men varken överflöd, krig eller torka är normala tillstånd; de är blott produkter av politiska och ekonomiska system som exporteras och integreras i allt fler länder under parollen demokrati.

 

Liberaliseringar av inhemska marknader fråntog inhemska bönder nödvändigt statligt stöd i Afrika, Latinamerika och Asien. Stöd som åtnjöts av många och upprätthöll stabila marknadspriser. När de statliga stöden efter påtryckningar från Världsbanken, IMF och WTO uteblev började marknadsförutsättningarna röra på sig, och den skenanade takten som matrpriserna upplever idag drabbar främst länder och småföretagare som inte har en chans att mäta sig med multinationella företag och EU-sponsrade bondekooperativ.

Hur låter rösterna i matkrisens och finanskrisens ödestimma från de ekonomiska världsledarna? Från FN-skrapan, bankkontoren och WTO-korridorer är lösningen densamma nu som alltid: frihandel. Mer handel. Frågan är om Tredje världen kan öppna sina marknader på vidare gavel ens om de ville det. För att möjliggöra "fri" handel krävs det att västmarknaderna öppnar sina egna gränser först, och i EU:s fall inte blott för medlemsstater eller allierade (exempelvis Marocko som erhålls ekonomiskt bistånd för att hålla "afrikanska lycksökare" på avstånd från Europas gränser).

"En marknad känner inget ansvar, men i en värld med brist på mat måste det finnas någon som gör det", skriver Dan Jönsson i samma DN-artikel. Marknaden har sina regissörer, men dirigentpinnarna viftas snarare av system och ideologier än av enskilda personer. Företag kommer och går, men systemen förblir intakta. Systemen och människor har blivit ett, förenade, och marknaden är en organism som lever sitt eget liv. En demokratisering av de ekonomiska förutsättningarna är en akut nödvändighet, och måste påverka allas tillvaro.

Konsumtionssamhället är ingen hållbar livboj i en ocean av stigande matpriser och inflationer. Mindre konsumition i väst är det första nödvändiga steget att ta i strävan efter en global demokratisering. Men för att möjliggöra det krävs en reform på det mentala planet; vår mentalitet, våra tankemönster och "självklara" livsstilar som åtnjuts på bekostnad av andras fattigdom. Kapitalism är inte bara realpolitik; det är främst en apatisk mentalitet som erbjuder billiga sanningar och förenkalde problemlösningar som förbiser de sociala grundorsakerna.

Mobilisering av den afrikanska landsbygden är något afrikanska bönder efterfrågar. Det är två helt olika världar som möts på marknaden, vilket Pierre Pradervand belyser i boken När myror bär elefanter från 1989. I Kalla krigets slutskede målades storskaliga mål upp medan frihandelsdrömmar föddes i ett globalt perspektiv: svälten skulle utplånas innan det nya årtusendets början. Med nästan ett decennium passerat under 2000-talet kan det krasst konstateras att målen inte ens kan förnimmas i horisonten.

 

Människorättsorganisationer rapporterar att tillstånden för de mänskliga rättigheterna är lika usla som när de inrättades i FN-stadgarna, 1948.

Politiska kartor har ritats om och de ekonomiska premisserna ser på många håll helt annorlunda ut. Men Pradervand understryker vikten att tro på utopin, att inte bara sikta mot den utan att aldrig ge sig förrän vad som uppfattas som en utopi är morgondagens verklighet: en värld utan svält. En av de afrikanska bönderna Pradervand talat med äger inte möjligheten — tillika lyxen — att analysera saken utifrån, ur ett annat perspektiv. Från en annan verklighet. "Jag tror det går att utrota svälten för jag har inget val, hela min existens beror på det; hela mitt folk, alla är med i den", uttryckte den saheliske bondeledaren saken.

Den övertygelsen bottnar i verklighet, i svält och är intevillkorlig. De som emellertid väljer "realismens perspektiv" och ser en värld utan svält som en utopi, som en omöjlighet, har ett skyddsnät, en viss materialism och rikedom att luta sig emot i sin argumentation. Än så länge. Globaliseringen för, sägs det, civilisationer, kulturer och kontinenter närmare varandra, vare sig man vill det eller inte. "Utan visionen om ett samhälle utan svält är det inte någon mening att göra upp planer, gifta sig, få barn", tillägger samme bondeledare.

När myrorna sammansluter sig kan de tillsammans bära en elefant. Med den insikten i bakhuvudet framträder den globala marknaden som en rak motsats till det utopiska (?) ordspråket. Snart är svälten villkorslös för oss alla. Begravd någonstans under lager av kläder, lyxpaketerade livsstilar och skövlade regnskogsrester som blivit pappersarken för EU:s årliga miljörapporter. Svälten är redan villkorslöst förankrad i vår mentalitet, på ett inre plan, men ännu endast fysisk greppbar och plågande för vissa delar av världsbefolkningen. Ska elefanterna fortsätta trampa på myrorna eller ska vi någon gång sluta göra skillnad på människor och namnge dem i form av djurarter och istället jämställa dem?

Ryszard Kapuscinski skrev även: "Den som har vapen har mat. Den som har mat har makt."

I tider av allt aggressivare explotation av naturresrurser och fördrivning i ekonomismens tjänst kunde de orden inte komma närmare sanningen och verkligheten. Ens värde värderas efter många måttstockar: tillgång till pass och personnummer, hudfärg, kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, religion, politiska åsikter — och tillgång till mat. Har alla tillgång till mat skulle makt inte vara en fullt så effektiv utpressningsmetod.

Svält är ett effektivt vapen i medveten politisk och ekonomisk krigföring, och har så alltid varit. Hunger håller människor passiva och maktlösa, de bryr sig inte om att kräva några rättigheter eftersom de först måste se till att överleva. Mat är makt och vatten en klassfråga. Enligt en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, ligger förorenat vatten bakom en av tio sjukdomar — vilket motsvarar 6 procent av alla dödsfallen i världen.

"I de 35 mest utsatta länderna skulle 15 procent av sjukdomarna lätt kunna förhindras om vattenkvaliteten, de sanitära förhållandena och hygienen förbättrades", fastslog rapportens författare, Annette Pruss-Ustun. Så länge majoriteten av jordens befolkning somnar hungriga och smutsiga om kvällarna kan vi fastslå att mat och makt förblir den utvalda vita minoritetens exklusiva ägodel.

 

 

LÄS ÄVEN

Ett barn väntar på mat

Krokodilernas land

Döden

Ingen kvinnas land

 

 

Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM