JOURNALISTIKENS IDENTITETSKRIS

FRIA TIDNINGEN 7/9

 

Journalistik i kris. Har ni hört den förut?

 

Även om det känns som en storm i ett vattenglas lär tv-journalistikens förfall och tidningarnas nedskärningsiver bidra till att förändra morgondagens samhälle, åtminstone i den mån vi förmår tänka ett steg längre och vilja fördjupa oss i politiska skeenden.

 

Omritningen av journalistikens mångfacetterade kartor har varit en segutdragen akt inom den svenska mediasfären de senaste åren. Oro, rädsla, åsikter, men inte så mycket konkret. Inte så många bra idéer.

 

Men framförallt: ingen grunddiskussion om temats kärnämne, vad vi ska ha journalistik till? Och för vem ska den produceras?

 

Expressens kulturredaktör Karin Olsson beklagade i Studio Ett (15/8) att inte fler journalister utforskar språket. Debatten gällde förvisso stilism och språkbruk i kulturartiklar (en debatt som ämnade belysa avståndet mellan kulturjournalister och "verklighetens folk"), men Olssons ord satte fingret på ett större sammanhang. På en överlag feg journalistik som varken ges tid eller medel att utforska vare sig språkformer, uttryckssätt eller historier som kräver mer tankekraft och utrymme än trettiosekundersmallen erbjuder.

 

 

Medan diskussionen om journalistikens plats och etik och syfte fortgår så skär redaktion efter redaktion ner. Nyhetsprogram publicerar alltmer lättvindigt material upplagt på sociala medieforum utan avsändare eller att veta dess äkthet.

 

Vad är hönan och ägget i journalistikens krisstorm?

 

Stolta tidnings- och mediebolag pekar envist på förändrade marknads- och läsarstrukturer, men en hel del kan även härledas till en utbredande lättja och tro att krigsjournalistik numera är att läsa Twitter- och Facebook-konton.

 

En bekväm inställning till sin egen produkt, och en farlig, ja mallig syn på sin egen profession. Resultatet har blivit därefter: SVT:s nyhetsprogram talar oftare om teknikens framsteg och nya studios än att skicka ut fler korrespondenter till politiskt intressanta och aktuella områden. På tidningsredaktionerna talar färre om nya redaktionsutseenden, om inte nedskärningar kvalar in i kategorin vill säga.

 

Vem ska betala för journalistik: ägaren eller konsumenten?

 

Kan seriös och viktig journalistik vara detsamma som ett par jeans eller en charterresa? Kommer de nya betalsystemen, där även journalistik på nätet väntas kosta att ta del av, att erbjuda ångerrätt även på en dålig ledare i Dagens Nyheter som man betalat för men nu ångrat köpet av? Kommer marknadsekonomins orsak och verkan även att kidnappa den svenska tidningsmarknaden.

 

Journalistik som kostar, den som får ta tid och fördjupa skeenden och utvecklingar som inte kan summeras i en tweet eller trettiosekundersinslag, är inte en prioriterad avdelning i morgondagens tv- och tidningshus. Är det så konstigt när journalistik i dag har blivit en vara vilken som helst, något som måste anpassa sig till marknadsekonomins strukturer och ryska roulette.

 

 

Med andra ord: om den inte konsumeras är den inget värd.

 

Samhällsnytta eller inte. I den rådande mediakrisen spås hur som helst marknadskrafterna — annonsörer, reklambyråer, lobbygrupper — segla i hamn som utvecklingens stora vinnare. Är det därför en slump, kan man fråga sig, att just marknadsaktörerna i allt större utsträckning börjat påverka innehållet i de journalistiska produkterna? Tydligare än så blir inte journalistikens identitetskris.

 

I slutändan kvarstår en simpel men talande fråga: Är det inte en mänsklig rättighet att få ta del av lite nyheter, liksom det är en rättighet att få ha någonstans att bo och en inkomst att överleva på?

 

 

 

Läs fler essäer och debatter av Klas Lundström här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM