Journalistikens Buddha

ESSÄ | FLAMMAN

 

Den tyske författaren och under cover-reportern Günter Wallraff berättar för författaren Stig Hansén, i dennes förtjänstfulla intervjubiografi Wallraff, att en av hans stora förebilder är Buddha. Den fulländade, den upplyste. Buddha betraktade världen ur ett inre perspektiv, genom meditation, hans yttre fylldes av ett säreget lugn, en slags symbolisk hinna som sköljt ända in i nollnolltalet virrvarr.

 

Günter Wallraffs arbetsmetod (på svenska numera ett eget verb, att wallraffa) påminner om Buddhas; endast genom att gå in i problematiken, bli problematiken, syna och beskriva den ur ett inre perspektiv, kan omvärlden — i journalistikens fall läsaren, tittaren, lyssnaren — uppskatta vidden och inse systemens tillkortakommanden.

 

Wallraff har haft islams ärkefiende Salman Rushdie, den utbrytande PKK-ledaren Selim Cürükkaya och andra allehanda dödsdömda celebriteter och politiska förkämpar huserande under sitt tak. Ständigt någon, ständiga fall att viga sin tid åt.

 

Stig Hanséns samtal med Wallraff kommer fram till att det inte ens är en fråga, det finns inget annat val, inget annat sätt att agera än genom solidaritet. Inte blott genom ord (som Svenska Akademien diskuterade och vände och vred samman med Rushdieaffären i slutet av 1980-talet) — för Günter Wallraff är solidaritet någonting praktisk, en handling. Det genomsyrar även hans unika journalistik.

 

"Människan lever inte om man ser på när andra far illa", menar Günter Wallraff, som själv till följd av sina journalistiska gärningar splittrats från sina fem döttrar, som på grund av hot inte kan bo tillsammans med fadern. Efter att ha avslöjat Springerkoncernerns medieideologi 1978 väntade flera års rättstvister med den mäktiga tyska massmediarösten. Han baktalades, förtalades och smutskastades av sina meningsmotståndare, men kom i slutändan ut som vinnare.

 

I Reporter hos Springer menar Günter Wallraff att han förnedrar sig; han kliver in i en roll — som sensationsreporter — vars uppgift är att förnedra människor utan att ta hänsyn till etiska betänkligheter, det enda som betyder något är "storyn", antalet sålda lösnummer. Sin viktigaste roll — hittills. Enligt Wallraff.

 

Wallraffandet som metod är lika före som efter sin tid. Nutidens medietränade politikerelit går inte längre att "komma åt" och granska via klassisk journalistik. (I Sverige upprepar migrationsminister Tobias Billström samma sak sjutton gånger på tre minuter utan att besvara den simpla frågan om irakier i Sverige är en belastning.

 

Carl Bildt ser allehanda skandalers stänk rinna av honom som vore han täckt av gåsfjädrar, och BP-ordförande Carl-Henric Svanberg tillåts tala känslor och ansvar i SVT:s Agenda medan rapporter intygar i att Karibiska havet lidit oförlåtliga sorger efter oljejättens orsakade miljökatastrof.)

 

Politik och journalistik sitter ihop, det märks inte minst i det nya seklets konventionella krig, där journalisten ofta är "embedded" med endera sidans militärapparat. För varje avslöjande krävs i dag okonventionella metoder varför själva journalistiken ofta är vad som i slutändan diskuteras, istället för de uppdagade missförhållandena.

 

En orsak till det — något som Reporter hos Springer och dess följder pekar på — är journalistikens fåfänga, statushysteri och hierarki. Massmedia har skapat en egen värld, snickrat ihop en egen verklighet med egna regelverk och mentaliteter, varefter den inre maktpositionen prioriteras framför sitt förhållande till dem man egentligen ska representera: mediekonsumenterna.

 

Som, menar Wallraff, genom modern massmedia utsätts för terrorism:

 

"Offren är människor: deras tankar och känslor, deras värdighet."

 

Den farliga journalistiken, skriver Wallraff i essäboken Journalistik som människojakt, "är den som undandrar sig varje form av demokratisk kontroll". Wallraffs journalistiska gärning stannar på behörigt avstånd från "det privata", där den förnedrande sensationsjournalistiken börjar, säger han till Stig Hansén.

 

Drar Wallraffs avslöjanden sitt omedvetna strå till stacken i processen som slutar med maktens slutliga förskjutning från allmänheten, inklusive journalistikens? Eller är Wallraffs arbetsmetod det sista halmstråt den grävande journalistiken har kvar i en samhällsutveckling som inte hade blivit verklighet utan de brutala avslöjanden i det splittrade västtyska samhället på sjuttiotalet?

 

Hur svaret än låter, och det beror på vem man frågar, är den efterföljande debatten hur som helst frånvarande. Det räcker inte att diskutera detta på PEN-klubbens exklusiva månadsträffar, den här diskussionen åligger hela samhället. Günter Wallraff har påmint oss om den saken i fyra decennier; att journalisten är allt förutom sin yrkestitel och människan allt förutom etnicitet och social kast.

 

Wallraff anser att journalistens yrkesgärning måste utvecklas "från en ren inventering, till att samtidigt bli en konkret aktion som syftar till förändring". Det fastslår han i artikelsamlingen Störning pågår, från 1995. Journalisten är allmänheten skyldig svaret och ska inte kunna gömma sig på kultursidor.

 

Günter Wallraff går in i socialt nedtryckta roller. Genom att ikläda sig olika yrkesroller axlar Wallraff inte bara sociala minoriteters samvete, utan även samhällets i stort. Ett granskande samvete som beskriver hur samhället ser ut, längst därnere. (I Wallraffs genombrottsreportage, mästerverket Längst därnere, är han den svartarbetande turken Ali som utnyttjas som bland annat privatchaufför, kärnkrafts- och byggnadsarbetare.)

 

Vilken plats har den undersökande journalistiken — den som tar tid på sig, vågar växa fram under förutsättningslösa premisser — i ett tidevarv där allt annat än just tid tycks finnas? Tidningsredaktioner goes Twitter, YouTube ersätter utrikeskorrespondensen och bloggosfären tilldelas ansedda kulturpriser som den seriösa journalistiken dessförinnan prenumererat på.

 

Revolutioner börjar numera på Facebook (och sker den inte där sker den inte alls) och den som vill rapportera från händelseutvecklingen måste skicka en "kompisförfrågan" till rebellrörelsen.

 

Å andra sidan är det sunt att kraven på nytänk inom journalistiken indirekt kommer från samhället i stort. Den frågan snuddar Günter Wallraff ofta vid mellan raderna i sina essäer och textutbrott, medan han i de wallraffande reportagen symboliserar samhällets krav på kunskap om orättvisor och övergrepp.

 

Bland Stig Hanséns bokblad är det den frågan som besvaras utan att frågas öppet. Varje gång Wallraff går ut på sin balkong pekar han på något nytt, rör vid nya, andra samtalsämnen.

 

Svaret på frågan om en nytänkande journalistik, som måste lyckas tränga igenom PR-tränade makthavare och effektiva murar och välgödda lobbygrupper som skiljer den politiska och ekonomiska makten från verkligheten, svävar i själva frågans essens. Det vill säga, att den behövs. Mer än någonsin.

 

Det är i egenskap av mänsklig länk mellan den litterära journalistiken och verklighetens dolda fickor som Günter Wallraff kvalificerar sig som självskriven Nobelpristagare i litteratur. Det vill säga om litteraturen vill göra gällande att de ställer sig på de svagas sida, och ämnar uppsöka fronten för att besegra — inte bara skildra — de orättvisor som bryter ner henne. Längst därnere.

 

 

LÄS ÄVEN

Journalstikens identitetskris

Skogens pris

Gränslöst mod: Ida Pfeiffers resa genom Borneo

Ingen kvinnas land

 

 

Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM