IRLAND x2: ULYSSES & ELIZABETH II

 

Översättaren Erik Andersson gjorde klok sak av att föra loggbok över det till synes oändliga arbetet med att leverera en nyöversättning av James Joyces moderna klassiker Ulysses, för första gången utgiven 1922 när författaren befann sig i Paris, i vad som liknades med en självvald exil.

 

Erik Anderssons bok, Dag ut och dag in med en dag i Dublin, erbjuder ett förvånansvärt djup och många teorier och förklaringar till Joyces skildring av en dag i Dublin i början av juni 1904. Hur såg det viktorianska kulturetablissemanget på Joyce roman, varför fördummades han av kollegor? På grund av sin irländska härkomst, på grund av sin uppenbara ambition att leverera en av alla tiders största romaner — i sin tur med lånade associationer från Antikens kanske mest inspirerande verk: Odysséen av Homeros.

 

Erik Anderssons loggbok varvar essä med dagbok och reportage med analys, och slutprodukten är en läsfest som kan mäta sig med hans nyöversättning av James Joyces mästerverk. Erik Andersson förklarar utan pekpinne vikten av att förstå Joyces Dublin, sett ur ögonen av bokens uppsjö till karaktärer.

 

Alla kulisser har en bakgrund, utgör sin egen dörr till andra bråddjup: miljön, den politiska situationen (Irland var ett knappt årtionde från Påskupproret, och knappt tjugo år från befrielsekrigets avgörande segrar), klassamhället, tillståndet mellan dröm och verklighet.

 

Mycket har stött och blötts kring James Joyces roman, och som modernistiskt verk är den oöverträfflig i sin ansats att inom loppet av tjugofyra timmar beskriva människans utsatthet har den alltjämt mycket att lära den moderna människan. Kanske framför allt beträffande ifrågasättandet av hennes plats i samhället, gentemot naturen och sig själv.

 

När drottning Elizabeth II nyligen såg sig nödgad att resa till Irland i ett led av sitt 60-jubileum som Storbritanniens regent undrade många hur mötet med Sinn Fein och forna IRA-medlemmar skulle fortlöpa. En handskakning, några artiga ord, presskåren som förevigade mötet. Den gröna ön som året innan besöktes av samma drottning som vallfärdade till de gator som för 91 år sedan var skådeplats för en brittisk massaker av irländska frihetskämpar.

 

I Dublin möttes det brittiska kungahuset av vrede, hat, fredliga manifestationer och en och annan hemmagjord sprängladdning. Känslorna svallade över. Symbolismen är vad som talade längs Irlands gator de här dagarna. Elizabeth II är blott den andra engelska regenten att besöka grannön i nordväst sedan Irland blev en "fri stat" under Storbritanniens beskyddande — eller, om ni så vill, ockuperande — vingar.

 

Drottningen vandrade från prins Williams politiska sagobröllop rakt in i lejonkulans hjärta. Det hela handlar naturligtvis om propagandasegrar. Varken drottning Elizabeth eller Downing Street nummer 10 är föga beroende av irländarnas åsikter och insatser för samhället. De lever i helt olika världar. Och har så gjort sedan århundraden.

 

Är det engelska kungahuset, eller för den delen Londons politiska maktcentra, förvånade över de känslor som drottningens besök i Irland väcker?

 

Nej. Tiden tycks mångt ha stått stilla sedan tjugotalet. Påskupproret 1916 sägs ha varit startskottet för den moderna konflikten mellan Irlands jakt efter total självständighet från kolonialmakten från söder. Under Margaret Thatchers batongstyre var Nordirland de facto en polisstat där republikaner och ungdomar torterades, mördades eller försvann. Den öppna politiken är inte längre nödvändig för att regera över Irland. Storbritannien har i stället fått enorm draghjälp av Irlands inträde i EU och europakten — förlåt, "eurogemenskapen".

 

En modern variant av ekonomisk imperialism som gjort ett redan på alla fronter bräckligt Irland luspankt och skuldsatt till tänderna. Politikers karriärer har rests på tomma löften och finansiella bubblor. På Irland, liksom i övriga EU, har gemene irländare fått betala notan för det huvudlösa spelet med sociala rättigheter, sjukhusplatser och utbildningsmöjligheter för öns kommande generationer.

 

Kom ihåg att Irland var ön vars befolknings demokratiska nej till Lissabon inte respekterades, här fick man lydigt gå till valurnan tills ja-sidan fick majoritet. Hur kunde det gå så här? Tja, Irland har aldrig fått någon rejäl chans att göra saker efter eget huvud.

 

Och då upprepar sig historien tills man lär sig. Nu töms ön (återigen) på sina medborgare. Inslag efter inslag har i radios, teves och dagspress rapporterat kring ödena om familjer, unga par, den arma medelklass Irland har kvar, alla de som packar sina väskor och överger sina tidigare liv. Liksom för hundra år och den förra ekonomiska depressionen rör de sig utomlands för det bättre livet, i Australien eller Nya Zeeland, andra kanske korsar Atlanten.

 

Så vad gör de som inte har råd med en enkelbiljett bort från den sjunkande gröna ön? Några av dem befann sig längs Dublins gator under drottning Elizabeths hastiga och välregisserade besök, i ett desperat försök att påvisa sin nu 800 år gamla kolonialherre att de fortfarande kräver bättre än såhär.

 

Vilket Irland de olika manifesterande grupperna vill se är en annan fråga, men snart borde dessa kuvade samhällsgrupper själva beivras möjligheten att få ett finger med i spelet om Irlands vara eller ickevara. En existens som snart nog bara kan beskådas i litteraturens korridorer.

 

 

KÄLLOR

James Joyce, Ulysses, 2012 Bonniers

Erik Andersson, Dag ut och dag in med en dag i Dublin, 2012 Bonniers

 

 

LÄS ÄVEN

Från Newcastle med drömmar av kol

Ärrens erosion

Fiskarna i Hong Kong

Lapplands guldfeber

 

Läs fler ledare, essäer/debatter och reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM