IRAK — TIO ÅR SENARE

FRIA TIDNINGEN [20/3]

 

Den 20 mars 2013 var det tio år sen USA med stöd av främst Storbritannien invaderade Irak. Despoten Saddam Hussein utgjorde ett direkt hot mot världsfreden, försåg al-Qaida med såväl fristad som vapen, vi serverades påståenden om att Saddam, och i förlängningen Irak som nation, låg bakom attackerna mot tvillingtornen i New York hösten 2001.

 

Nobelpristagaren Harold Pinters röst ekar i snålblåsten: ”Vi försäkrades om att detta var sant, men det var inte sant.”

 

Nej, inget var sant. Ändå hände det. Varför? Tio år senare är den frågan alltjämt obesvarad. Åtminstone för många irakier.

 

Irak har i sekler varit en spännande historisk smältdegel, hemvist för livlig handel, dynastier och väldiga erövringskrig. Samma teman prydde USA-koalitionens verkliga intressen: olja. För Bush-familjen är Irak en familjeaffär, och erövringen var bara första steget till större inflytande över Mellanöstern överlag.

 

Bakom lögnerna om demokrati, frihet och välstånd ockuperades en suverän stat – med ännu fler lögner som argument. Krigsbrott begicks, fängelsekomplexet Abu-Ghraib förblev ett tortyrcenter, nu i händerna på unga meniga nordamerikanska soldater. Inbördeskrig rasade snart efter USA:s intåg eftersom det aldrig fanns någon plan B. Än mindre något intresse för ett Irak efter Saddam. Det skulle ju lösa sig själv: friheten hade segrat. En frihet där bombdåd är vardag.

 

Irak har förvisso börjat bygga upp demokratiska instanser, men demokratiseringen har koncentrerats till personer, klaner och politiska strömningar med goda förbindelser med omvärlden, det vill säga olje- eller vapenindustrin. Irak efter Saddam Hussein kan delas upp i två bitar: en lokal och en global. I den senare går det inte att undvika frågan: till vilket pris störtades Saddam Hussein? Facit är en ganska dyster läsning: folkrätten kränktes, världens ledande demokratier gick i krig på en serie lögner, ansvariga politiker (främst Bush och Tony Blair) har inte ställts till svars.

 

Men kanske värst: invasionen av Irak blev en vattendelare för den globala vapenlobbyn. Alltför lättvindigt blandar sig USA och Nato i inbördeskrig världen över. Krig i preventiva syften är på modet igen, och det fastän USA:s invasion i Irak och Natos medverkan i Libyen landar i samma slutsatser: det går sällan att bomba fram demokratier, och västvärlden är inte konsekvent i sin kamp mot världens despoter. Varför avlägsnar västvärlden somliga misshagliga despoter och samarbetar med andra?

 

Saddam Hussein mötte själv döden genom hängning. Avrättningen blev en sorglig och ovärdig sekvens i Iraks historia. När Saddam hånades på tröskeln till sin död begick representanterna för det fria Iraks rättsstat samma misstag som den förre despoten: hatet hade dröjt kvar på tronen. Och när ett politiskt projekt byggs på hat – såväl Saddam Husseins statsbygge som George W Bushs invasion – är det dömt att misslyckas.

 

Det lär historien så småningom utvisa.

 

 

LÄS ÄVEN

Maktens män

Saudiaffären: en moralisk kollaps

Gruvkatastrof pågår i Papua Nya Guinea

The Kim Show

 

Läs fler ledare, essäer/debatter, böcker & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM