Ingen kvinnas land

ESSÄ | FEMINISTISKT PERSPEKTIV

 

Marie Colvins sista reportage utspelar sig i "änkornas källare" i den belägrade staden Homs, i helvetets kittel i det syriska inbördeskriget. Colvin har vid det här laget bara några dagar kvar att leva, tills hon dödas i ett bombattentat av ett bostadshus i Homs. Dödas vid fronten av ett krig i egenskap av krigskorrespondent.

 

Marie Colvins sista reportage behandlar särskilt två teman: makt och fruktan. Maktförhållandet som formas i ett krig, i sig en konsekvens av samhället som födde kriget — och fruktan, främst den sorts fruktan som de mest sårbara, det vill säga civilbefolkning och de som sällan ber om kriget till att börja med, känner. Fruktan att dö, att de den här natten kommer att utsättas för bombräder, fruktan för att stearinljusen ska slockna i källaren och utradera allt ljus.

 

En annan korrespondent, och en av de mer välkända bland den västerländska medieeliten, Christiane Amanpour (som tillsammans med Marie Colvin var några av de sista att intervjua Muammar Khaddafi i Tripoli innan despotens fall) har flera gånger talat om de nya villkor som råder för en journalist inträngd i en konflikts återvändsgränd. Det är inte, menar Amanpour, längre enbart de stridande parterna hon måste förhålla sig till, i "de nya krigen" har medierna klivit fram som ett minst lika effektivt vapen som kalashnikovs.

 

Krigsjournalistiken har ändrats markant, och troligen för alltid, sedan Gulfkriget i början av 1990-talet; ett krig som USA:s propagandaapparat förvandlade till ett tv-spelsliknande spektakel för mediekonsumenterna. Medias nya roll inte bara som observatör och rapportör, utan allt oftare som åklagare och domare i en och samma person.

 

Inför USA:s invasion av Irak 2003 agerade till och med somliga nordamerikanska medier — mest utmärkande Fox News — som pådrivare och förespråkare av en militär intervention. I Fox News publicerades Bush-regimens "bevis" för massförstörelsevapen i Saddam Husseins Irak som obestridliga bevis utan minsta tanke på att det kunde finnas en politisk agenda bakom dem.

 

Resultatet är — snart tio år efter invasionen — ödesdigert, inte bara för journalistiken i sig, utan även för journalister som bevakar krig, som numera ses som en part i konflikten, någon som utgör ett hot. Christiane Amanpour pressades personligen hårt av Fox News att under Irakkriget tona ner sin kritik mot USA:s behandling av civila irakier. Kanalens behandling utsatte Amanpour för direkt fara med tanke på att hon i Fox News nyhetsmagasin indirekt pekades ut som "nationens fiende".

 

I Trinidad and Tobagos huvudstad Port of Spain höll International Press Institute i slutet av juni en kongress med fokus på den globala pressfriheten.

 

"Journalistik är ingen promenad i parken", summerade ordförande Alison Bethel McKenzie i sitt huvudanförande. Siffror ger henne skrämmande rätt: 72 journalister har dödats i tjänst bara under 2012 års första hälft. (141 mediaarbetare dödades under hela 2012.)

 

Nordväst om Port of Spain återfinns Mexiko, världens numera farligaste land för journalister (2012 års farligaste plats för yrkesgruppen är krigets Syrien). Överlag har det senaste årets dödsfall och övergrepp rörande krigskorrespondenter berört kvinnor. Särskilt Mexiko, alltmer sönderfallande i korruptionens och knarkkartellers händer, har visat sig vara ett helvete för journalister som är kvinnor.

 

I juli 2011 återfanns kriminalreportern Yolanda Ordaz de la Cruz död i staden Veracruz efter att ha kidnappats dagen innan. En dryg månad senare, i september, hittades två unga mexikanska grävande journalister brutalt ihjälslagna i Mexico City: Ana María Marcela Yarce Viveros och Rocio González Trápaga. De återfanns nakna, bundna och strypta till döds under plastskynken i vad som tros ha varit en avrättning beställd av knarkkarteller. Sättet dessa journalister bragts om livet på tyder på en särskild sadism och råhet, en vilja att inte bara skrämma en hel yrkeskår till tystnad, utan att även visa sin avsky mot att modiga reportrar trotsar dödshot och fortsätter att utöva sitt yrke.

 

Finns det en könsmaktsordning vid krigsfronten? Den frågan har International News Safety Institute sökt svar på i en aktuell bok: No Woman's Land — On the Frontlines with Female Reporters, utgiven på Internationella kvinnodagen den 8 mars i år. Svaret är ja, menar antologins författare, kvinnor verksamma som journalister från olika kontinenter. Synen på just journalisters ställning vid fronterna är iögonfallande cynisk och uttänkt vid närmare läsning av vittnesmålen i No Woman's Land.

 

De mest iögonfallande rör Lara Logan, som bevakade revolutionen i Egypten, på det jublande Tahrirtorget samtidigt som Hosni Mubaraks avgång tillkännagavs — just som krigsfronterna utraderats. Logan omringades av ett hundratal män som under 25 minuter misshandlade och förgrep sig sexuellt på henne. I en intervju för 60 Minutes Overtime lät Lara Logan meddela att hon övervägt att sluta som korrespondent för sin familjs skull. "Det här händer kvinnor och det är fel", sade Logan. "Men jag vill inte att den här händelsen ska vara vad folk minns mig för."

 

I sitt bidrag i No Woman's Land skriver Lara Logan: "Jag inte bara angreps, jag angreps sexuellt. Det här har från första stund att göra med att jag är kvinna. I slutändan var jag bara ett verktyg."

 

Vid samma torg, i hjärtat av Kairo, fanns 22-åriga journalisten Natasha Smith på plats när Mohammed Morsi presenterades som landets förste lagligt valde president. Smith fanns på plats för att spela in en dokumentär om kvinnors rättigheter. Samtidigt som torget fylldes till bristningsgränsen omringades hon och skingrades från sina kamrater. Smith tvingades klä av sig naken och misshandlades innan en vän slutligen nådde fram till henne och lyckades föra henne till ett medicintält. Där klädde några egyptier Smith i en burka och nya kläder med vilka hon lyckades lämna platsen.

 

Anledningen till attacken, fick hon förklarat för sig, skulle ha varit att hon sågs som en "utländsk spion". Natasha Smith skriver på sin blogg: "Om det var fallet användes det egentligen bara som en ursäkt för att antasta och våldföra sig på en ung västerländsk kvinna."

 

Vittnesmålen i No Woman's Land är emellertid inte bara nattsvarta historier. Långt ifrån, en rad uppvisar snarare den smidighet en kvinnlig journalist kan besitta vid rapportering från isolerade regioner, ofta platser där bilden av en reporter är en västerländsk medelåldersman. Att reportern skulle vara en lokal ung kvinna förefaller otänkbart, och därför kan reportern enkelt förflytta sig mellan önskvärda punkter.

 

Kontakten med människor nämns i flera vittnesmål också som ett område där kvinnliga journalister lättare kan vinna förtroende hos pressade civilbefolkningar. Kvinnan ses inte automatiskt som av samma skrot och korn som soldaten, som den korrumperade politikern, som de giriga bolagen som kommit för att utvinna naturresurser ur marken och lejer miliser för att driva civila från sina hem.

 

Den mexikanska journalisten och författaren Alma Guillermoprieto skriver i boken The Heart That Bleeds om samhället som formar sina medborgare. Det temat står förvisso inte enbart att läsa på Guillermoprietos skimrande reporterprosa, men hon sätter likväl fingret på geopolitiska skeenden som kan förklara varför samhällen växer fram som farliga och hotfulla för den som motsäger eller utmanar normer: kulturella, politiska, ekonomiska, sociala. Utvecklingar som ofta faller på journalisters bord att granska.

 

Längs Guillermoprietos arbetsfält — Latinamerika — har makten ofta funnits i händerna på män (och finns fortfarande), tidigare generaler i konservativa och chauvinistiska militärdiktaturer, främst utmanade av mansdominerade gerillagrupper och krav på jämställdhet och lika rättigheter mellan könen. I dag är många latinamerikanska stater sönderfallande samhällen i spåren av ickefungerande nyliberalism på 1980-talet och en ickebefintlig offentlig sektor. Det har emellertid förblivit en männens värld, även om militärdiktaturer har ersatts av narcostater. En värld där makt och normutmanande beteenden fortfarande innebär en fara att ifrågasätta eller granska.

 

"Det förlorade årtiondet", som Alma Guillermoprieto titulerar 1980-talet i The Heart That Bleeds, sköt upp demokratiseringen och lika rättigheter för Latinamerikas minoriteter. Samma kamp förs i dag, om än med flera viktiga segrar i ryggen, däribland att alltfler kvinnor rapporterar från konflikters, krigs och politiska orättvisors frontlinjer. Men att synen på journalisten fortfarande ändras huruvida det rör sig om en kvinna eller man säger oss något om vår samtid.

 

Det senaste årets mörka siffror rörande angrepp mot krigskorrespondenter visar att könet fortsättningsvis används som verktyg och metod vid fronterna, antingen som fond för övergrepp eller skrämsel, eller som systematisk förnedring och tystande av en yrkeskår som långt ifrån är lika för alla utövare.

 

Antologin No Woman's Land är därför inte bara ett välkommet och synnerligen viktigt nedslag i kvinnliga journalisters vardag runtom i världen, det erbjuder även en uppsjö erfarenheter och insikter som färgar läsaren med inspiration och beundran.

 

Boken färdigställdes några få dagar innan Marie Colvin dödades i Homs. Bredvid varandra blir No Woman's Land och Colvins sista reportage i brittiska Sunday Times förvisso plantor ur samma jord — men där det den förra bör ses som ett språng mot mer jämlika villkor för journalister oavsett könstillhörighet är det senare, Colvins reportage, ett isande testamente. Reportagets teman, makt och fruktan, summerar det större sammanhanget i vilket kvinnor i världen över lever i, oavsett yrkesgrupp eller samhällsstruktur.

 

Den känslan fångade Marie Colvin i "änkornas källare" i Homs. Hon skrev: "På allas läppar vilade frågan: 'Varför har omvärlden övergett oss?'"

 

 

LÄS ÄVEN

Gränslöst mod: Ida Pfeiffers resa genom Borneo

För vem rapporterar SVT:s Korrespondenterna?

Journalistikens Buddha: Ett porträtt av Günther Wallraff

Journalistikens identitetskris

 

 

Läs fler essäer, ledare, böcker & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM