HÅLLER REINFELDTS ALLIANS PÅ ATT SPRICKA?

FRIA TIDNINGEN 3/10

 

Har den borgerliga alliansen någon framtid? För bara några månader sedan hade den frågan förefallit befängd, något att rycka på axlarna åt. I dag, i kölvattnet av den senaste vågen opinionsundersökningar, har frågan fyllts med stora portioner sannolikhet.

 

Kristdemokraternas Göran Hägglund är så desperat efter medial uppmärksamhet att han påminner Rapports programledare Claes Elfsberg att presentera honom som just KD:s partiledare. Krisdemokraternas — förlåt, Kristdemokraternas — roll inom den borgerliga alliansen har varit oklar sedan den där eftermiddagen i Maud Olofssons badbalja. Partiet fick ansvaret för socialdepartementet och ställs mest synligt till svars för nedskärningar och avregleringar inom välfärdssektorn.

 

Liksom KD är Centerpartiet alltmer försjunkna i kvicksanden som trycker dem allt längre bort från riksdagsspärren. Centern insåg inte förrän långt senare att Maud Olofssons förankring på landsbygden, och särskilt bland invånare som tror att skatter är lika med förmyndarmentaliteter, i siffersvängar innebar hälften av partiets väljarstöd. Annie Lööf firade nyligen ett år på partiledarposten med tårta och urusla opinionssiffror. Ingen vet längre vad Centern vill, förutom att se upp till Moderaterna och låta dessa tro att de är Sveriges nya femtioprocentsparti.

 

Med två partier i djup kris känns det läge att se sig omkring. Att vädra nosen efter nya dofter, känna efter varifrån vinden blåser. Så torde Fredrik Reinfeldt tänka i dessa bråda alliansdagar. I debatter och intervjuer ser han trött ut. Likt många av maktens män före honom har en utdragen suck infunnit sig; den växande och ensamma känslan av att vara missförstådd. Det är väljarna som är otacksamma och ouppmärksamma inför allt slit. Det är förstås spekulationer, men att löpsedlar och kvällspress börjat tala om Reinfeldts "väntande toppjobb" tyder ändå på flisor av en större spricka inom alliansen. Deras galjonsfigur säkrar sin framtid i en morgondag utan den borgerliga alliansen.

 

Frågan upprepas: Har den borgerliga alliansen någon framtid efter valet 2014? Ponera att två av fyra partier tvingas lämna riksdagen — då är saken given. Men även om ett av partierna skulle klamra sig kvar med hjälp av taktikröster är riksdagsmajoriteten långt ifrån säkrad och hela idén med "en för alla, alla för en" blir en bortblåst politisk poäng. Nya allianser, det vill säga maktförsäkringar inom slutna korridorer, ställs för dörren — med Socialdemokraterna i slagläge.

 

Stefan Löfvens "nya socialdemokrater" blickar åt alliansen, styr kursen högerut och kopierar borgerlighetens PR-strategi (senast när skuggbudgeten presenterades styckevis) och ber till högre makter om att kunna locka väljare med RUT, ROT och lite till. Miljöpartiets senaste partiprogram bidrar till slagläget med sin mittencementering som få partimedlemmar kan stå bakom och samtidigt hävda att partiet varken är höger eller vänster.

 

Kort sagt: den borgerliga alliansen (oavsett om den spricker eller inte) har bidragit till att förskjuta den politiska mittfåran långt högerut på skalan.

 

På det trånga mittfältet vill alla ha en del av regeringskakan och valet 2014 ser ut att generera i oheliga allianser och regeringsbildningar över blockgränsen. Den spontana reaktionen tycker att det känns som att vädra i ett instängt rum. Eftertanken skakar emellertid på huvudet, suckar, parlamentarismen förblir en stängd värld oavsett kulör på draperiet som förseglar Sveriges riksdag.

 

 

Läs fler essäer och debatter av Klas Lundström här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM