Gränslöst mod:

Ida Pfeiffers resa genom Borneo

ESSÄ | FEMINISTISKT PERSPEKTIV

 

Den österrikiska vagabonden och reseskildraren Ida Pfeiffer nådde under några utdragna resor den holländska kolonins högborg i bortesta Orienten, dagens indonesiska Borneo: Kalimantan. Sättet hon reste och skrev på får vilken äventyrare eller modig frilansjournalist som helst att skruva på sig av oro.

 

Ida Pfeiffer föddes i Wien 1797 som enda dotter i en stor barnaskara bestående av minst sex söner. Hon behandlades som en pojke av sin far, utbildades och uppmuntrades att delta i aktiviteter som ämnade bygga upp fysisk styrka och en känsla av självständighet. När fadern dog var Ida var nio år. Det innebar en stor förändring; av modern uppmuntrades hon att hänge sig åt dåtidens kvinnodominerade samhällsuppgifter, ofta förlagda inom hemmets väggar, hon skrudades i klänningar och började ytterst motvilligt att ta pianolektioner.

 

Det var i pianosalen som hon sjutton år gammal förälskade sig i sin pianolärare. Idas blivande make var en väsentligt äldre änkling och jurist med befattning högt uppe i den österrikiska samhällshierarkin. Paret fick två söner men snart nog miste maken sin statliga anställning och familjen Pfeiffer kastades i fattigdom.

 

Ida Pfeiffer frilansade som lärare inom måleri och musik men blev fram till separationen med maken 1835 beroende av ekonomiskt stöd från sina bröder för att klara livhanken. Tio år senare, när Ida var 45 år, bestämde hon sig för att resa till det Heliga landet. Valet av destination var inte lika mycket en längtan efter att som pilgrim få åse kristendomens heliga vagga som det var ett resmål få i hennes närhet kunde motsäga sig.

 

Ida Pfeiffer färdades längs Donau de tusen milen österut till Svarta havet, vidare genom Ottomanska riket till Jerusalem och Egypten. I mitten av 1800-talet innebar det en vådlig resa för ensamma resenärer i allmänhet och för kvinnor i synnerhet. Ida Pfeiffer var införstådd med förutsättningarna och färdigställde till och med sitt testamente inför avresan.

 

Några månader senare debuterade hon som reseskildrare; alstren skildrade flodresor, ökenstrapatser och kanalfärder och utkom 1846 med titeln Besök i det Heliga Landet, Egypten och Italien. Inkomsterna från skrivandet finansierade nästa resa till Skandinavien.

 

Redan här urskiljde sig Ida Pfeiffer från sin tids resenärer; hon var sin tids budgetresenär som reste med lätt packning och tunn plånbok. Hon var snarare ett fenomen än någon turist, står det i antologin Tourism in South-East Asia:

 

"[Pfeiffer] var den märkliga kvinnliga resenären som förkastade 1800-talets konventionella livsstil."

 

Ida Pfeiffers ord och resor kännetecknar gränslandet mellan den gamla och nya tidens gränskorsningar. Hon kan därtill beskrivas som en okonventionell resenär — och i förlängningen en obekväm skildrare. Hennes sätt att resa ignorerade konventionella förehavanden och resorna förvandlades till jungfrufärder som dagens vana och moderna resenär kan hämta inspiration ur: självständighet, mod, intuition.

 

När Ida Pfeiffer färdades via Skrangfloden söderut mot Pontianak i västra Kalimantan besökte hon som första vita kvinna i regionen långhus, diskuterade kannibalism med de lokala hövdingarna och avskräcktes inte av de vådliga flodpassager som inte ens Guds utsända missionärer vågade utmana. Ida Pfeiffer ignorerade dessutom alla varningar om att fortsätta sin resa djupt inne i djungeln till än mer isolerade skogspartier dit få oinvigda någonsin hade satt sin fot.

 

"Jag rekommenderades att ge upp mina planer, men jag svarade att — trots i egenskap av kvinna och dessutom en gammal sådan — jag vägrar att låta mig skrämmas av dåliga omen", skrev Ida Pfeiffer i A Lady's Second Voyage.

 

Hennes självförtroende inte bara gäckade omgivningen, hennes självklara maner utmanade den patriarkala ordningen i stort; inte med bristande respekt utan snarare med utsuddade linjer mellan kön, klass och samhällsroll. När hon besökte dajakernas långhus tog hon exempelvis i hand med männen och kvinnorna och gav dem en första hint av en tillvaro i utveckling långt fjärran djungelns slut — hon lekte dessutom med barnen och lät dem sitta i hennes knä. Pfeiffer beskrev dem som ärliga, godhjärtade och enkla.

 

"Jag frågade mig själv om inte vi européer i själva verket är sämre och värre än dessa föraktade vildar? Är inte varje bokblad av vår historia fylld med vidriga handlingar av svek och mord?" skrev hon.

 

Ida Pfeiffers orädsla tros ha bidragit till att nedmontera den eventuella misskund som dajakerna upplevde inför den främmande vita resenären. "Hade jag varit en man", skrev hon, "skulle de ha tagit mig för en spion och antingen avvisat mig eller, mer sannolikt, haft ihjäl mig."

 

Enligt historikern Petra Broomans bottnade Ida Pfeiffers orädsla och självständighet i själva resandet. Resandet blev för många västerländska kvinnor ett livsvillkor, ett alternativ till de samhällsroller hon förväntades axla i Europa.

 

"I motsats till den manliga upptäcktsresanden, geografen eller etnografen fick dessa kvinnor betala resan själva. Det betydde att det bara var kvinnor från överklassen som kunde resa, ofta först efter faderns eller makens död", resonerar Broomans.

 

Kanske förenade mer än skilde olikheterna dem åt; dajakerna i Borneos djungler och de vita kvinnliga resenärerna från överklassens europeiska huvudstäder. Utelämnade åt yttre omständigheter; en expanderande ekonomisk rovdrift som hotade dajakernas samhällsvillkor kontra ett instängande borgerligt äktenskap.

 

Ida Pfeiffers tomma händer, befriade från forskarens gängse attityder och kolonisatörens gevär, erbjöd henne helt klart ett annat utgångsläge, hon kom förvisso objuden och med färdigpaketerade bilder av Orientens hjärta, men till skillnad från andra samtida resenärer bjöd hon upp till samtal och diskussioner där olika tankebanor fick stifta bekantskap med varandra.

 

Hon besökte även kinesiska bosättningar i västra Kalimantan. Små kolonier som växte fram i kölvattnet av importerad arbetskraft från Kina, satta att bryta guld och tenn i sultanens gruvor. Flera gruvsamhällen åtnjöt viss mån av politisk autonomi, vilket betraktades som ett framtida hot mot den nederländska kolonialmaktens intressen.

 

Under Pfeiffers besök i regionen stod den kinesiska djungelminoriteten mitt uppe i en väpnad konflikt mot nederländska styrkor. En politisk utveckling som slutligen ledde till den autonoma republikens upplösning samt till att merparten av dess invånare emigrerade till dagens Singapore.

 

Ett år före sin död 1858 reste Ida Pfeiffer till Madagaskar där hon av olika anledningar blev en del av en fransk komplott med siktet inställt på en statskupp. Hon hölls fången dömd till döden men räddades efter att Madagaskars drottning kom till den beryktade reseskildrarens undsättning. Hon återvände till Wien märkt av malaria och svåra förhållanden i fångenskap, och dog kort senare.

 

Till synes odödligt har hennes väsen dröjt sig kvar, som en brygga mellan det som alltför slentrianmässigt kategoriseras som "känt" och "främmande".

 

 

Källor

Petra Broomans: Nordenbilden i några litterära reseskildringar, TijdSchrift voor Skandinavistiek, år okänt

Ida Pfeiffer, Besök i det Heliga Landet, Egypten och Italien, 1846

Ida Pfeiffer, A Lady's Second Voyage, 1856

Michael Hitchcock, Tourism in South-East Asia: Challenges and new Directions, 2008

 

 

Foton av Ida Pfeiffer hämtade från Wikipedia, upphovsrätten upphävd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

 

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM