Fotbollens människohandel

Vilka rättigheter har egentligen dagens fotbollsmiljonärer?

 

REPORTAGE | NEWSMILL

 

Fotbollsindustrin demonstrerade tidigare under sommaren hur långt bort från verkligheten den befinner sig. Allas lika värde och prat om fair play är bara kulisser: i fotbollens verklighet är samtliga parter utbytbara brickor i det större systemet.

 

Fotbollsindustrin tar inga som helst intryck av den världsekonomi som den är en skapelse av — och beroende av. Christiano Ronaldos miljardaffär med Real Madrid (en rekordövergång betald med lånade pengar i tider av massuppsägningar och finanskriser) visar oss att fotbollsindustrin inte anser sig behöva ta ansvar för de snedvridna idéer om människans värde och ekonomisk cynism som exporteras världen över.

 

"En tredjedel av Kakás övergångssumma till Real Madrid räcker till köpet av en skövlingslicens värd flera tusen kvadratkilometer av Amazonas regnskog", skrev den brasilianska nättidskriften Amazônia i en syrlig ledare, då världens bäste fotbollsspelares övergång värd 720 miljoner kronor blev officiell.

 

Var står fotbollsspelaren i denna uppskruvade handel? Har de ens en talan? Ofta är de outbildade, mångmiljonärer innan

de fyllt 20 år påtvingade allehanda sponsorkontrakt som förbinder dem att vara levande billboards för produkter

tillverkade av företag med undermåliga etiska principer, inte sällan producerade av arbetare eller barn i tredje världen, avlönade med småmynt.

 

"Fotbollsspelaren gör bara sitt jobb", invänder många. Det är naturligtvis ljuv musik i de multinationella företagens öron; så bör varje arbetare resonera och enbart uppvisa lojalitet mot sin arbetsgivare. Aldrig ifrågasätta. Nike är ett företag som årligen omsätter 18 miljarder dollar, och att gå emot sportjättens premisser och reglementen kan således bli en dyr affär

för den enskilda människan. En dyr biljett till återvunnen frihet.

 

Fotbollsentusiaster eller medmänniskor tenderar att tänka enkelspårigt och mer eller mindre fördumma och underskatta fotbollsspelares intelligens och vilja till samhällsdeltagande. Vår syn på fotbollsspelare som marionetter vars ansvar är att underhålla oss åskådare är att legitimera bilden av fotbollsspelaren som ett uppträdande cirkusdjur, en livegen varelse helt

i händerna på sin omgivning. Spelarens förhållande till klubb- och sponsorkontrakt innehåller många ingredienser av klassiskt slaveri, om än vackert sminkad i framgångens kulörer.

 

Zlatan Ibrahimovic presenterades som Barcelonaspelare med ett mer än synligt Nike-emblem på bröstet. Hur mycket fick rekordsvensken av företaget för att blotta deras framgångsrika logga just som all världens ljus föll på Barças rekordvärvning? Att Nike är Barcelonas enda sponsor bör kanske tilläggas. Eller var tröjvalet för dagen helt Zlatans eget?

 

Ägnar jag mig bara åt konspirationer? Vad vet jag, men gränsen mellan val och frihet har suddats ut, kvar finns bara det som kallas valfrihet.

 

Fråga Christiano Ronaldo.

 

Kohandlingen mellan Manchester United och Real Madrid liknade en urspårad budgivning om en soffa, det revs och slets med Christiano Ronaldo i mitten av alltsammans. Det gick så långt att FIFA-presidenten Sepp Blatter till slut gick ut i pressen och sköt skarpt: "Sluta behandla Ronaldo som en slav." Uttalandet i sig är starkt, men än starkare då det kom från världsfotbollens mest inflytelserika politiker. Orden är träffande och beskriver mer än väl hur affärer med spelare — människor — går till i 2000-talets fotbollsindustri.

 

Den professionella fotbollsspelaren har det inte lätt, den befinner sig i tacksamhetsskuld till de mäktiga marknadskrafter som satt spelaren på stjärnhimlen, skapat varumärket som till exempel Zlatan blivit i Nike's ögon. Krasst uttryck: boskap. En ägodel. Det rör sig om ett förhållande byggt på tjänster och gentjänster, en osynlig ekonomisk boja mellan människa och marknad vilken den senare äger nyckeln till.

 

Fotbollsindustrin bedriver modernt slaveri, och den gör det både öppet — lagligt — och fördolt — olagligt. Spelares livegna villkor borde Human Rights Watch och Amnesty International titta närmare på.

 

Den fria marknaden och slapphänta demokratiska system har gött denna legitima bordell förklädd till nöjesindustri, i idrottens människohandel finns nåt för alla smaker. Till och med barn.

 

En hjärtskärande och lärorik ögonvittnesskildring av hur krass verkligheten kan vara bakom "drömtillvaron" som ungdomsproffs är Martin Bengtssons I skuggan av San Siro. En tillvaro kantad av löften och ensamhet.

 

Bengtssons tillvaro i Zlatan Ibrahimovic' förra klubb Inter kantades av sexmissbruk, knark, psykisk kollaps och självmordsförsök. Unga talanger drillas till fotbollsrobotar, fastslår Bengtsson, och deras möjligheter att utvecklas till hela individer saknas.

 

Parallellen till "klassisk människohandel" skvalpar i löftet om det bättre: om status, kändisskap, rikedomar. Det oansvariga är att inte informera ungdomsproffsen om att det faktiskt är ytterst få som når ända fram. "Fotbollstrafficking" är ännu ett relativt nedtystat begrepp i fotbollskretsar, men fenomenet växer sig större i skarp kontrast till fotbollsindustrins växande ekonomiska ruljans, och är inget annat än organiserad brottslighet.

 

Unga talanger, främst från Latinamerika och Afrika, utlovas svulstiga kontrakt och en väg ur arbetslöshet och fattigdom

— och främst att förverkliga sin dröm — i Europa av agenter som säger sig, och till och med kanske, representerar europeiska klubbar. Lycksökarna får själva betala för biljetter och visum, samt ersättning till agenterna som "hjälper" talangerna att komma i kontakt med europeiska fotbollsklubbar.

 

Ofta lånas pengar av redan hårt ansträngda familjebössor med tron att sonen kommer kunna betala tillbaka när kontraktet väl är påskrivet. Agenterna som lurar pojkarna till Europa har inga licenser och representerar inte klubbarna de påstår sig arbeta för. Ett typiskt öde för de afrikanska talangerna är det som mötte en anonym minderårig man från Kamerun, som gav följande vittnesmål till BBC-journalisten Clive Myrie:

 

"Vi klev av planet och åkte direkt till ett hotellet. Där lämnade agenten mig och några timmar senare ringde han och sa att jag hade anlänt för sent, säsongen hade redan börjat för klubben jag skulle ha anslutit mig till. Agenten lovade att reda ut saker och ting, men hörde aldrig av sig igen."

 

Många har senare strandat i en papperslös tillvaro i europeiska storstäder, säljande krimskrams vid Eiffeltornet, nära EU-parlamentet i Bryssel eller kungahuset i Madrid.

 

De senaste löpsedlarna kring fotbollsvärldens bisarra exploatering av minderåriga berör en 12-årig bolivian från La Paz, som strax före sin 13-årsdag blev historisk då han debuterade för laget Aurora, i Bolivias högsta division. Det tål att upprepas: Pojken är 12 år. Vi pratar om en pojke. Argumentet att han valt detta själv håller inte. Så lätt kan inte klubbar och storföretag som står i kö för att lägga band på pojken i reklamsammanhang kan inte få komma undan längre. Kraven på de allra mäktigaste i fotbollsindustrin måste bli tydligare.

 

Pojkens tio minuter långa debut i bolivianska ligan har citerats i press världen över och You Tube har redan en mängd inslag om talangen. Men han skadade sig svårt under inhoppet, till följd av en tackling. Pojken är inte fysiskt färdigutvecklad, därför är inhoppet i ett ligasammanhang där lika mycket pengar som prestige står på spel rena vansinnet.

 

David mot Goliat.

 

Ett smakprov på den ekonomiska marknadens premisser och lagligt bruk av minderåriga. I det här fallet allt i ett eftersom pojkens namn används som kanonmat och ökar marknadsförsäljningen av klubbtröjor, nyckelringar och säsongskort — samt öppnar för behagligt medieljus för samtliga inblandade.

 

De flesta tilltag som leder till massmedial uppmärksamhet är välkomna inslag för lag och klubbars sponsorer, och fallet i Bolivia blir troligen nåt att ta efter för andra klubbar världen över. Men för pojken själv innebär det här inget annat än en bestulen barndom.

 

För de unga och ovetande pojkar och unga män som luras av ohederliga agenter i fotbollstraffickingens ruljans är olyckan än större: deras liv har berövats dem.

 

 

Läs mer på samma tema!

 

 

Skottet i Montevideo

Ett litterärt reportage i e-form om fotboll på liv och död

[TELEGRAM BOKFÖRLAG]

 

Den 4 mars 1918 begår Abdon Porte, spelare i det uruguayanska laget Nacional, självmord genom ett pistolskott i hjärtat. 1950 förlorar Brasilien VM-finalen mot Uruguay och dömer målvakten Moacyr Barbosa till livslång utfrysning. 1994 deltar Colombia i fotbolls-VM och förlorar andra matchen mot värdnationen USA – försvararen Andrés Escobar gör självmål. En vecka senare, tillbaka i Medellín, var han död.

 

Francisco Maturana, förbundskapten för Colombia under VM-94, sätter fingret på olyckans spännvidd: ”Många tror att det var fotbollen som tog livet av Andrés Escobar. Nej – Andrés var en fotbollsspelare som mördades av samhället.”

 

I Skottet i Montevideo berättar Klas Lundström om den mörka sidan av världsfotbollen. Hur Pablo Escobars kokainpengar hjälpte till att lyfta latinamerikanska lag till världsklass, hur rysk gas och korruption göder dagens Chelsea och hur obefintlig djuretik och ekoförstörande foder skrivit om Blackburns fotbollspolitik efter att ha gjort två indiska män i 30-årsåldern till mångmiljonärer. Det handlar om fotboll – bokstavligen på liv och död.

 

 

Taggtråd på mittfältet

Östtimors klättring på FIFA-rankingen

 

Klockan närmar sig fyra på morgonen i Östtimors huvudstad, Dili. Från gatorna hörs inte minsta ljud. Finalen i Copa America blåses igång: några sömndruckna timoreser kravlar sig upp för att se Uruguays besegra Paraguay med 3-0. Åsynen av nyvakna timoreser som trotsar tidsskillnaden och sömnbehovet för att se på fotboll känns symbolisk. Och aktuell.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM