FÖR VEM RAPPORTERAR "KORRESPONDENTERNA"?

SECOND OPINION (SEPTEMBER 2011)

 

 

Sveriges television stoltserar gärna med sin utrikesbevakning. Med rätta i vissa fall, lite missvisande i andra. Med rätta för att SVT genom åren bevakat skeenden och utvecklingar med en självklarhet att "vara där", missvisande eftersom utrikesbevakningen minskar och i stället hämtas bilder och information i allt större utsträckning från stora pressbyråer.

 

Inställningen, bilden av korrespondenten hör till stenåldern. Journalistorgasm: reportern som reser längs floden, någonstans i Långtbortstan, det är smutsigt och vad dagen bär med sig alltjämt okänt. Oförklarligt malligt.

 

"Korrespondenterna" sjösattes 2008 för att samla utrikesreportrarnas arbete och historier under ett och samma paraply. Satsningen skedde strax efter SVT:s övergångsperiod som kan summeras som ett "före-" och "efter Peking-OS", vars kostnader krävde rejäla ombyggnader inom den allmänna teveskutan. Samhällsbevakningen fick bereda plats åt sportevenemang, något som rev upp en kritikerstorm som SVT i sak har haft svårt att argumentera mot.

 

En av följderna blev personalnedskärningar som i slutändan och i dag inneburit att långvariga anställda numera är tillfälligt anställda med försämrade villkor. En annan blev att det omtyckta dokumentärprogrammet "Dokument utifrån" först lades ner för att några år senare (i skrivande stund) vara tillbaks i tablån.

 

SVT:s "Korrespondenterna" är ett program med rak ryggrad. Det är ett stort arbetsfält man åtagit sig — världen. Och i takt med att samhällsjournalistik i tv med globala vinklingar blir färre växer ansvaret. Programmet kändes fräscht och välkommet när det lanserades, men tre år sedan första programmet tycks mycket ha gått i stå, blivit rutin, ja, lite slappt.

 

Avsnittet om kokainets färd från kokabönder till konsumenter i västvärlden (sänt 6/9-11) siktade högt men besteg knappt någon höjd alls. Inslagen saknade röd tråd, informationen i desamma har redan publicerats i en rad faktaböcker och varit relativt allmänt känt i åtminstone några år — den som verkligen vill förstå den latinamerikanska kokainhandelns omfattning bör resa till den plats som om några år kommer att lyftas fram som Mexikos och Colombias arvtagare: Honduras.

 

Dramaturgin tar alldeles för lättvindigt över "Korrespondenternas" upplägg; allt grundat i en inställning där bilden av korrespondenten hör till stenåldern och bygger mer på reporterklichéer än grävande jobb. Visst, upplägget med "Korrespondenterna" är väl att ge en inblick i utlandsreporterns vardag, men att minuter av sändningstiden ägnas åt att visa reportern som reser längs floden, reportern som vandrar förbi smutsiga byar, reportern som färdas mot något som alltjämt är okänt, reportern som jobbar hårt för rapporteringens, berättandets skull.

 

Är detta verkligen något som tittaren måste få skrivet på näsan? Är inte själva informationen, berättelserna till tittarna viktigare än att använda "Korrespondenterna" som ursäkt för att idolisera en yrkesgrupp vars vardag vi redan visste präglas av allt annat än åtta-till-fem-rutiner?

 

Reportern som huvudrollsinnehavare och programmets huvudpersoner, de intervjuade, som förpassas till biroller förminskar allvaret i rapporteringen och vänder på verkligheten i den mån att den blir svår att ta som sann.

 

Därutöver finns det problem med reporterns plats i sammanhanget. I tider av sociala medier och sekundkonsumtion finns det alltför få forum där länken mellan mediekonsumenter och medverkande i medierna suddas ut och kommunikation möjliggörs.

 

Reportern i "Korrespondenterna" spänner gärna ut armarna och förklarar hur människor känner och varför människor gör som de gör, ibland är det på sin plats, men när SVT ändå satsar medel på ett utrikesprogram borde ribban för resultat och ifrågasättande vara högre satt.

 

Den kvardröjande frågan blir alltså om man berättar för att man kan och inte för att det verkligen finns något att berätta. Frågan är viktig; "Korrespondenterna" är ett växande varumärke, dess plats i tablån säkrad men vad vill programmet egentligen ha sagt?

 

Eller är programmet främst en plattform för SVT att förlänga en tradition där reportern bygger hellre än river de murar som journalistiken är tänkt att användas till.

 

 

Läs fler essäer och debattexter av Klas Lundström här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

 

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM