Fittja Paradiso

[2.0.]

DEBATT | SÖDRA SIDAN

 

Varför vräks en familj? Räkningar har lagts på hög, de kan inte betala sina hyror. Kanske har någon av hushållsförsörjarna (ibland bara en person) mist sin anställning. När ett barn förlorar sitt hem, sin bas, blir det då inte fattigare, socialt och ekonomiskt? Vad är inte det, om inte ett barns instängdhet i fattigdom.

 

Journalisten Janne Josefsson har många gånger gjort sig själv till talesperson för det svenska klassamhället. Men när han i slutet av 2012 axlade ansvaret att beskriva och negligera bilden av barnfattigdom i Sverige gick något fel. Plötsligt blev det tydligt vilket klassamhälle som råder inom svensk mediaelit ― och hur svårt det är för etablerade makthavare (politiker och journalister) att se verkligheten ur flera perspektiv.

 

Det var inte första gången som Josefsson försökte sig på fattigdomsspåret som underlag för tv på bästa sändningstid. Vem minns inte Fittja Paradiso ― Josefssons märkliga program som sändes direkt från "verkligheten" (alltså "förortens"). Fittja Paradiso sökte bevis för den farliga förorten, fördomar cementerades och det letades efter mord och svarta sopsäckar för att styrka Josefssons förutbestämda bild av invandrarsverige.

 

Den som sett programmet glömmer det inte: studion liknar ett klaustrofobiskt skyddsrum, en neonskylt med texten "Paradiso", en tänd lampa, telefoner ― sensationsjournalistiken har aldrig haft ett tydligare ansikte i svensk tv. Jag var ung, bosatt i en förort och minns känslan av obehag och krigsassociationer vid åsynen av Josefsson i den dova tv-studion.

 

På samma sätt regisserades hans program om barnfattigdom i Sverige. Hur mäts fattigdom? Enligt Laila Bagge kan hemlösa inte ha mobiltelefoner, på samma sätt tacklade SVT och Janne Josefsson barnfattigdomen: syns den inte så finns den inte. Men hade redaktionen på Uppdrag granskning studerat de rapporter som bland annat publicerats av Stockholm Stad/SWECO så hade de kunnat urskilja ett tydligt mönster: rika har blivit rikare, fattigare har blivit fattigare.

 

Och det finns alltid sätt att påminna barn om sin klasstillhörighet. Tankarna reser tillbaka i tiden. Jag minns hur jag i lågstadiet vågade ta med mig en leksak jag fått i julklapp. På skolgården visade jag upp nyförvärvet, men möttes av höjda ögonbryn: "Jaha, du har den. Men du har inte den versionen?" En massa mycket häftigare varianter av min leksak upp, varefter jag offentligt tvingades erkänna: "Nej, jag har bara den här."

 

Hur låter det i dag? Kanske: "Jag såg The Hobbit, den var grym!" "Har du inte sett den i 3D?" "Nej..." "Hade du inte råd med 3D, eller?" Det här, förstår jag nu, är en livslång kamp för en given position, ett värde, i ett kapitalistiskt samhälle. Det börjar i barndomen, med leksaker, fortsätter i ungdomen med svindyr elektronik och rätta kläder och försvinner in i vuxenvärldens strävan efter ära och berömmelse.

 

Barnfattigdom går inte att separera från det större sammanhanget: situationen på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, segregationen, hyresrättens kommande död och strukturell rasism.

 

 

LÄS ÄVEN

Sol över kolonin

God jul ― hälsningsfras eller ett rop på hjälp?

Östersjöns glömska

Fattigdomens återkomst

 

 

Läs fler ledare, essäer, böcker och reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM