ETT BARN VÄNTAR PÅ MAT

 

Vem som tagit fotot framkommer inte. Men två bokstäver står skrivna i det smala vita ingenmanslandet mellan bildkanten, kortfattat men distanstagande. Pressbyråns initialer.

 

Och så är det ju. Det finns inga namn när svälten slår till.

 

Plötsligt står scenen tom. Övergiven. Scenografin är borta. Som bortblåst. Kvar finns bara en naken värld, generad och övergiven med de sista löven fallandes från träden. Öknen har begravt oceanerna. Vänliga ansikten gråter och säger att de inte klarar mer. De åker hem.

På fotot förevigas ett barns ögonblick i Abuja, Nigerias huvudstad. Det kortväxta taniga barnet står barfota på marken med en tom tallrik i handen och väntar på mat. Ett slitet klädesplagg hänger löst längs den magra kroppen. Blicken har inte gett upp men vittnar om vilsenhet, om den brutala insikten om saker som barn förstår på ett helt annat plan, på ett ärligare sätt, än vuxna.

 

För barnet är fattigdomen realitet, verkligheten, och kanske det enda bestående som det vet verkligen existerar.

 

Den tomma tallriken är färgglad och penslad i uppmuntrande nyanser. En blomma i tallrikshjärtat. En tallrik att ställa fram på festborden, att visa upp i glädjens stunder. Barnets omgivning utgörs av en grå, nästan färglös bakgrund. Som en regnskog i miniatyr framträder en smal ränna grässtrån i fogarna på ett väderbitet tält. Djungeln av grönskan symboliserar dess plats i ett större sammanhang — i fotot som i omvärlden — där det gröna ger vika för sanden, tystnaden, tomheten.

Hur många måltider har den färgglada tallriken försett människor med, vilka ansikten har den sett, hur mycket hunger har den stillat? Tallriken är djup och bred. Den rymmer mycket mat, när och där det finns tillgång. Barnet skulle kunna bära den tomma tallriken på huvudet, balansera med den över gruset och få den att likna ett jättelik hatt under vilken hjässan nästan drunknar.

Det är svälten i ett foto, i ett ansikte, gestaltad av en kropp som väntar på mat med en tallrik i handen. I fotot förblir blicken vad den är: svårtydig, tvetydig, på något sätt frigjord. Det här är inte politik, det här är inte något för frukostbord i världen Långt Därifrån. Ett barns blick som tränger in i en skyddad verkstad som aldrig skulle underkasta sig svält, nöd eller trängeln i en soppkö. Än mindre livet i ett flyktingläger ingen vet namnet på. Ändå är det inte dessa företeelser barnet förmedlar.

Det bor snarare en fråga i dess gestalt, ställd till betraktaren av det förevigade ögonblicket. Symboliserar uppsynen förakt eller förundran? Symboliserar den någonting alls? Var någonstans är apatin som mest utbredd; i barnets omgivning eller den rika omvärlden?

Ständig misär, ständigt dessa tårar som gör att vi gråter och inte klarar mer, åker hem. Alla gör inte det, men de flesta.

 

Värre är oftare orden som skrivs ner intill fotografierna. Analyserande, kalkylerande, beräknande. Känslor i mörkgrått bläck. Bakom lykta dörrar, på bekvämt avstånd från andra sidan om kameralinsen.

 

Medan någon skriver en text med gråten i halsen efter att ha betraktat ett foto tillräckligt länge har verkligheten skribenten försöker skildra redan försvunnit. Medan ord slipar ner betraktelsen till något greppbart har allt hunnit förändrats. Det är borta, har upphört att existera men finns ändå kvar. Hur går allt detta ihop?

 

Kanske är det ännu värre att inte göra det. Att inte betrakta. Fotografier har en livstid på fem sekunder, sedan bläddrar man vidare. Världssvälten finns kvar i morgon också, då med nya bilder, nya fototexter, nya fem sekunder. Nya photoshopade dödsrunor.

Orden har ännu kortare livstid. Med rätta om man betänker vad ord och formuleringar har lett fram till, om inte just de verkligheter och mänskliga och ekologiska förfall som får oss att inte orka mer, som gör att individer förståeligt — men oförsvarbart — hellre firar ankomsten av ännu en fredag.

Vem är den här personen — det här barnet med tallriken i handen? Vem är du? Vad tänker du på? Vart är du på väg? Jag frågar, för jag vill så gärna veta. Jag vill så gärna ha svar. Ständigt denna flykt iväg.

 

Täckmanteln är äventyret. Operationen går under beteckningen självutveckling. Är vi på väg åt samma håll, du och jag? En av oss vandrar längs värdighetens och insiktens väg, den andre längs vilsenhetens och flyktens. Jag får inte säga att jag beundrar de människor som lever nära tillvarons avgrund. Men när allt ställs på spel anländer insikten och kastar allt över ända.

 

Är det därför de tyngst belastade människornas ögon sällan fräter av apati, utan av en säregen glöd? En glöd vars brunn endast kan vara livet självt. Vad är existens för barnet med tallriken i handen?

Hungern. Längtan. Ovissheten.

En inre frid som kanske inspirerar samtliga i dennes omgivning? Existensen är möjligen blott avsaknaden av döden. Som att vänta på livets brutala svar: om man får överleva eller inte.

 

 

LÄS ÄVEN

Matkrisen?

Alla vill till Mörkrets hjärta

Per-Oves sista resa

Från Newcastle med drömmar av kol

 

 

Läs fler essäer, böcker, ledare & reportage av Klas Lundström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM