ETT ÅR EFTER RENAS OLJESPILL: 

  OCH NYA ZEELANDS VÄRSTA MILJÖKATASTROF NÅGONSIN

  FRIA TIDNINGEN (10/10)

Foto: Klas Lundström

(Le Havre, Frankrike)

I fredags (5/10) var det ett år sedan containerfartyget Rena gick på grund utanför Tauranga, en av Nya Zeelands viktigaste hamnstäder, på Nordöns östkust. En händelse inhägnad bakom oklara omständigheter men skoningslöst klar rörande det historiska utfallet: den spillda råoljan innebar Nya Zeelands värsta miljökatastrof någonsin.

I siffror: 2 000 ton spilld olja.

Att just Nya Zeeland drabbades kändes då som ett extra tungt nederlag. Som ett extra ok att bära för en i jämförelse med övriga västvärlden upplyst och ekologiskt medveten befolkning. Nya Zeeland drabbades under 1980-talet av den franska statens vrede och terrorism samman med att Greenpeace fartyg Rainbow Warrior beivrades tillstånd att lägga till i Aucklands hamn. Rainbow Warrior sänktes efter att två franska agenter placerat sprängladdningar på båtkroppen. En portugisisk frilansjournalist drunknade medan agenterna efter en kort tids fängelsevistelse välkomnades som landshjältar i Frankrike.

Den franska vreden bottnade i Nya Zeelands kritiska inställning till landets kärnvapenprov i Stilla havet. De atoller och havszoner som drabbades av de huvudlösa sprängningarna var på bekvämt avstånd från västeuropa, som såg ett nödvändigt ont i att ha muskler nog att spränga potentiella fiender till oigenkännlighet.

Nya Zeeland och andra stillahavsnationer var inte lika uppspelta, det var dessa stränder som död fisk och strålskadad ekologi nådde. Nya Zeeland hade i samma veva utropat sig till kärnfri zon, vilket gjorde att västvärlden — främst USA och Frankrike — idkade handelsbojkott av varor därifrån. Nya Zeeland besvarade med samma mynt.

I dag ter sig ett sådant geopolitiskt modigt ställningstagande som lika illasittande som omöjligt. Den globala kapitalismen gör det allt svårare för suveräna stater att påverka marknadens utseende, förmågan att överse olika produkters och varors ursprung och historia är näst intill omöjlig.

Nya Zeeland förblir ändå ett land med det ekologiska tänkandet och den gemene medvetenheten djupt rotad i folklagren. Jag besökte östkusten någon månad innan Renas oljespill nådde dessa stränder och förstörde stränder, dödade fiskebestånd och gjorde många fiskare arbetslösa — hustomter och närbutiker protesterade högt mot den globala oljelobbyns vilja att prospektera efter gas och olja i vattnen utmed dessa kuster. "Håll barnens leenden vid liv", stod det på en skylt. "Ingen olja, inget spill", sade en annan.

Ibland får en det en inte ber om. Fråga de otillgängliga och ekonomiskt bräckliga fiskebyarna utmed Nya Zeelands östkust. På årsdagen av Renas kapsejsande är det tungt att ens behöva minnas en miljökatastrof av denna magnitud, än värre att veta att den spillda oljan slog hårdast mot dem som visste priset av den globala oljeindustrin och mest högljutt försökt påtala detta för sin omvärld. En omvärld som inte lyssnade. En omvärld som börjat se miljökatastrofer som ett nödvändigt ont för att kunna upprätthålla det ohållbara konsumtionssamhället.

Det politiska efterspelet (det kanske minst intressanta i Rena-tragedin) är en segdragen och sorglig historia där fingrar pekar ansvaret på varandra. Vem som visste vad om containerfartygets tillstånd, om det verkligen var hårt sjöväder den där oktoberdagen, om olyckan kan tillskrivas ett större sammanhang eller bara var följden av en rad olyckliga sammanträffanden — allt är sekundärt.

Det primära är de facto att tusentals fåglar plågats ihjäl under hemska omständigheter, att fisket nära nog slogs ut på vissa håll i landet, att de som tar ställning och kräver en ekologiskt medveten ekonomi inte belönas med progressiv politik, utan med cyniska spottloskor i form av tjock råolja och en politikerklan som aldrig lär sig av sina misstag.

Klas Lundström är aktuell med Aotearoa, en reportagebok om Nya Zeelands isolerade och socialt glömda östkust. Läs fler essäer och debatter här.