Palme & (S):

Dog de i varandras armar?

ESSÄ | WWW.KLASLUNDSTROM.COM

 

En eftermiddag i mars 2011. Simpsons rullar igång på en av de kommersiella kanalerna. Öppningsscenen är särskilt träffande, ja, gripande. Det är det omtalade introt skapat av den mytomspunna konstnären Banksy.

Familjen Simpsons sittande i sin eviga tevesoffa uppenbarar sig plötsligt som knastrande bakgrundsflimmer i en dov, föga inbjudande kinesisk fabrik. På rad sitter kvinnliga tecknare med sorgsna ögon och ritar konturerna till Simpsonsfamiljen.

Ark som en mager pojke med bister uppsyn sedan hämtar in, doppar i någon syreframkallande vätska och hänger på tork. De ark som i tusental sedan kommer utgöra underhållande tecknad tv-serie. Därefter följer tvångsarbetets kretslopp (det som gjort Kina till den hyllade världsekonomi det är i dag), där djur offras för att fylla Bart-dockornas späda kroppar, pandor drar vagnar piskade av lika olyckliga arbetsdrivare, barn drar vagnar med t-shirts med olika ansiktsmotiv för de olika familjemedlemmarna.

 

Vi ser det genom "20th Century Fox" logga, ett av världens största mediebolag ägt av den konservative affärsmannen Rupert Murdoch. Bolaget är inte bara Simpsons producenter eller en av språkrören för en väldigt USA-dominerad, militaristisk världsordning — de går även i bräschen för västerlandets etablering längs (läs exploatering av) den asiatiska marknaden.

Man frågar sig vad den korta sekvensen i Simpsons vill ha sagt? Är det just att försöka peka på ett fenomen, den nya kolonialismen via ekonomiska intressen? Kanske. Eller så bevittnade jag just en allegori av den svenska arbetslinjen. Det är inte helt omöjligt om vi utgår från skrönan att allt ligger i betraktarens ögon.

Kanske känner några i tysthet igen sig i vad de just bevittnat, detta rekviem för marknadsekonomins bakgrund, vad som möjliggör våra underhållningsindustrier, ytliga accessoarer och ohållbara livsstilar.

 

Jag kan inte låta bli att börja recensionen av Göran Greiders Ingen kommer undan Olof Palme med den liknelsen, eller kalla det reflektionen. Boken publicerades samman med 25-årsdagen av mordet på den forne statsministern. Att läsa Greiders kollage över Olof Palme påminner lite om ett Simpsons-avsnitt; du vet inte destinationen för resan. Varken Palmes eller den svenska socialdemokratins. Och särskilt inte framtidens. Däri ligger bokens styrka, däri ligger Greiders välkomna bidrag till den politiska journalistiken — i blottgörandet av detta skeende.

Och han gör det med en fullspäckad palett; det är reportage, essä, analys och, som han själv kallar det, dagbok. Slutresultatet är ett imponerande bidrag till den ofta tandlösa politiska journalistiken. Och i jämförelse med exempelvis Henrik Berggrens nära nog ihjälkramade Palme-biografi Underbara dagar framför oss är detta ett verk med politiskt syfte. Och djup.

Greiders tes, att arbetarrörelsen och Palme var beroende av varandra, gjorde varandra till vad de är, känns självklar, men en rask titt i samhällsjournalistikens backspegel visar oss att den knappt berörts. Visst utmanade Palme högerpolitiken. Visst gick han emellanåt i marknadens fotspår. Visst stod han på de kuvades sida. Visst förföljde han kommunister i Sverige via IB. En komplex personlighet rakt igenom, men vad var realpolitik och vad var spår av hans persona?

Den frågan dyker Greider med till bråddjup — och utvalda adresser (där Palme föddes, bodde och numera vilar i frid) — som känns uppfriskande. Ja, det är ett analytiskt och intellektuellt stålbad som varje systemkritiker borde utsätta sig för.

 

Greider längtar, liksom många med honom, efter utopierna. Efter den historiska horisonten. Känslan hans bok väcker, och som skrämmande nog appliceras i samhället utanför, är att maktens korridorer mer eller mindre känner sig nöjda, vad som återstår är att påta lite i rabatten till det medelklassradhus som blivit "den liberaldemokratiska slutprodukten".

Eller som Irene Wennemo, tidigare utredare på LO, skrev i en eftervalsanalys: "På jobbet pratas om frågor med koppling till arbetslivet. I hemmiljö blir det mer bensin- och fastighetsskatter. Att många känner sig som arbetare på jobbet och som medelklass i hemmet är en motsättning som Moderaterna framgångsrikt lyckats exploatera."

Och nu? Palmes parti, Socialdemokraterna, har följt efter borgerliga regeringars reformpaket förr, på åttiotalet såväl som på nittiotalet. Den kollektiva ideologin, tanken om offentlig trygghet har fått stryka på foten, Palmes bristfälliga miljöpolitik knuffade tillsammans med kommuniststämplingen av FNL-rörelsen bort en hel ungdomsgeneration från socialdemokratin. Till vilket pris?

 

Ett högt sådant. Frågan är om det kommer att finnas något för socialdemokratin — om det någon gång vinner ett val igen (och i så fall troligen på klassisk gråsossepolitik) att bygga ett kollektivstarkt samhälle på? Dog Olof Palme och arbetarrörelsen i varandras armar?

Några minuter efter att jag läst färdigt Ingen kommer undan Olof Palme, den första vårdagen i en förort söder om Stockholm, möter jag en man som tvingas sparka en tennisboll till sin hunds outtröttliga förtjusning. Han lever på existensminimum, förklarar han, och har överlevt senaste på månaden på att spela på Svenska spel.

— Det känns säkrast att göra det via dem. Man vet ju vilka de är. Men jag får ju magsår av all spänning.

Bollen sparkas. Jag hjälper till, hunden hämtar den varje gång med en sällsam livsglädje.

— Jag har slutat dricka nu också. Men det är svårt, man måste ju ersätta det med nåt annat. Så det blir en jävla massa fikabröd. Bara tre dagar kvar nu.

Sen kommer nästa socialbidrag. Och sen börjar allt på nytt, allt i den ständiga kampen för att överleva.

I dag är mannen en börda, i går en man samhället borde fånga in och uppmuntra till kreativitet. Eller är det jag som skenar iväg i naiva drömmar om ett annat samhälle?

 

Göran Greider bjuder på många tankemöjligheter och liksom Palmes politiska gärning lämnar han dörren på glänt.

Läsaren lämnas med ett val; att antingen se efter vad som finns där bakom, eller att nöjt stanna kvar i det som är nu. Läsaren stänger i vilket fall som helst igen ett oumbärligt mästerverk om ett allt sorgligare vägval.

 

 

 

Klas Lundström har skrivit om svensk guldindustri och den omtalade avtalsrörelsen under finanskrisens framfart i boken Svarta ankungen: Ett reportage om Lapplands guldfeber och finanskrisens vinnare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONTAKT

INFO [a] KLASLUNDSTROM.COM

 

@RASTAREPORTERN

 

RONGO FÖRLAG

 

 

 

KÖPA BÖCKER?

 

MEJLA ANTINGEN HIT, BESÖK RESPEKTIVE FÖRLAGS HEMSIDOR, FRÅGA HOS VÄLSORTERADE BOKHANDLAR ELLER, KANSKE ENKLAST, SKROLLA I NÄTBOKHANDELN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COPYRIGHT © ONEWEB 2013 | ALL RIGHTS RESERVED | WWW.KLASLUNDSTROM.COM