DÄR ALLA KÄNNER PRESIDENTEN

Där alla känner presidenten

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

I Uruguay har alla en åsikt om 79-årige presidenten José »Pepe« Mujica. Många talar om honom som vore han en morfar eller skojfrisk farbror. De flesta vet var hans ranch ligger och beskriver gärna färdvägen i detalj, är han inte hemma finner du el presidente på restaurangen intill. I skuggan under trädet dricker Mujica sin yerba mate (sydamerikanskt te), som vem som helst.

 

Från personer trogna högerpartiet Colorado hörs andra åsikter. Där är Mujica terrorist, kommunist, uppviglare. Han ingick i gerillan Tupamaros som bekämpade Uruguays militärdiktatur 1973–1985, blev skjuten ett antal gånger och hölls fängslad i fjorton år, merparten isolerad från omvärlden.

 

– Det var länge sen, menar en äldre kvinna. Nu företräder Mujica ett helt land. Kunde han inte klä sig som folk, i alla fall? Så fort Mujica lämnar landet måste vi andra skämmas för hans utseende, vet inte karln ens hur han knyter sina skor? En slips vid statsbesök är väl ändå inte för mycket begärt?

 

Pepe Mujica kallas »världens fattigaste president«. Ett epitet han själv ogillar: »Fattig är inte den som har ingenting, snarare den som eftersträvar mycket. Jag behöver inte mycket för att leva.« Men leder Mujica som han lär? Ja och nej. Grönt ljus för oljeprospektering, malmbrytning och aggressivt skogsbruk (Stora Enso är en kritiserad skogsaktör) gäckar den gemytliga självbilden. Han bor inte i presidentpalatset, bär inte slips och donerar merparten av sin lön till välgörenhet. Ändå ställs den självvalda asketismen i kontrast till landets överkonsumtion av kött (högst i världen per capita) och årliga tillväxt (tre procent). Till skillnad från andra tillväxtländer i Latinamerika är Uruguays välfärdsprojekt inget nytt: på 1920-talet var landet en välfärdsstat och under pågående depression 1930 agerade man värd för det första VM-slutspelet i fotboll (ett mästerskap Uruguay även vann).

 

Vad är det viktigaste Mujica åstadkommit?

 

– Att födas.

 

Santiago Barloco, 37, är gravallvarlig och synar utsikten från verandan till ranchen och kooperativet Caballos de Luz (»Ljusets hästar«). Vindar från bergen för med sig dofter och värme och fläktar de frigående hästarna och stör de flämtande katterna. Oasen återfinns utanför Rocha i östra Uruguay, några mil från brasilianska gränsen, och är ett självförsörjande samhälle, spirituellt kooperativ, organiskt alternativ för turisten som söker sig bort från städer och stränder. Men främst ett annat sätt att leva.

 

Santiago är berest, har byggt hus i Bolivia och bevittnade när Evo Morales blev landets första »indianpresident«. Allt föll plats, säger han: Bolivia fann sin identitet. Uruguay påbörjade något snarlikt när vänsteralliansen Frente Amplios kandidat Tabaré Vásquez blev president 2005, en politisk kurs som Mujica vidhållit. Men som person innebär Mujica mer än bara progressiv politik och en välfärdsstat.

 

– Han representerar ett Uruguay som håller på att försvinna, säger Santiago. Vi är ett konservativt land med starka värderingar och uppfattningar om oss själva och världen. Många värderingar är Mujica och många andra måna om att bevara, som att leva med och inte på Moder jord.

 

Det handlar om att återvända till rötterna. Ledord är Moder jord, hållbarhet och respekt. Caballos de Luz och många andra projekt i Uruguay bottnar i ekologisk hållbarhet. Det handlar om allt från småskaliga kooperativ som odlar och distribuerar organisk mat till energiministeriet som aktivt satsar på vindkraft. Vid Caballos de Luz lever sju familjer som producerar egen elektricitet, odlar egen organisk och vegetarisk mat och låter omvärlden besöka dem i form av småskalig ekoturism med ridturer och en tillvaro i harmoni med naturen som ledstjärnor.

 

År 2015 planerar de att starta en skola för barnen i trakten. Utbildningen ska bottna i traditionell pedagogik och kunskap i hur att bruka jord och rida häst. President Mujica är inne på samma spår i intervjuboken »Pepes dröm« av Samuel Blixen:

 

– I Uruguay består den främsta kampen i att ta hand om det som redan finns. Befolkningen är urban och att ställa om ett samhälle till ekologiskt hållbart kräver stora uppoffringar.

 

Däri återfinns utmaningen för Frente Amplio: Är hållbarhet endast möjlig först efter att tillväxten har lagt grunden för den? Det handlar om att bryta med kolonialismens eftersläpande bojor. Santiago växte likt tusentals andra upp på flykt undan militärdiktaturen som son till Tupamarossympatisörer. Grogrunden till förtrycket var en planterad rovkultur som USA förlängde via marionettregeringar runtom i Latinamerika, menar han. Men kan förtryckets grogrund (storkapitalet, miljöförstörande industrier, misär granne med storgodsägare) någonsin lämna kontinenten?

 

Trots sociala framsteg råder missnöje med samhällsreformernas takt och att dessa främst prioriteras den växande medelklassen, Frente Amplios viktigaste väljargrupp. De sociala framsteg som går inte att förneka: fyrdubblade minimilöner, nya bostäder och progressiva lagar kring hbtq-rättigheter och legalisering av cannabis har satt Uruguay på kartan. Men orosmoln finns: höjda levnadskostnader, bostadsbubblor och städer som delas in efter inkomster och hudfärger. Längs den flera mil vackra strandremsan mellan Piriapolis och Punta del Este är sanden lika ljus som turisternas och lokalinvånarnas hud.

 

Hur stora eftergifter bör ett uttalat vänsterpolitiskt projekt göra för mäktiga gruv- och oljeintressen? Ur Mujicas synvinkel är det lätt att förstå den politiska matematiken: Vad händer om dessa investerare försvann? Frente Amplio skulle förlora medelklassens förtroende och kanske även tillväxten.

 

– Det är utmaningen, säger Santiago. Om du skyndar för fort fram med reformer riskerar du att tappa kapitalet. Och de som drabbas hårdast är fattiga och redan utsatta grupper.

En blond pojke springer ifatt honom på väg ner till floden. Pojken föddes i ett kollektiv i Costa Rica och är redan flytande i engelska och spanska. Han pekar kunnigt ut ätbara eller giftiga bär. Det är svårt att hålla takt och snart är Santiago och pojken uppslukade av grönskan och redan nere vid floden.

 

I fiskebyn Cabo Polonio märks naturens brutala urval. Döda sjölejon ligger uppsolade på stranden intill sollapande turister. Byn grundades 1881 för att skänka sjöfarare ett livstecken med hjälp av en fyr. Isoleringen som cementeras i samhällen kretsade kring fyrar dröjer ofta kvar hos senare generationer. Det finns en självklar överenskommelse med havet. De lever sida vid sida, respekterar varandra. Byn saknar elektricitet och vägar, du kommer hit via lastbilsflak som dagarna i ända kör till och från motorvägen någon mil fjärran sanddynerna och luggslitna kåkar med solceller glittrande på taken.

 

Strikta miljölagar skyddar byn från massiv inflyttning och ekologiska övertramp. Men det alternativa samhällets invånare har, som Uruguay i stort, satt sig i knät på de årliga 500 000 besökarna. Juan Carlos, 62, lever här permanent sedan 1996 och liksom övriga invånare beroende av turismen. Tomtens framsida är en handelsbod med smycken, kläder, sjalar och armband som primära säljobjekt. Ett rum hyrs ut under somrarna. Hyran är hög men likväl en stabil inkomst för näringsidkare som Juan Carlos som lämnar ut sig åt turen och fingertoppskänsla för att överleva bland stenhård konkurrens. Byn utstrålar alternativt leverne med festivalinslag och nakna fötter och avslappnad atmosfär, men konsumtionen förblir uddens syre.

 

Det är Juan Carlos medveten om:

 

– Försäljning är mitt levebröd men jag oroar mig för konsumismen. Uruguay har trängts alldeles för långt in i dess tunnel. Vi glömmer att vi har en planet och att vi måste leva med den, inte på den.

 

Det geografiska läget isolerar inte platsen från omvärlden. Brisar tränger in bland gränderna och bjuder upp världen till dans. Plaggens ursprung kan vara en svår sak att klargöra, men i Cabo Polonio hänger ekologiskt och lokalt producerade plagg sida vid sida med globala aktörer som Hennes & Mauritz.

 

I samhället Jauregüiberry, öster om huvudstaden Montevideo, hälsar omvärlden på i en båtklubb som har sina bästa dagar bakom sig. Det finns inte ens en brygga för båtar att lägga till vid. Under bron intill turas ungdomar om att spraya namnet på sina favoritlag i fotboll på den nötta betongen. Om sommarkvällarna fiskar många i floden. Från bilradion hörs musik eller debatter, från bron det konstanta bullret från förbipasserande fordon, främst importerade från Kina (en allt viktigare investerare i Latinamerika). Båtklubben har ett konstgalleri och en utomhusscen om somrarna.

 

– Att Uruguay får lokala kulturscener är lika viktigt som att andas, förklarar Pau, 32, en spanjor som 2012 stöpte om den förfallna båtklubben till kulturhus tillsammans med sin uruguayanska fru.

 

Dagens kulturscen sätter fingret på Uruguays utveckling och länk till det förflutna. Ställer nödvändiga frågor. Har Uruguay vandrat för fort fram sedan militärdiktaturens fall och glömt bort det tunga arv som ännu bidar kvar i mardrömmar i tusentals och myndighetsväggar?

 

Det ösregnar över Caballos de Luz. Vissa söker sig under tak, andra ger sig ut för att rida. De olika valen bildar en passande allegori över Uruguays spretiga politiska utveckling: regnet inspirerar till både stillhet och rörelse. Santiago dricker sin yerba mate framför öppna spisen i köket. Han är trygg med Uruguays politiska linje, att skynda långsamt.

 

– Det är den nödvändiga stigen, säger han. Går du för fort kan du irra vilse. Som när det regnar.

 

Magasinet Camino, sommaren 2014

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS