SYDAMERIKAS GRÖNA GULD

Sydamerikas gröna guld

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Dagligen konsumerar miljontals människor, de flesta i Sydamerika, yerba mate genom att väta strimlade blad med hett vatten och därefter dricka det genom en ”bombilla”, ett silversugrör. Den koffeinhaltiga drycken stimulerar bland annat hjärnan och var länge bannlyst av kolonisatörerna men sedan 1900-talet en mångmiljardindustri med politiskt inflytande. Men hur ser yerba matens framtid ut?

 

 

Roque Pereira minns den kalla morgonen då hans far för första gången tog honom med till mateplantagerna. Fadern var ”tarefero”, plockare, och från och med den dagen även sonen Roque.

 

– Jag var 11 år.

 

Nu, många år senare, är han ordförande för Asociación de Tareferos (ADT) med säte i Oberá, näst största stad i Misiones i nordöstra Argentina, och vill inte att fler minderåriga ska gå i sina fäders fotspår på mateplantagerna. Men det är en svår sak att kräva av en industri med många aktörer. Han skjuter upp fönstret på glänt och tömmer ut kalebassens använda yerba mate i trädgården utanför kontoret. De strimlade löven från växten med det latinska namnet ”Ilex Paraguariensis” seglar ner i jorden. En cirkel som sluts.

 

Från jord tillbaka till jord.

 

– Ingen mate utan mina händer eller mitt svett, säger han medan regnet faller.

 

På många sätt har han rätt: utan tareferos, som fyller säckarna som väger 80–100 kilo, fylls inga lastbilar med yerba mate som åker till närmaste kvarn där kvistarna och löven utsätts för hög värme, tappas på vätska och torkas. I minst nio månader förvaras sedan yerba maten i sval temperatur innan den når butikshyllorna.

 

– För mig började som det ofta gör, säger han. Efter några decennier märker du att rygg och knä börjar vika, och för att säkra en inkomst introduceras barnen till yrket i stället för att gå i skolan. Många har inget val. Fattigdomen i Argentina håller många barn borta från utbildning. Tyvärr så känner de flesta som dricker mate inte till bakgrunden.

 

Exempelvis att tareferos förblir ett farligt yrke. Förutom knäckta kroppar innebär de långa arbetsperioderna ute i Misiones djupa skogar en risk för farliga djur och insektsburna sjukdomar. Transporter är ett annat problem: 2013 förolyckades tre barn när en lastbil välte på väg till kvarnen från en plantage utanför Oberá. Det var startskottet till en kampanj som uppmanade myndigheter på nationell och provinsiell nivå att en gång för alla ta itu med det utbredda barnarbetet och svartjobben inom mateindustrin.

 

– Många fagra ord, dess värre, säger Roque Pereira. Lagar finns på plats, det gäller bara att följa dem. I slutändan handlar det om hur övriga samhället ser på oss längst ner i samhällsmaskineriet.

 

På 1600-talet lärde sig jesuiter från Spanien att plantera och skörda mateträd i de tropiska skogarna där Paraguay möter södra Brasilien och nordöstra Argentina. Kunskapen kom från guaranístammar som länge levde som seminomader längs Paranáfloden. När industrin sprang i blom i slutet av 1800-talet tvångsarbetade många guaraníer som tareferos på mateplantager vid sidan om slavar från Afrika.

 

– Slavmentaliteten finns kvar inom industrin, anser Roque Pereira.

 

2017 har varit ett händelserikt år för Argentinas mateindustri. Tareferos och producenter har strejkat mot låga priser och dåliga arbetsvillkor trots de senaste årens höjda konsumentpriser.

 

– Det är de stora aktörerna som tjänar de stora pengarna. Tareferos har aldrig fått skäligt betalt för sitt arbete och i dag tjänar vi 30–40 procent mindre än vi borde. I grunden handlar det om strukturell fattigdom och politisk ovilja.

 

Höstlöv seglar från nakna trädkronor och landar i den röda jorden. Vattnet i bassängen på estancian Santa Inés skvalpar fridfullt i sällskap av havsmotiven i ljusblått kakel. Kolibrier sipprar av blommornas sista nektar medan olika kollektiv av apor förkunnar sina territoriella anspråk i de högresta trädkronorna. På mateplantagerna några kilometer bort innebär hösten skördearbete. Och för familjen Núñez har tillvaron kretsat kring yerba mate i över ett sekel.

 

– Så blev det, säger Ana Núñez. Det är en familjehistoria byggd kring djup kärlek till en besk dryck och dess seder och hemligheter.

 

På 1880-talet immigrerade Anas farfar till Argentina från norra Spanien och hamnade utanför Misiones provinshuvudstad Posadas. Och när Pedro Núñez köpte ett stycke regnskogsmark två mil från Paranáfloden i början av 1900-talet var det för att lyckas med det som tidigare försök hade gått bet på: att odla mateträd. Att sända in tareferos i djungeln för att plocka bladen från vilt växande träd var dyrt och tidskrävande. Expeditionerna kostade även många tareferos livet, varför stor möda och kapital lades på experiment kring nya odlingstekniker av mateträd.

 

– Till slut förstod de att fröna var tvungna att passera fåglars matsmältningssystem och nå marken ”den naturliga vägen”, säger Ana Núñez. Det är inte så konstigt med tanke på Misiones rika växt- och djurliv.

 

Hon visar vägen genom en bevarad djungelficka. Den täta buskagens säregna tystnad klyvs då och då av trafiken från motorvägen på andra sidan om den kilometertjocka gröna väggen.

 

– Jag är glad att varken min farfars eller mina föräldrar röjde träd här. Allt har fått leva vidare, så på många sätt är det som att vandra bakåt i tiden.

 

Hon viker av från stigen och lägger handen på en trind stam som växer tätt intill ett väldigt träd.

 

– Här har du vilt växande yerba mate. Mateträd kan bli uppemot tio meter höga och väcker fler än vårt intresse. Allt ifrån kor till fåglar konsumerar trädens nyttiga blad och kvistar.

 

Inte långt ifrån den bevarade djungelfickan breder familjen Núñez mateplantager ut sig. Med sina 30 000 producerade kilon om året tillhör familjen kategorin mellanstora producenter i jämförelse med industrins tungviktare Las Marias och Cooperativa Colonia Liebig – som varje månad producerar 2 000 ton yerba mate vardera.

 

– Men vi har inget större intresse av att växa ytterligare, säger Ricardo Núñez, Anas bror och den som ansvarar för ruljangsen. Just nu råder överproduktion och den stora frågan är hur mycket mer industrin kan svälla.

 

I framtiden kan yerba mate bli en klassfråga. Orsakerna är många: yerba mate växer naturligt i Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay, men trots försök att introducera växten i Asien förblir industrin rotad i fyrstatshörnet norr om Rio de la Plata. Men det är långt ifrån någon isolerad industri, utan tvärtom omgiven av sojaplantager, timmerstationer och miljonstäder. Grannar som ger upphov till föränderliga ekonomiska och klimatmässiga beteenden, enligt Ricardo Núñez.

 

– Klimatförändringar tecknar frågetecken i horisonten. Hur vi kommer att konsumera och producera yerba mate i framtiden, och vilka som gör det, är omöjligt att sia om.

 

På 1990-talet drabbades Argentinas mateindustri av en kris. Skadeinsekter gick hårt åt stammarna och bekämpningsmedel introducerades för att få bukt med problemet. När insekterna försvann naturligt förblev ändå bekämpningsmedlen kvar och hade fått sällskap av GMO-steroider som vaggade de stora producenterna till sömns med försäkringar om bibehållen massproduktion.

 

– I dag står vi producenter inför ett val, säger Ricardo Núñez. Antingen tillsätter du bekämpningsmedel och kramar ut maximalt av varje skörd på bekostnad av jordens välmående, eller så vågar du vara tålmodig och låter träden leva sina egna liv utan att manipulera produktionen med tillsatser. Du producerar mindre, absolut, och går långa perioder och väntar på att kunna skörda, men du kan blicka in i framtiden och skönja en hållbar mateproduktion. Och de flesta mateproducenter vill det senare.

 

Att nå konsensus om färdriktningen är dock en svår sak inom en inkomstbringande industri som yerba mate, summerar Ricardo Núñez:

 

– Alla har sina egna intressen att se efter.

 

I det land som konsumerar mest yerba mate per capita – Uruguay – nås allmänheten allt oftare om uppgifter om att allt inte står rätt till vid mateplantagerna i södra Brasilien, varifrån landet importerar 95 procent av sin mate från Brasilien. Höga halter av metaller som tenn har uppmätts i yerba mate såld i Uruguay, vilket 2014 fick landets regering ledd av José ”Pepe” Mujica att uppmana producenter i Brasilien att följa Sydamerikas tullunions tillåtna nivåer. Men Uruguays beroende av den stora grannen i norr hindrar politiker att starta någon eventuell handelskonflikt. En debatt var ändå väckt och kärnfrågan var hur pass stor kontroll Uruguay har över en industri som 9 av 10 invånare göder.

 

– Det var med andra ett utmärkt tillfälle att kavla upp ärmarna och bygga en egen mateindustri, säger Raúl Nin, småskalig mateproducent och botaniker, stående utanför sin plantskola i La Paloma utmed Atlantkusten.

 

Mateträd växer naturligt i fem av Uruguays 18 departement, enligt färska rapporter, något som går stick i stäv med ex-president Mujica uttalande om att Uruguay varken har klimatet eller förutsättningarna som krävs för en egen industri.

 

– Det handlar mer om storpolitiska prioriteringar än faktiska omständigheter, menar Raúl Nin. Men sorgligast av allt också om dåliga sakkunskaper. Det handlar om att bryta med en hundraårig lögn som satt sig i Uruguays ryggrad: att yerba mate måste importeras. Och att ändra mentalitet tar tid.

 

Mycket av Raúl Nins tid kretsar kring yerba mate; i departementet Treinta y Tres odlar han mateträd, i La Paloma säljer han matefrön till lokalbor och i Montevideo leder han varje onsdag ett radioprogram där han svarar på frågor om trädgårdsskötsel.

 

– Många frågor rör yerba mate. Det är inte så konstigt, mate är en del av vårt kulturarv och vår vardag. Något att hålla sig fast vid. Ett slags identitet.

 

Att Uruguay inte har kontroll över sin egen mateproduktion är en gåta för Raúl Nin.

 

– Teknologin finns för att bygga en manuell, närproducerad och organisk mateindustri. Men de ekonomiska intressena är helt enkelt för stora för att det skulle vara en möjlighet – i dagsläget.

 

Småskaliga mateproducenter i Uruguay och underbetalda tareferos i nordöstra Argentina når samma slutsats kring yerba matens framtid: hållbarhet kan bara nås med politisk vilja. Roque Pereira häller upp varmt vatten i kalebassen. Färsk mate sprider en besk doft i hans trånga kontor. Han dricker och försvinner iväg i tankar. Så länge svartarbetet och barnarbetet förblir en del av mateindustrin går det inte att tala om någon ”hållbar utveckling”, menar han.

 

– Lagar mot exploatering har funnits i decennier. Det är inte där problemet ligger, utan i bristande politisk vilja. Allt handlar om vilken tillvaro vi lämnar över till våra barn, till nästa generation.

 

Roque Pereira visar upp en teckning som hans dotter Patricia ritat: en krökt tarefero släpar en fylld säck med matelöv. Det kunde vara hennes far på teckningen, eller farfar. Utanför teckningen, allt som oftast i skymundan av tareferons hårda tillvaro, finns de tusentals familjerna: mödrar och barn som är beroende av de knappa inkomsterna för att klara sig.

 

Att tänka på sina två barn skänker Roque Pereira styrka att orka fortsätta slåss mot de väderkvarnar till motståndare som han menar att mateindustrin är i form av inflytelserika mateproducenter som ser mellan fingrarna när det gäller barn- och svartarbete medan politiker låter industrin förbli fastlänkad vid sin historia av exploatering och orättvisor.

 

– Mina barn studerar och kommer inte att arbeta som tareferos. De bryter familjeförbannelsen.

 

Och desto fler som får chansen till utbildning och skäliga löner ju förr inser den politiska makten vikten av verklig förändring. För kom ihåg, påminner Roque Pereira:

 

Utan tareferos, ingen yerba mate.

 

 

Fakta

Yerba mate har de senaste åren fått sig en medial skjuts i form av kända ansikten som konsumerar drycken, t.ex Påven Franciskus, artisten Madonna, politikern Hillary Clinton och fotbollsspelaren Lionel Messi. Mate innehåller en mängd vitaminer (t.ex A, C, E, B1, B2) och mineraler (t.ex kalcium och järn).

 

Yerba mate blev ett viktigt verktyg för missionärernas konverteringsarbete av guaraníer från ”hedningar” till katoliker. Snart insåg den spanska och portugisiska kolonialmakten att det fanns pengar att tjäna på ”det paraguayanska teet”, som det länge hette, och plantager sprang upp i vad som i dag är nordöstra Argentina, södra Brasilien och östra Paraguay, regioner där förutsättningar för storskalig produktion finns. På 1930-talet kallades yerba mate ”det gröna guldet”, men Den stora depressionen samma årtionde slog hårt mot industrin. Då liksom i dag rådde överproduktion, vilket dumpade produktionspriser och höll lönerna för framför allt ”tareferos”, plockare, på svältnivåer. Flest konsumenter finns i Argentina, flest konsumenter per capita i Uruguay och en viktig importör utanför Sydamerika var Syrien, tills inbördeskriget bröt ut 2011.

 

Kilopriset på plockade löv för tareferos ligger i Misiones, världens ledande hörn för mateproduktion, på 80 argentinska centavos (cirka 45 öre), vilket renderar i en dagslön på cirka 70 kronor ifall tareferon hinner fylla två säckar á 100 kilo. Markägaren eller arrendaten (mateproducenten) säljer i sin tur säckarna efter vägning vid en kvarn (en ”molino”) som ofta ägs av de större marknadsaktörerna. Störst i världen är Las Marias, med säte i Virasoro, i provinsen Corrientes. Priser på färdiga matepaket varierar från land till land.

 

Barn till tareferos fortsätter ofta i dennes fotspår i brist på andra alternativ och utbildningsmöjligheter. Och fastän barnarbete är förbjudet enligt lag i mateproducerande länder som Argentina, Brasilien och Paraguay är mörkertalet stort, särskilt i Misiones, det hörn som producerar mest yerba mate i hela världen. Sedan 2013 pågår en kampanj i Misiones för att få bukt med problemet, främst genom folkbildning. Projektet leds av NGOn Un Sueño para Misiones (”En dröm för Misiones”).

 

Källor: Guayaki, The Independent, Asociación de Tareferos, Indigenist Missionary Council, BBC, Agencia EFE, Asociación Ruta de la Yerba Mate, ICYM, Yerba Mate Argentina

 

 
 
 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS