PORTUGALS POSTKOLONIALA MIGRATION

Portugals postkoloniala migration

TEXT & FOTO Klas Lundström

Först publicerad i Glänta [Migration #3]

Portugals historia präglas av migration mellan det forna imperiet och dess kolonier. I dag är Portugal i ekonomiska trångmål och stort hopp sätts till de forna koloniernas växande ekonomier. Under resor i Östtimor, Angola och Portugal framträder verkningarna av en förvirrad portugisisk självbild med starka band till »storhetstiden«.

 

Vid tågstationen Entrecampos i Lissabon fattas två bokstäver på skylten som hälsar en välkommen: ENTR C MPOS. Bokstäverna som står kvar är sjuka av rost. Inne på stationen har butikerna slagit igen, det som återstår liknar spåren av en flykt – och så var det förmodligen också. Ägarna har förvandlats till ett slags ekonomiska flyktingar och ingen har städat upp i de tomma lokalerna.

 

På en annan tågstation, Oriente, driver två unga män ett enormt antikvariat. De diskuterar Portugals ständiga rörelse. Att hundratusentals portugiser packat väskorna och emigrerat till forna kolonier som Angola, Brasilien och Moçambique ser de inget konstigt med, snarare är det ett historiskt arv: »Utflyttning är en del av portugisers DNA.«

 

»Du vet«, förklarar de, »gränser är ett aningen utsuddat fenomen för oss. Vi vet inte riktigt var de är dragna. Invånare i de gamla kolonierna ser vi som våra bröder och systrar, som samma skrot och korn. Vi delar ett politiskt arv. Samma historia.«

De talar vidare om den portugisiska fascismens historia, om hur den har övervintrat i människors inre. En knack på bröstkorgen illustrerar: »Djupt här inne«. Och i maktens korridorer har den gömt sig och glömts bort, mycket tack vare det politiska kaos och de otaliga regeringar som följde i spåren av diktaturen Estado Novos fall i och med »nejlikerevolutionen« 1974.

 

»Demokrati har blivit lika med att socialdemokrater, liberaler och konservativa delar upp makten sinsemellan«, säger de med syfte på den fördelning som skett i EU-parlamentet i Bryssel efter valet 2014, och som påminner om den uppdelning som varit Portugals parlamentariska signum i decennier.

 

Historikern och författaren Vitorino Magalhães Godinho ger dem viss rätt i boken Os problemas de Portugal: Os Problemas da Europa (»Portugals problem, Europas problem«, 2010). Roten till flykten från Portugal finns inkorporerad i statsbygget, menar han. Och framför allt i jordfrågan: »Portugal kan inte utvecklas fullt ut om inte jorden organiseras på bästa möjliga sätt.« Enligt Magalhães Godinho blev revolutionen 1974 aldrig något definitivt bokslut för den jordpolitik som fram tills dess exkluderat en stor del av den portugisiska befolkningen. Och även om merparten av befolkningen sedan några decennier lever i urbana regioner har jordfrågan förblivit något av en nationell ödesfråga.

 

Även om den migration som den senaste ekonomiska krisen medfört inte är ett nytt fenomen utan en förlängning av en nationell tradition talar många om en politisk tidsresa. I dag upplever många en liknande resignation som de gjorde under Salazardiktaturens mest stagnerade period på 1950-talet. Då öppnade sig omvärlden för kvinnlig frigörelse och avkolonisering medan Portugal valde det motsatta: en cementerad chauvinistisk politik och kolonialkrig på tre fronter i Guinea-Bissau, Moçambique och Angola. Under Salazars diktatur var möjligheterna att påverka sin egen och samhällets situation kraftigt begränsade – krisen har banat väg för en social och ekonomisk politik som lämnar många portugiser med en liknande erfarenhet.

 

Dagens uttåg till de forna portugisiska kolonierna medför emellertid omvända maktstrukturer. Portugiser anländer inte längre till Syd för att diktera villkoren utan för att rätta sig i befintliga led. De kommer inte för att exploatera, utan vet sin plats i samtidens hierarkier. Brasilien är Latinamerikas ekonomiska motor och Angola är södra Afrikas snabbast växande ekonomi – och båda har gynnats av Portugals sorger i finanskrisens spår: billig, utbildad arbetskraft pumpas in och bidrar till att hålla de båda ekonomiernas hjul i rullning.

 

Hur länge återstår att se, men 2012 talades det om ett historiskt paradigmskifte: det bor nu fler portugiser i Angola än angolaner i Portugal. Fyra gånger så många faktiskt. Dessutom har rekordmånga portugiser ansökt om arbetsvisum i Brasilien: bara under 2011 strömmade 330 000 ansökningar in till den brasilianska ambassaden i Lissabon. År 2012 slog antalet portugisiska emigranter rekord: 121 500 personer lämnade sitt hemland för nya breddgrader (över en procent av befolkningen).

 

Det tidigare rekordåret var 1966, då landet blödde såväl socialt som ekonomiskt till följd av fascistiskt vanstyre och de folkrättsvidriga kolonialkrigen i södra Afrika. Då utvandrade tusentals portugiser till bland annat Paris och andra europeiska storstäder.

 

* * *

 

Det portugisiska uttåget handlar alltså om ett slags omvänt maktförhållande där framför allt Angola bistått Portugal bland annat med arbetstillfällen till välutbildade som inte får jobb i hemlandet. I november 2013 satte den största portugisiska dagstidningen, Diário de Notícias, fingret på den viktigaste skiljelinjen mellan då och nu: »De som emigrerade 1966 var företrädelsevis arbetare utan högre utbildning, som skickade merparten av sina inkomster till familjerna i Portugal.

 

Majoriteten av vår tids emigranter är välutbildade och unga som lämnar landet efter att ha fått sina utbildningar bekostade av portugisiska skattebetalare.« Uteblivna skatteintäkter, alltså.

 

Vågen av migranter från Europa till Latinamerika och södra Afrika väntas medföra svåra långsiktiga konsekvenser för Portugal, som numera tvingas blicka annorstädes efter välutbildade lärare, läkare och sjuksköterskor. Till följd av de IMF-initierade sparpaketen efter finanskrisens utbrott är det främst dessa yrkesgrupper som ställts inför valet mellan arbetslöshet och exil. Hur många portugisiska sjuksköterskor och läkare som går ronder utanför Portugals gränser i dag är svårt att veta. Men tydligt är att trenden håller i sig och att läget försämras för dem som inte längre är av intresse för den globala arbetsmarknaden: 21 procent av Portugals äldre befolkning beräknas numera leva i fattigdom.

 

Hjärtskärande reportage har publicerats i världens dagstidningar om äldre som dött i ensamhet, avskurna från landets allt sämre sociala skyddsnät. Två tredjedelar av Portugals en och en halv miljon arbetslösa står av olika anledningar utanför trygghetssystem såsom a-kassa och socialbidrag.

 

Detta är emellertid ingenting att förvånas över: de sociala försämringarna i välfärden var några av förutsättningarna för att Portugal skulle beviljas ännu ett nödlån från IMF 2012.

 

* * *

 

På 1950-talet, i ett Europa sargat efter andra världskriget, kastades landet in i en identitetskris. De unga krävde förändring medan diktatorn António de Oliveira Salazar och makteliten ville fortsätta som förut (Portugal var trots allt den enda fascistdiktatur som vid sidan av Francos Spanien hade överlevt andra världskrigets antifascistiska seger). Sociala uppror och politiska protester blev brutalt nedslagna.

 

I dag växer en liknande konflikt runtom i Portugal: många är övertygade om vikten av en ny politisk kultur, men den politiska makten vill fortsätta i gamla hjulspår och förhandlar om ytterligare lånepaket från IMF och de europeiska storbankerna. Demonstrationståg fyller gatorna, men politikerna tar ingen notis om dem i en historisk oförmåga att lyssna till gatornas krav.

 

Det kanske sorgligaste exemplet på avståndet mellan makt och periferi återfinns innanför Portugals fängelsemurar. Júlio Rebelo, ordförande för ett av landets fängelsefackförbund, förklarar varför finanskrisen kraftigt har minskat antalet ansökningar om tidigare frigivningar: »Innanför murarna får man i alla fall mat. Det verkar som om många familjer inte har råd att välkomna fångarna tillbaka hem igen.«

 

* * *

 

Den plötsliga massflytten är i sig ett både bekant och återkommande inslag i portugisisk historia. Angolas huvudstad Luanda bevittnade månaderna innan landets självständighet i november 1975 en utvandring av sällan skådat slag. Innan självständighetens timme var slagen ville den portugisiska befolkningen desperat komma därifrån. Portugal hade tidigare uppmuntrat utflyttning till kolonierna, för att på så sätt inför omvärlden rättfärdiga sina utomeuropeiska territorier som »portugisiska«. Som mest levde på 1960-talet fem procent av världens portugiser i Angola.

 

Hösten 1975 slog en halv miljon portugiser läger på Luandas flygplats i hopp om en snar transport därifrån. Portugal, själv i identitetskris och politiskt kaos efter nejlikerevolutionen året innan, gjorde sitt bästa för att transportera hem sina medborgare. Men många av de män, kvinnor och barn som fördes till Portugal hade aldrig haft något hem i sitt hemland. Barnen kände bara till Portugal genom bilder, berättelser och myter.

 

Många var arvtagare till fyrahundra års kolonialism och tillhörde ett släkte som var totalt lösgjort från Europa, likt afrikaanerna i Sydafrika. En annan andel av portugiserna i Angola bestod av landsförvisade; det var till Angola och till en tillvaro som medellösa som politiska dissidenter skickades för att isoleras när fosterlandet upplevde sociala spänningar.

 

Men nu var diktatorn Salazar död och arvingen Marcelo Caetano hade flytt undan vänsterrevolutionen till militärdiktaturens Brasilien och lämnat Portugal i händerna på reformister som var beredda att göra de portugisiska kolonierna självständiga – och i ett slag krympa Portugals landmassa med 90 procent.

I Angola var den portugisiska minoriteten, för vars status hudfärgen betytt allt, självständighetens förlorare – nyordningen innebar för dem att deras landegendomar och privilegier spolades bort som avloppsvatten.

 

Ändå bjöd denna desperata flykt från kolonin till en bräcklig demokrati på en märklig vändning: de så kallade retornados – hemvändarna – kom nämligen att rädda den portugisiska turistsektorn.

 

I Portugal fanns ingenstans att husera de nyanlända kolonialflyktingarna och i brist på alternativ befolkade de till en början Lissabons och Portos tågstationer, flygplatser och torg. (Det mest utmärkande, när man tittar på fotografier från perioden, är förvåningen i mångas ögon: de hade aldrig räknat med att Salazars fascistiska statsbygge Estado Novo verkligen skulle falla.) Till sist inkvarterades nästan alla retornados på de lyxhotell som i flera år stått mer eller mindre tomma längs Algarve­kusten i södra Portugal. Därifrån började de senare – efter att nära nog ha ruinerat statskassan, men räddat hotellbranschen – slussas ut i det nya demokratiska Portugal.

 

Många erhöll givmilda bidrag från staten och erbjöds jordlotter och nya anställningar. Kontakterna mellan Portugals ekonomiska elit och de mer inflytelserika retornados var på många håll väloljade, de senare hade i de forna kolonierna haft ett starkt inflytande över marknaden och inrättade sig nu som företagare i Portugal. Portugals arbetarklass, som aldrig hade varit i närheten av de privilegier som många landsmän i kolonierna åtnjöt, såg nu hur 3,7 miljoner hektar mark delades ut till kooperativ i södra Portugal.

 

Det historiskt rikare norra Portugal lämnades i stort i fred, där förblev markerna i mäktiga storgodsägares händer.

 

* * *

 

Bloggaren och historikern Carla Trindade är en nutida retornado från Angola. Efter att ha insjuknat i malaria i Luanda tvingades hon uppsöka sjukvård i hemlandet och lämna såväl jobb som make (anställd inom oljeindustrin) kvar i södra Afrika. Tveksamheten inför möjligheterna att återvända till Angola har gett Carla möjligheten att fundera över Portugals tillstånd. Hon tycker sig ana en återgång till konservativa familjemönster.

 

»Det är som om kvinnans frigörelse och deltagande i samhällslivet vore en av anledningarna till den misslyckade ekonomin«, säger hon.

 

Hon märker av återkommande antydningar om saken i samtal där debattörernas slutsatser landar i att »det var bättre förr«. Den sortens konservatism märks även i de portugisiska regeringarnas senaste krisbudgetar: det är kvinnodominerade yrken inom skola och omsorg som får stryka på foten och acceptera sänkta reallöner och försämrade arbetsvillkor. Vårdcentraler och skolor läggs ner med hänvisning till kommuners inskränkta budgetutrymmen.

 

»I praktiken uppfattas det här som en indirekt signal till kvinnor att återvända till hemmen«, säger Trinidade och påminner om att Portugals jämställdhetspolitik de facto har en kortare historia än dess motsvarigheter i exempelvis Skandinavien. Och den skillnaden, summerar hon, är helt väsentlig att ha i åtanke.

 

Carla har funnit ro i Portugals skogsklädda region Centro, i ingenmanslandet mellan nord och syd. Här är industrierna få och känslan av isolering påtaglig. Tåget som rullar ut ur universitetsstaden Coimbra med destination spanska gränsen stannar till på stationer där människor stiger av bara för att genast uppslukas av skogen. Kusten är fjärran, här får människor klara sig själva, främst på egna odlingar och småskaliga jordbruk.

 

Det visar sig att jag är ende gästen på ett nyrestaurerat pensionat mitt inne i skogen utanför byn Vimieiro. Pensionatet är ett gammalt vackert stenhus på en enorm tomt nära Dãofloden. Skogsindustrin kryper allt närmare inpå, förklarar pensionatets innehavare Fátima Mussa. Mest illavarslande är utbredningen av eukalyptusträd som blivit ett allt populärare alternativ för desperata lokala markägare som arrenderar ut mark till skogsbolag.

 

De är inte medvetna om de långsiktiga konsekvenserna, beklagar hon, nämligen att eukalyptusträd kramar ur jorden ansenliga mängder grundvatten och sätter käppar i hjulet för andra växters och djurs livscykler.

 

På familjens Mussas tomt finns ändå allt som bidrar till känslan av småskaligt och hållbart leverne: stillhet, solceller, egna grönsaks- och fruktlundar, nyplanterade träd, hundar och katter som räddats undan en säker död som hemlösa efter att ha kastats ut på gatan i finanskrisens kölvatten.

 

Allt finns, utom besökare.

 

»Portugiser har inte råd att resa i sitt eget land längre«, förklarar Fátima. Hon talar om saudade, ett svårbeskrivet tillstånd: känslan av kontakt med det förflutna, eller snarare med vad som kunde ha blivit. Borde ha blivit. Finanskrisen symboliserar allt som Portugal aldrig borde ha blivit, menar hon.

 

* * *

 

En kväll sitter jag och talar med Fátimas man medan sommarregnet faller utanför huset. Feizal Mussas liv har varit en enda ihållande rörelse. Inte röra – utan rörelse, understryker han. »Det är rörelsen som stöper dig som person, det du upplever och bevittnar.« Feizal slog sig ner i Vimierio tillsammans med Fátima och dottern Nadine som en konsekvens av finanskrisens höjda levnadskostnader i Lissabon.

 

Det gick helt enkelt inte att bo kvar där, i stället flyttade de till Fátimas barndomslundar. Feizal tillbringar dagar och kvällar på den restaurang familjen driver några kilometer från vandrarhemmet. De har investerat mycket pengar i båda projekten och håller nu fingrarna i kors för att de ska orka rida ut Portugals nedåtgående ekonomiska spiral. De är medvetna om att tålamod är nyckeln, att sitta still i båten och inte lyssna för mycket till analytikernas profetior eller stirra sig blind på finansministeriernas inställsamma kvartalsrapporter.

 

Sommaren 2014 är det som att försöka segla på lugn sjö, de utländska besökarna är färre än vanligt och till det nyöppnade vandrarhemmet har inte särskilt många turister ännu sökt sig.

 

»Vi kallar oss moderna människor, men vi ser inte att det är samma kris som ständigt återkommer. Samma skeenden, samma mönster, samma offer.« Feizal Mussa växte upp i Portugisiska Moçambique, som son till muslimska indiska immigranter. När avkoloniseringen svepte över landets kolonier i södra Afrika flyttade de till Lissabon.

 

Han försöker förklara Portugals historiska självbild, en kultur han själv är ett barn av. »Först trodde Portugal att det var universums centrum, sedan trodde det att det var världens medelpunkt, därefter trodde det att dess kolonier världen över gav det titeln ’globalt imperium’. Nu tror portugiserna att de är planetens starkaste folk, de verkliga mästarna på att hantera kriser – eftersom vi haft så många genom tiderna.«

 

Han skrattar. »Nej, det enda Portugal verkligen är kungen av är skulder. Och den främsta skulden idag är spirituell och kulturell. Det är en skuld vi måste betala av till oss själva och kommande generationer. En svindyr nota som vi inte erkänner.«

 

Feizal Mussas ord om det döende imperiet uttalas inte långt ifrån det hus i Vimieiro där António de Oliveira Salazar föddes. I fem decennier kontrollerade Salazar Portugals politiska utveckling och var minst sagt sparsam med mänskliga rättigheter, pressfrihet och självständighet för kolonierna. Dessa reformer infriades först efter Salazars död 1970.

 

* * *

 

Avståndet till Moçambique, Angola och andra forna portugisiska kolonier är inte så stort som det kanske verkar i Centros skogar. På torget i centrala Santa Comba Dão – tvillingstad till Vimieiro – ersattes 1978 en staty av ex-diktatorn Salazar av ett monument som hedrar de portugisiska soldater som stupade i försvaret av imperiet under kolonialkrigen på 1960-talet.

 

En plats att vallfärda till om längtan eller minnena av Portugals storhetstid växer sig för stark. Men trots att det portugisiska imperiet numera är ett kapitel i historieboken finns fortfarande en plats där portugiser kan känna sig som kolonisatörer. En plats där de som ännu drömmer om ett portugisiskt imperium kan få utlopp för sina känslor. Det som förenar denna med de forna kolonierna är våldet, det som Frantz Fanon i Jordens fördömda menar är kolonialismens kärna.

Den kartpunkten är Östtimor.

 

* * *

 

Det portugisiska imperiet kan summeras i dess fall, dess förmåga att ändå leva vidare (både reellt och imaginärt), och dess svek. Portugisiska Timor var imperiets mest vanvårdade koloni och avkoloniseringen den mest skamfläckade. I Balibo, en liten stad alldeles vid gränsen till Indonesien, sitter Portugals svek kvar i gräset, i vinden och i de för evigt blodmärkta väggarna.

 

Innan Portugal 1975 officiellt avlägsnade sig från Östtimor hade Indonesien – med Lissabons och USA:s vetskap – invaderat Balibo och dödat hundratals civila och fem västerländska journalister. Journalisterna dödades för att hålla den illegala invasionen hemlig. Balibo-invånarna lämnades ensamma åt de indonesiska bödlarnas knivar.

 

Greg Shackleton, en av de fem västerländska journalister som mördades av indonesisk militär i Balibo, lämnade efter sig en kylig och ångestdrypande rapport från en timoresisk by, inspelad några dagar före hans död. Filmteamet hade inkvarterats i en by några mil från Balibo, där timoreser vädjade till reportrarna att be FN om hjälp inför den förväntade indonesiska invasionen. Shackleton avslutar sitt sista referat med orden: »Varför, frågade de mig, hjälper inte portugiserna oss, vi är ju alltjämt en portugisisk koloni? Vem, frågade de, kommer att ersätta oss för våra förstörda hem?«

 

Portugiserna ingrep aldrig, FN var tandlöst, liksom Australien (som under andra världskriget bistod Salazar i att hålla kolonin kvar i portugisisk ägo efter att Japan invaderat ön 1942). Östtimor gick från portugisisk koloni till indonesiskt fängelse över en natt.

 

* * *

 

Långt senare står män med mallig uppsyn, solglasögon och nattblåa polisuniformer och dirigerar trafiken i huvudstaden Dili. Det är 2011 och Östtimor är officiellt självständigt, men i själva verket mer eller mindre politiskt styrt av FN.

 

Samma väg leder mot både presidentpalatset och flygplatsen och varje dag kräver en eller annan kortege att eftermiddagstrafiken dirigeras om till de bakgator som inte asfalterats. Politiker, FN-potentater, australiensiska företagare, portugisiska affärsmän, vem vet vilka som döljer sig bakom de sotade bilrutorna? Bakom trafikpolisernas solglasögon döljer sig unga mäns vakande blickar. Samtliga bär portugisiska flaggor på sina ärmar och kommer inte från Dili, Baucau eller Balibo, utan från Lissabon, Porto och Coimbra. Förmodligen var de på sin höjd barn när Timor ännu var »portugisisk egendom« och det stolta men utfattiga imperiets sista utpost.

 

Hur långt är det till Portugal från Östtimor? Avståndet är enormt på många plan (fågelvägen är det 1 450 mil från Lissabon till Dili), men politiskt finns det länkar som binder länderna samman: språk, historia, Portugals intresse för Östtimors nyfödda industrier. I dag, när Östtimor är mer eller mindre beroende av FN:s närvaro och bistånd, brukar portugiser och timoreser samlas på varsin sida mörkret i Dili.

 

Portugisiska FN-poliser och timoresiska ex-soldater, många numera arbetslösa, möts för att göra upp med knytnävarna. Och det har hänt, förklarar en före detta soldat, numera verksam som rådgivare inom ett parlamentsparti, att personer dött till följd av övervåld och dragna vapen. Dödsfall som senare sopats under mattan och vars verkliga omständigheter aldrig nått allmänheten.

 

Varför dessa fighter?

 

»Varför inte?«, svarar ex-soldaten João, som efter att ha lämnat armén liksom många andra fann en ny grupptillhörighet bland illegala kampsportsklubbar. João, som egentligen heter något annat, menar allvar: Varför inte? Möjligheten att ge igen, ta tillbaka smulor av stulen frihet, värdighet, sekel av kolonial förödmjukelse. Massgravar efter illdåd utförda av portugiser eller indoneser finns i Östtimors samtliga väderstreck.

 

»Vi hatar portugiserna innerligt«, förklarar João. »Portugiser som arbetar under FN-flagg beter sig som kolonialherrar, utan att de har någon som helst rätt till det. Och vi som är soldater eller har varit soldater i armén har fostrats med ett slags revanschlusta. Framför allt är portugiserna ett slags historiska väderkvarnar som vi kämpar mot. Vi vet hur det är att slåss mot en ockupationsmakt, det gjorde vi i 25 år när Indonesien ockuperade landet, dessförinnan förnedrades vi av Portugal. Och nu när vi blivit en FN-stat har portugiserna återvänt och tagit kontroll över våra naturtillgångar.«

 

Portugiser som numera är verksamma i den före detta kolonin finner det många gånger svårt att acceptera att Östtimor inte längre kan betraktas som portugisiskt territorium, en plats där människovärde avgörs av hudfärg och nationell identitet. Eller som en portugisisk polis uttrycker det en eftermiddag i centrala Dili då trafiken återigen dirigeras om utan att någon förstår hur eller varför.

 

»Östtimor, självständigt? Ha! Tro mig, vi kommer att patrullera de här vägarna oavsett vem som styr i det här jävla landet. Så länge vi själva behagar. Bara så du vet, du befinner dig fortfarande på portugisisk mark!«

 

* * *

 

Till Angolas näst största stad Lubango immigrerade i början av 1900-talet tusentals portugiser från Madeira och blev jordbrukare och boskapsuppfödare. I samma veva bosatte sig här även nederländska boer som fått sina sydafrikanska lundar konfiskerade till följd av förlorade inbördeskrig. Dessa element har satt en europeisk prägel på Lubango.

 

På lunchrestaurangerna i stadens centrum utbyter den vita minoriteten affärsskvaller och information. Samtliga suckar över Angolas utveckling: visst, landet befinner sig mitt i en fantastisk ekonomisk utveckling, men korruptionen och nepotismen äter upp halva statskassan. Bättre, menar de, var det före självständigheten 1975.

 

»Då fungerade saker och ting«, säger Vitor, en man i 40-årsåldern, verksam som chaufför för olika turistaktörer i södra Angola. »Portugal investerade mycket i Angola, arkitekturen var exemplarisk och det fanns vattensystem och sophämtning. Alla försvann i och med självständigheten, vi är inte särskilt många kvar nu.«

 

De portugisiska rötterna är emellertid inget som Vitor finner viktigt att understryka. Han är en stolt angolan som kör omkring i sin fyrhjulsdrivna Toyota med en angolansk flagga vid handbromsen. Angola och Portugal tycks för honom vara en och samma sak och liksom många andra lubangobor har han släkt i Europa. Vitor stannar dock aldrig någon längre tid i Portugal, längtan tillbaka till värmen, bergen och den röda jorden blir för stark. Men i sällskap med andra européer blir Vitors hudfärg avgörande för hans identitet.

 

Vid en bensinmack i staden Menongue nära gränsen till Zambia stannar en överfull bil med ett gäng överförfriskade angolaner som just påbörjat färden hem efter en bröllopsfest. En kvinna vänder sig till Vitor:

 

»Talar du portugisiska?«

 

Vitor svarar att det gör han.

 

»Gör du? Var kommer du ifrån?«

 

»Angola.«

 

Kvinnan tystnar. Vitor ler osäkert, över att ännu snart 40 år efter självständigheten bli tagen som en främling i sitt eget land, som någon som tillhör ett kolonialt förflutet.

 

I Vitors hem i ett lummigt kvarter i centrala Lubango lever även hans äldre syster och mor. Hemmet har tillhört familjen sedan 1920-talet och är stort och luftigt och fullt av minnen. I köket står ett enormt glasskåp: i det förvarar familjen mediciner, vitaminer, kosttillskott och hälsokurer. I Angola går det inte att få tag på dessa varor, beklagar de sig, allt hämtas från Namibia där Vitors fru och tre barn bor. Modern är en älskvärd kvinna som ständigt fäller bekymrade kommentarer om sitt och andras hälsotillstånd.

 

Angolas hälsa bekymrar henne mycket.

 

»Just nu hjälper vi Portugal med pengar och låter många komma hit och arbeta. Det är bra, absolut, men det finns miljontals angolaner som också behöver hjälp.«

»Men som inte får det«, inflikar Vitor. »Du kan inte lita på någon, det är därför vi har allt tillhands hemma.«

 

Enligt honom började det på allvar att »gå åt helvete för Angola« efter valet 1992, det första allmänna i landets historia. Ett val som det marxistiska MPLA-partiet vann och som FN förklarade rättvist, men som rebellrörelsen UNITA vägrade acceptera och i stället förlängde inbördeskriget med ytterligare tio år.

 

»Kriget i sig var inte det värsta, utan att landet gick över till sin nuvarande oljekapitalism. Nu är pengar allt, och den som har allt i Angola har verkligen allt. Precis som den som har inget verkligen har ingenting. Nu gäller djungelns lag. Fram till 1992 var vi en kommunistisk diktatur, men då hade vi åtminstone utbildning, en fungerande sjukvård och det fanns jobb. I dag har vi inte ens det.«

 

Under de senaste åren har regeringen i Luanda bistått kollegorna i Lissabon med nödlån och förmånliga oljeaffärer. Enligt röster i huvudstaden Luanda är det ändå inte fullt så enkelt som att tala om »en omvänd kolonialism« – gränserna som markerar var Angola slutar och Portugal tar vid har varit utsuddade i flera sekel.

 

Angolas banksektor domi­neras exempelvis av portugisiska banker och den pågående byggboomen – vid sidan om oljan själva navet i den raketsnabba tillväxten – vore omöjlig utan portugisiska investeringar och arbetskraft.

 

Ett liknande mönster går att skönja i Luandas servicesektor. En förmiddag på en exklusiv restaurang nära Luandabukten har den angolanska personalen samlats i baren. Stämningen är uppsluppen, några bär arbetskläder, andra njuter av en ledig dag. Gästerna är få och vädret behagligt. En kortväxt, vit servitör i finstruken skjorta går i rask takt förbi bordslängorna bort till baren och börjar skälla ut kollegorna, en lång utläggning om vett och etikett och lättja kontra dygd.

 

Framför allt understryker han europeisk arbetsmoral och förkastar den afrikanska ansvarsbristen: »Jobbar du i dag? Nej, trodde väl det. Varför är du då här och stör oss andra? Gå hem och gör nytta någon annanstans! Att ni inte fattar hur saker och ting fungerar. Inte underligt att ni behöver hjälp! Seså, gå nu! Och du, gör en kaffe till bord tolv, de har väntat i över fem minuter. Se – det här är anledningen till att jag måste komma hela vägen från Porto för att städa upp skiten efter er.«

 

Portugisen i vit skjorta vänder på klacken och går därifrån med högt huvud. Kvar står de angolanska kollegorna, samtliga klädda i svart. De kastar ögon efter honom, några fäller sura kommentarer. »Portugis«, fnyser en av servitörerna, hörbart för alla – inklusive gäster – som sitter i baren. »Och där har du anledningen till att han inte har några vänner«, säger en annan.

 

En talande bild av någon som tar sitt ansvar som »storebror«? I samtal med angolaner framträder en tvetydig bild av Angolas och Portugals relationer på marknivå. Å ena sidan kamratlig, bottnande i ett slags kvarsittande navelsträng som för evigt knyter de båda statskropparna till varandra. Å andra sidan betraktas gästarbetande portugiser som en drös opportunister som aldrig vågar erkänna att de haft fel, än mindre att de numera »bara är gäster« i en ex-koloni som råkar vara en av världens snabbast växande ekonomier.

 

* * *

 

Brittiska The Guardian har jämfört Portugal med en mellanviktsboxare som genomgått en bantningskur. En träffande liknelse med tanke på landets ekonomiska och sociala stålbad, men kanske ännu mer eftersom Portugal ingår i en politisk union som består av en rad tungviktarländer fullproppade med ekonomiska steroider. Att Portugal, och framför allt dess befolkning, skulle orka resa sig efter ytterligare en finansiell knockout ser många som högst osannolikt.

 

Utsikterna är inte de bästa. I januari 2014 sålde Portugal värdepapper för motsvarande en miljard euro. En dålig affär. Alla visste det, ändå drevs den igenom, ivrigt påhejad av globala borgenärer. Växelkursen var den lägsta som en dylik auktion hade sett maken till sedan 2009, då finanskrisen brann som värst. I Portugal har denna storbrand utvecklats till en serie mindre eldsvådor som landets brandkårsregering försöker släcka genom att stänka vatten i brändernas utkanter.

 

Eldens centrum lämnas och fortsätter pyra långt efter det att brandkåren har gjort sitt, tills de måste rycka ut igen en solig dag då det på nytt tar fyr, eller en eftermiddag då blixten slår ner på samma plats två gånger. Att leva mitt i denna eldsvåda har blivit ett slags vardag i Portugal och många har funnit sätt att andas i eldhärjade gränder, finanskvarter och kustregioner. Andra lämnar landet utan en tanke på att återvända.

 

Själva huvudfrågan rörande emigrationen till de forna kolonierna förblir, åtminstone tills vidare, obesvarad: Kommer Portugal att kunna förvandlas till ett lockande socialt och ekonomiskt alternativ att återvända till? I de forna kolonierna Angola och Brasilien finns det som Portugal drömmer om: arbetstillfällen. Även till Östtimor strömmar portugiser med specialistutbildningar. Därför föreföll det en smula desperat när finansminister António Pires sommaren 2014 företog sig en näringslivsturné inom EU för att sälja in ett framtida Portugal med ledorden sänkt bolagsskatt, avknoppad välfärdssektor och förmånliga avtal för utländska investerare.

 

Allt i linje med de låneavtal Portugal ingått med IMF.

 

Å andra sidan måste något hända, vilket försvarare av den nuvarande politiken är snabba att påpeka, alltmedan motståndare suckar över de drabbade EMU-ländernas ihållande oförmåga att lära av sina misstag. Portugals senaste stimulanspaket har kraftigt minskat offentliganställdas löner och försämrat deras villkor – motsvarande en månadslön mindre per år.

 

Portugals ekonomiska sorg har hållit i sig i flera år. Redan bostadslösa familjer som tidigare vräkts från sina hem till följd av arbetslöshet och obetalda ockerhyror vräks på nytt. Denna andra gång från redan övergivna fastigheter, halvfärdiga byggkomplex, övergivna eftersom landets finansiella problem bland annat bottnar i en ohållbar och korrupt bostadspolitik. I Portugal står nära en miljon hus tomma.

 

Pedro Rosa Mendes, journalist och författare, menar i en uppmärksammad essä i tidskriften El Malpensante i april 2013 att finanskrisens politiska efterdyningar tagit knäcken på något ännu större: det revolutionära arvet efter nejlikerevolutionen 1974: »Den alltmer utbredda dogmen är att det inte skulle finnas något alternativ till systemet med kollektiv misär, undertecknad trojkan.« Statsbudgeten 2013 blev en milstolpe: med den såg det demo­kratiska arvet efter nejlikerevolutionen sitt definitiva slut.

 

Nu sprack löftet om »ett annat Portugal« än det som Salazar grundade och övervakade i nära 50 år. Ett löfte som nu har ersatts av apati inför de ekonomiska åtstramningspaket som i slutändan riskerar att knäcka Portugals mindre bemedlade samhällsklasser.

 

* * *

 

En vilsenhet infinner sig i Nazaré, två timmar norr om Lissabon. Här lutar alla gator ner mot havet. På vandrarhemmet sitter det nycklar i alla dörrar utom min: fast det är högsäsong är gästerna få. I surfbutiken nere vid stranden är varorna prydda med skrikiga rea-skyltar. 40 procent, 50 procent – somliga hela 80 procent. Innehavaren heter Elena och är i övre tjugoårsåldern. Hon orkar inte ens låtsas som om situationen vore annat än akut. Men hon ifrågasätter de siffror som talar om ett Portugal på randen att tömmas på invånare. Precis som de två unga männen i antikvariatet på Oriente-stationen i Lissabon väljer hon att se emigrationen som en portugisisk tradition:

 

»Den måste studeras ur ett historiskt perspektiv. Folk har alltid emigrerat från Portugal. Från kustregionen emigrerade många till andra länder med kuster och fiskeindustrier, i norr emigrerade folk till Paris och blev servitörer eller fabriksarbetare.«

 

Elena tar sin far som exempel.

 

I omgångar har han varit stationerad som fiskare i Alaska eller i Kanada. Portugal var en gång i tiden världens mäktigaste sjönation, nu kan landet inte längre försörja sitt eget sjöfolk. »Och det kommer bli sämre innan det blir bättre, det är det enda jag vet med säkerhet«, säger hon och går för att hjälpa några kunder.

Några minuter senare lämnar sällskapet butiken utan att ha förförts av rea-skyltarna.

 

Lyssna även på Klas Lundströms dokumentär Statyn som försvann

Och läs Klas Lundströms reportagebok Portugals vinter

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS