PER-OVES SISTA RESA - BOKUTDRAG

Per-Oves sista resa

 

TEXT Ivar Andersen & Klas Lundström

FOTO Familjen Carlsson

Per-Ove Carlsson studerade den knappa litteratur som fanns tillgänglig och tog långa joggingrundor längs Toftas vackra kustlinje söder om Visby – han visste att resan skulle bli en lika stor utmaning fysiskt som journalistiskt. Målet var en av världens mest otillgängliga regioner, Papua Nya Guineas djupa regnskogar, där västpapuanska upprorsmän utkämpade en tröstlös strid mot den indonesiska kolonisationsmakten. Inga svenska journalister hade varit där tidigare. Knappt några utländska heller.

 

Regionen var både farlig och avlägsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt exporterade Sverige vapen till Indonesien – användes de även i det bortglömda inbördeskriget?

 

Frilansfilmaren Per-Ove skulle skildra den glömda världens rebeller, och hoppades att det exklusiva materialet skulle ge honom hans efterlängtade journalistiska genombrott. Han såg en fast anställning på Sveriges Television hägra vid hemkomsten. Pengar var givetvis ett problem, men bara ett värdsligt sådant. Inget som kunde dämpa entusiasmen.

 

Den inneboende viljan att berätta hade han haft länge. Likaså längtan efter äventyr, att se vad som fanns bortom det välbekanta.

 

Som facklig representant på arbetsplatsen Kai-tryck i Visby fick han tidigt resa med LO-delegationer ut i världen. I Bolivias huvudstad La Paz mötte han, 27 år gammal, en själsfrände i den flera år yngre Mats Brolin. Där väcktes också drömmen om att kunna försörja sig på sitt resande, att bli dokumentärfilmare.

 

I mitten av 1980-talet tog Per-Ove Carlsson Transsibiriska järnvägen till Mongoliet och korsade Himalaya till fots. Den två veckor långa vandringen ledde till att han rasade tio kilo i vikt, och till att han – efter många vedermödor – blev förste västerlänning att fotografera Mount Everest från den dittills förbjudna tibetanska vinkeln. Fotot sålde han sedermera till SVT för 1 500 kronor, då en ansenlig summa.

Mats Brolin ville åka med på nästa långresa, men ställdes inför Per-Oves omutliga krav: »Ska du med måste du kunna filma.«

 

Mats tog kvällskurser i film medan de sökte finansiärer till ett långt större äventyr: en reportageresa tvärsöver centrala Afrika. Till slut fick de biståndsorganisationen Amref att beställa en dokumentär om deras »flygande doktorer«, och 1989 reste Per-Ove och Mats iväg tillsammans. Med 40 kilo kamerautrustning var korsade de inom loppet av några månader tio afrikanska stater, varav flera diktaturer och konfliktzoner, på sin väg mot Kenya. De strandsattes i Sahara efter ett motorhaveri, greps av polis i Zaïre, reste längs Kongofloden i kanot och mutade sig in i förbjudna områden genom att frikostigt bjuda på europeisk öl. Per-Ove tog sig fram genom improvisation och social kompetens. Han hälsade alltid på samma sätt:

 

»Jag heter Per-Ove Carlsson och jag kommer från en liten ö mitt i Östersjön som är ockuperad av Sverige.«

 

I sin dagbok skrev Per-Ove med sin korthuggna stil: »Dag 72: Djungel, djungel, djungel. Dålig väg. Det var så stora hål att man kunde begrava en hel lastbil.«

De kom hem slitna men lyckliga. SVT visade intresse för deras material, men tackade till sist nej med hänvisning till dålig ljudkvalitet. Biståndsfilmen – Hjälpen som fungerar – visades dock länge som inflygningsfilm på Kenya Airlines internationella avgångar.

 

Per-Ove sade upp sig från tryckeriet, läste till journalist på Skurups folkhögskola och fick ett vikariat på Gotlands tidningar. Slutmålet var ändå givet: nya reportageresor.

 

Den 21 januari 1992 lyfte Per-Ove äntligen. Ett första flyg tog honom till Singapore. Papua var nära nu, i vägen stod bara några byråkratiska hinder. »Det har varit en del trassel med visum till Indonesien. Dom är mycket misstänksamma mot svenskar, men det fixar sig nog«, skrev han i det första av många vykort till Mats Brolin, som fått anställning på SVT i Umeå och blev kvar på hemmaplan den här gången.

 

Men Per-Oves entusiasm var obruten. Framför honom låg en historia som skulle göra skillnad.

 

Berättelsen om Västpapua innehöll ett överflöd av journalistiskt gångbar dramatik: ett urfolks kamp för självstyre, oexploaterade naturrikedomar värda tusentals miljarder och konspirerande stormakter.

 

När avkolonialiseringen svepte över världen efter andra världskriget tvingades Nederländerna snabbt avträda Indonesien, samtidigt som man klamrade sig fast vid den västra halvan av den jättelika ön Nya Guinea. 1961 var det dags för holländarna att lämna även Västpapua och med den forna kolonialmaktens hjälp inrättades en lokal rådsförsamling som manade resten av världen att respektera dess rätt till självbestämmande. I Indonesiens huvudstad Jakarta betraktades istället deklarationen som ett klartecken för territoriell expansion, och president Sukarno lät invadera området.

 

Under Kennedyadministrationens ledning framförhandlades en överenskommelse där grunddragen var att FN skulle administrera Västpapua en kortare period, varefter styret skulle överlämnas till Indonesien tills västpapuanerna själva fick avgöra sin framtida status – indonesisk integration eller självständighet – i »ett fritt val i enlighet med internationell praxis«. Samtidigt befarade USA att Indonesien och dess starka kommunistparti var på väg att liera sig med östblocket, och såg landet som en av de dominobrickor som riskerade att falla i den globala kampen om maktpositioner och råvarutillgångar.

 

1966 grep den västvänlige generalen Suharto makten och inledde ett blodigt inbördeskrig där minst en halv miljon socialister mördades. Året därpå ingick Indonesien ett avtal som gav den amerikanska gruvjätten Freeport en 30-årig koncessionsrätt i Västpapuas berg.

 

Genom Freeports goda kontakter i Washington försäkrade sig militärdiktaturen om USA:s långsiktiga stöd. Freeport å sin sida försäkrade sig om exklusiv rätt till världens största guldtillgångar och intäkter i mångmiljardklassen.

 

När Västpapua 1969 äntligen höll det val FN-överenskommelsen stipulerade avgjordes landets öde av 1 025 papuanska »representanter«. Samtliga var handplockade av Indonesien. Samtliga röstade för indonesiskt styre.

Västpuanerna hade aldrig någon chans.

 

Freeports verksamhet bedrevs redan från början i nära samarbete med indonesisk militär, som fick betalt för sitt väpnade beskydd, samtidigt som det papuanska motståndet i huvudsak kanaliserades genom befrielserörelsen Organisasi Papua Merdeka, OPM. Styrkeförhållandena hade kanske kunnat jämföras med Davids kamp mot Goliat, om David kommit till den bibliska striden utan slunga och med bakbundna händer. Tusentals civila västpapuaner massakrerades i Indonesiens jakt på gerillan.

 

Efter ett misslyckat kuppförsök 1984 tog sig runt 10 000 flyktingar över gränsen till Papua Nya Guinea, den självständiga, östliga halvan av ön. Där, i de otillgängliga regnskogarna längs Flyfloden, fortsatte rebellerna att göra motstånd. Med spjut och bilbågar, mot en modern krigsmaskin.

 

Under samma period kantades svensk vapenindustri av ständiga avslöjanden om tvivelaktiga avtal, mutaffärer och ren smuggling. Till Indonesien exporterade Sverige vapen för hundratals miljoner kronor, samtidigt som landet befann sig i väpnade konflikter i Östtimor, Aceh och Västpapua. Kritik hördes från riksdagens plenisal, men även svensk export av järnmalm från LKAB stod på spel och Olof Palme beviljade bara några veckor före sin död Bofors utförseltillstånd av luftvärnskanoner till Indonesien.

 

1987 föll krigsmaterielinspektör Carl Algernon framför ett tåg i Stockholms tunnelbana mitt under den pågående Boforsutredningen, och många frågade sig om svensk vapenhandel även hade varit ett motiv för statsministermordet. 1992 var frågan i högsta grad fortfarande ett vidöppet sår.

 

Per-Ove reste lätt. Utöver filmutrustningen – kamera, stativ, fyra batterier och åtta vakuumförpackade videoband – medtog han ett minimum av kläder, en svart anteckningsbok och fyra böcker: Prismas engelsklexikon, Papua New Guinea: A Travel Survival Kit, A Fact on Modern Papua New Guinea och guideboken South-East Asia On A Shoestring.

 

Tiden i Jakarta blev mest en mödosam jakt efter en båt som kunde ta honom till Jayapura, Västpapuas största stad. När han väl anlände den 6 februari började ha söka efter representanter för OPM-gerillan, men den böljande kuststad där den indonesiska administrationen hade sitt säte visade sig vara helt fel plats att fråga efter rebellerna.

 

Han korsade gränsen till Papua Nya Guinea och anlände till kuststaden Vanimo, känd för sin timmerindustri. Därifrån skickade han ett fax till Mats. De hade kommit överens om att undvika ord som kunde väcka onödig uppmärksamhet, som »OPM«, »polis« och »gerilla«. Trots försiktighetsåtgärden hade Per-Oves ankomst uppenbarligen inte passerat obemärkt: »Här finns befrielserörelsen (B) någonstans. Det är bara 30 km till gränsen där striderna pågår. Jag har redan haft en del problem med ›snuten‹, de kom till mitt rum och ställde en massa dumma frågor. Vem jag är och så vidare. Så jag ligger lågt just nu.«

 

Mats svarade uppmuntrande: »Jag tycker verkligen du är tuff, ensam med snuten i hälarna, filmandes.« Han avslutade med ett internt citat, som nu blivit Per-Oves vardag: »It’s a hard life out there!«

 

I mars nådde Per-Ove Goroka, en liten universitetsstad i de centrala högländerna som fungerade som hjälporganisationernas och missionärernas port till öns otillgängliga bergsregioner. För första gången lät Per-Ove oroad. Han kände sig förfölj. Av vem eller vilka visste han inte. »Jag har bestämt mig för att inte stanna länge på varje plats«, berättade han för Mats.

 

Han hade fler skäl att vara nedstämd: under två månaders kringflackande hade han mest filmat naturbilder och spontana intervjuer längs vägen. Han reste västerut längs sydkusten och nådde Daru vid Flyflodens mynning. Hamnstaden var i början av 1990-talet ett getingbo, centrum för både OPM:s vapensmuggling till frontlinjerna och för indonesiska dubbelagenters ljusskygga verksamhet.

 

Den 23 april ringde Per-Ove ett kort samtal till Mats. Han var lättad: äntligen hade han lyckats spårat OPM och skulle få en chans att dokumentera befrielsekampen och de västpapuanska flyktingarnas situation.

 

Redan nästa dag flög han till gränsstaden Kiunga, mitt inne på ön, och begav sig direkt vidare ut i djungeln tillsammans med OPM. Via motorbåtsturer och långa fotvandringar nådde de flyktingläger och militära posteringar. Per-Ove visste att tiden var begränsad och dokumenterade allt han kom över.

 

Fyra dagar senare återvände han till Kiunga med tre fulla videoband markerade med texten »hot stuff«. Över en knastrig telefonlinje förklarade han för Mats att han ville skicka banden till Australien med kurir, innehållet var så känsligt att han inte vågade ta dem genom tullen.

 

Samtalet var kort. Per-Ove misstänkte att linjen var avlyssnad och var angelägen om att avsluta snabbt.

 

»Jag känner mig förföljd«, sade han och Mats kunde urskilja oron i rösten.

Per-Ove berättade att han skulle lämna Kiunga nästa dag. Flygbiljetten var redan bokad. Natten skulle han tillbringa i ett gästrum på en missionsskola.

 

Nästa rapport drog ut på tiden. Mats väntade och väntade, och när samtalet väl kom hade det hunnit gå en vecka. Då var det Per-Ove Carlssons bror Paul som ringde.

 

Per-Ove var död. Hittad med halsen avskuren, i en pöl av blod.

 

Texten är ett utdrag ur boken Per-Oves sista resa [Telegram Bokförlag, 2014]

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS