Kärnavfallets pionjärer

TEXT & FOTO Klas Lundström

Porten glider upp likt ett yrvaket öga. På andra sidan tar tunneln vid och 4,5 kilometer urgröpt grusväg slingrar sig 450 meter under jord. Tuomas Pere, energibolaget Posivas miljöansvarige, förklarar att bergväggens ålder är två miljarder år. Under jord har inte mycket förändrats fastän världen genomlevt istider, inbördeskrig och energikriser. Soliditeten gör att detta bergrum passar bra att agera gravplats för högaktivt kärnavfall.

Det här är Onkalo (finska för »grop« eller »bergrum«), belägen på ön Olkiluoto 12 mil norr om Åbo. Ön utgör hjärtat av Finlands kärnkraftsindustri, en vacker och bildskön plats omgärdad av skog, stillhet och Bottniska vikens vida horisont. Två reaktorer är redan i bruk och en tredje väntas starta 2019.

Tuomas Pere parkerar intill bergväggen. Vägen får inte blockeras. Instruktionerna är tydliga: det här är ingen plats att ströva omkring fritt på, leta efter närmaste luftsluss vid händelse av ras eller olycka. Han visar vägen genom den syrefattiga luften, in i till synes slarvigt sprängda passager förbi tysta maskiner och rinnande bergssprickor. Han stannar vid en åtta meter djup brunn och lutar sig vant mot relingen. Det här är en prototyp av de planerade avfallsbrunnarna. Tekniska detaljer varvas med redogörelser av hur det är att jobba med ett historiskt projekt: den globala energimarknaden följer utvecklingen i Onkalo med spänt intresse.

– Vi är pionjärer, säger Tuomas. Det är en spännande plats att arbeta på, här görs något som aldrig tidigare har gjorts. Och vi närmar oss slutet av processen.

Känslan av tid och rum upphör. Tiden har varit projektets bärande pelare sedan byggstarten år 2000; det är tiden som ska desarmera det högaktiva kärnavfallet och visa varför kärnkraft bör betraktas som en säker energikälla. År 2015 väntas klartecken för slutbygget komma från finska myndigheter.

– Därför har Onkalo hittills främst varit en plats för forskning och goda förberedelser, säger Tuomas Pere. Vi har skapat kopior av slutförvaringsbrunnarna, så när vi får klartecken kommer allt att gå undan.

Under 2020-talet räknar Posiva med att placera de första lasterna högaktivt kärnavfall (som hittills, i 40 år, förvarats i tillfälliga behållningar) från öns reaktorer i de kopparkapslar som ska begravas i de åtta meter djupa brunnarna och sedan förseglas med bentonitlera. I slutändan, om cirka 100 år, kommer Onkalos avfallsbrunnar att vara fyllda med högaktivt avfall och grottans samtliga gångar och 4,5 kilometer långa grusväg täpps då igen med sten. Som att gräva igen en stor grop. Därefter kan kommande generationer resa minnesmärken över platsen, eller dylikt, klart är att platsen aldrig igen kan besökas av något levande väsen. Det är upp till kommande generationer att avgöra hur de vill se – eller inte se – på Onkalo.

– Framtida generationer kan ju välja att glömma bort Onkalo helt och hållet, säger Pasi Tuohimaa, Posivas ansvarige för press- och kommunikationsfrågor. Om de inte vill minnas platsen är det bara att låta bli att placera minnesplaketter vid den igenbommade ingången. Det kanske rentav skulle vara en fördel.

En fördel i den mån att farligt avfall bör lämnas ifred. Han hälsar en välkommen till samhällets källare och låter skenet från ficklampan dansa över bergväggen. Energins plats i samhällsbygget ger synonymen viss rätt: i källare förvaras det som inte längre behövs. Pasi är ett före detta nyhetsankare som 2012, efter 28 år som journalist, värvades till energisektorn för att bättra på Posivas mediebild. Själv säger han att den nya yrkesbanan är ett sätt »att rädda världen i stället för att beskriva hur den faller«.

Ficklampan landar i ett schakt som försetts med ett stålnät som ska förhindra stenras. Under nätet har en grushög bildats. Vattenrännor tränger igenom berggrunden och riskerar att frammana ras. Men Pasi försäkrar att platsen, liksom projektet, är säker:

– Liksom kärnkraft är den säkraste och mest klimatvänliga energikällan kommer Onkalo att visa sig vara det bästa sättet att slutförvara avfall på.

Onkalo är byggd efter KBS-3-modellen, framtagen av svenska Svensk kärnbränslehantering (SKB). Modellen har under de senaste åren väckt hätsk debatt inom den svenska forskarvärlden. Den forskning som gjorts kring de kopparkapslar ska inkapsla det högaktiva avfallet levde inte upp till förväntningarna, enligt flera forskare på Kungliga Tekniska Högskolan, varav några i protest hoppade av slutförvarsprogrammet.

Konflikten bottnade i resultat av experiment som visade att risken för korrosion, det vill säga rostangrepp, uppstod när koppar kom i kontakt med syrefritt vatten. SKB beklagade avhoppen men menade att nya prov gick i god för KBS-3-modellen (som kommer att agera grund även för Sveriges slutförvaringsprogram i Forsmark med planerad byggstart 2019).

I en ljus och luftig matsal med utsikt över Olkiluotos två reaktorer på andra sidan bukten talar Reijo Sundell, chefsansvarig för Onkalo, varmt om KBS-3-modellen.

– Den kommer att hålla.

Men modellen har ju aldrig testats i praktiken? Reijo Sundell ler och upprepar löftet.

– Se, han har ett grönt hjärta, skämtar Pasi Tuohimaa och pekar på chefens Earl Grey-te.

Reijo Sundell konstaterar med vemod att pensionen står för dörren. Ett helt yrkesliv har förärats Finlands atomkraft: först som ansvarig för driften av Olkiluotos två reaktorer, sedan som chef för Onkalo. Han växte dessutom upp i trakten och vet vad skogen, havet, naturen – och kärnkraften – betyder för invånare.

– Det känns fantastiskt att ha fått arbeta med ett så avancerat yrke som det innebär att vara ansvarig för ett kärnkraftverk så nära sina barndomslundar.

Reijo Sundell understryker att omgivningen måste hållas uppdaterad om hur saker och ting fortlöper med såväl Onkalo som bygget av den tredje reaktorn: OL-3.

– Tack vare kärnkraften är Eurojakikommunen väldigt rik: 2,5 procent av vår omsättning går till kommunen i form av skatteintäkter. Jag vill påstå att Eurojaki är Finlands mest kärnkraftsvänliga. På 1980-talet, när platsen för slutförvaret skulle fastställas, stod det mellan Eurojaki och fyra andra kommuner. Ansvaret föll till slut på oss, vilket vi är glada för. Onkalo innebär 400 arbetstillfällen och välkomna skatteintäkter. Dessutom är det viktigt att behålla avfallet på plats och inte flytta på det för mycket.

När Finland började utvinna kärnkraft på 1970-talet var avfallsfrågan långt ifrån löst. Liksom i Sverige var det ett problem som hade skjutits på framtiden, bland annat på grund av finansieringen. Det var först på 1990-talet som det beslutades att Finland inte längre kunde exportera sitt radioaktiva avfall, vilket nödgade industrin att fatta beslut om nationellt omhändertagande.

Även i Sverige finns frågetecken kring den så kallade »atomnotan«. I slutändan tros kostnaden för kärnavfallet överskrida hiskeliga 100 miljarder kronor, en kostnad som även stigit de senaste åren. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det fattas 20 miljarder i SKB:s slutavfallskalkyler.

Vetenskapsradion (27/2-13) satte fingret på en annan försvårande omständighet kring den så kallade »avfallsfonden« som kraftbolagen i dagsläget betalar 2 öre per kilowattimme till. Det är för lite och för att i slutändan inte kräva skattebetalarna på notan måste bolagen femdubbla sina fondinsättningar. Något som energiaktörerna inte ställt sig enkom positiva inför.

Reijo Sundell talar om radioaktivitet som något greppbart, nästan som något att tycka om. Så tycks också vara fallet, kanske har han inte haft något annat val än att fatta tycke för det fenomen som upptagit merparten av hans liv. Trots kärnavfallets risker för allmänheten titulerar han kärnkraften som ett »grönt energialternativ«:

– Finland tänker klokt som vill reducera sin kolanvändning och satsa mer på kärnkraft. Det senare är ju mer koldioxidsmart.

Pasi Tuohimaa inflikar:

– Vi finnar är ganska praktiskt lagda, det är inte så mycket känslor inblandade. Om något måste göras så görs det. Är det 30 minusgrader och du har en sjuk unge och bara en spark som transportmedel så tar du dig till läkaren ändå. Du har inget val. Lite så ser finnar på kärnkraft, vi har inget annat val. Till och med så kallade »gröna finnar« i Helsingfors, som gärna kritiserar kärnkraften, är omedvetna om att de själva är beroende av kärnkraft.

Kärnkraften står för 25 procent av Finlands elproduktion, vilken tillhör de högsta bland OECD-länderna. Mycket tack vare landets skogs- och pappersindustri samt framgångsrik lobbying för elvärme. Förutom Olkiluotos två reaktorer är två i bruk i Lovisa, södra Finland. Olkiluoto framhålls i ägarkoncernen Teollisuuden Voimas presentationer som Finlands »mest stabila eldistributör«. Men de mark- och fiskekonflikter som en av bolagets uranleverantörer Cameco omgärdas av i mellersta Kanada talas det inte högt om, än mindre om dess inblandning i en av Finlands värsta miljöskandaler i modern tid.

2012 tillskansade sig Cameco uranrättigheter fram till år 2054 i Talvivaara, östra Finland. Under förhandlingarna hette det att uranet skulle nära den finska kärnkraftsindustrin. Men i november 2012 brast en gruvdamm och miljontals liter vatten läckte ut. Händelsen blev en påminnelse om konsekvenserna när tungmetaller som kadium, nickel och radioaktivt uran når grundvatten: i Talvivaara dog skog, växt- och djurliv samt förorenade älvar och sjöar som invånare var beroende av.

Det finns även förklaringar till varför Teollisuuden Voimas start av reaktor 3 drar ut på tiden. Bygget ligger redan tio efter ursprunglig plan. Efter en omstridd parlamentsomröstning 2002 påbörjades reaktorbygget som blev det första nya i västvärlden på 20 år. En av fördelarna, hävdar Pasi Tuohimaa, är att bygget styrs av marknaden. I praktiken innebär det prisdumpning och ruckande med säkerheten bland de 500 inblandade underentreprenörerna.

Ett problem som uppdagats rör det tryckkärl som ska agera fond och som inte visade sig vara kompakt nog. Andra problem har lett till kraftiga förseningar och höjda slutnotor som i slutändan kommer att slå hårt mot de parter som investerat i projektet, däribland svenska staten som via Exportkreditnämnden investerat en miljard i OL-3.

Reaktorns innandöme liknar en katedral. Där bassängen för utbränt bränsle kommer att stå ligger instrument uppradade likt bänkrader, skylda av plastskynken. Käthe Sarparanta, projektavdelningens högste rådgivare, visar vägen uppför reaktorns trappor och gångar medan hon beskriver arbetsprocessen. Reaktorns livstid tros bli 60 år.

– OL-3 är Europas tredje största byggarbetsplats, säger hon. Efter London Heathrow och Hamburgs hamn.

Käthe Sarparanta talar gärna om säkerhetsföreskrifter och menar att OL-3 är som »vilket bygge som helst«.

– Genom alla år har Olkiluoto bara haft ett tragiskt tillbud: en fallolycka 2007 som innebar en arbetares död. Tänk dig alla miljontals arbetade timmar här, och hur säkert det är.

Till skillnad från fastighetsbyggen och infrastrukturprojekt bär den här arbetsplatsen med sig sin bråte in i evigheten. Den största utmaningen, både ekonomiskt och ekologiskt, ligger i förmågan att kunna städa upp efter sig. Radioaktivt avfall har varit atomindustrins svåraste utmaning sedan födelsen ur kärnvapenprogrammet på 1940-talet. Därför har frågan skjutits upp i det längsta. Än så länge har ingen påbörjat någon slutförvaring av använt högaktivt avfall, att det ska fungera intygar bara uträkningar och skisser i.

Vid Onkalo-bygget har detta faktum snarare försett de anställda med en påtaglig känsla av stolthet, nästan utvaldhet. Liksom religiösa tempel berör Onkalo eviga frågor och etiska dilemman. Reijo Sundell får frågan vad han skulle säga till invånare i västra Finland år 2100 som undrar varför giftigt radioaktivt avfall begravts under deras fötter.

– Att vi var tvungna, svarar den snart pensionerade kärnkraftsnestorn. Att det inte fanns något annat sätt. Att vi använde det i bygget av en hållbar värld.

Först publicerad i Arbetaren (23/11-14)

Läs även Klas Lundströms litterära reportage om USA:s kärnkraftsindustri, en del i bokserien Inferno (januari 2015)