NÄR JÄRNET KALLNAR

När järnet kallnar

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

I 160 år var Teesside i nordöstra England Storbritanniens stålbrunn. Nu är industrin i spillror, men kvar finns regionen och de som vårdar minnet efter en stolt industri och en identitet som många menar att makten i London gjort allt för att kväva.

 

En kvinna rider på en häst längs stranden i solnedgången. Emma Rourke är på väg hem och passerar Redcars stålverk. Solen tränger fram genom det flätade molntäcket och kastar ömma reflexer över industrianläggningens mörka konturer.

 

– Det är tyst där borta nu, säger hon. Hästarna blir inte längre rädda för allt skrammel och oväsen.

 

Skrammel och oväsen från en nära 200 år gammal stålkropp vars kista inte bara förseglats med politiska spikar – nu har även den första skopan med jord sköljts över den, och signalerat att nordöstra Englands stålregion längs med Teesfloden är en industriell gravplats.

 

En levande död sådan, förvisso.

 

Vid stålverket, ägt av thailändska koncernen Sahaviriya, i Redcars stadskärna utmed Nordsjön arbetar drygt tusen personer, men bara i väntan på den definitiva nedläggningen.

 

– Visst är det synd, säger Emma och kastar en blick bakom ryggen medan hästen blundar för en plötslig vindpust. Stålet har alltid funnits här, det finns inom oss. Men inte längre. Vad kan du göra åt saken?

 

Eventuella svar dränks av Nordsjöns dån. Men kanske mest av fiskmåsarnas eviga skrik. Stålverket, havet och måsarna symboliserar olika inslag i norra North Yorkshires vardag och historia. Och när nu en av dem gått i graven har kretsloppet förlorat en mutter som fått hela maskineriet att skava.

 

Det finns inte tid till nostalgi. Ändå är nostalgi det enda som Teesside-regionens invånare har i överflöd i brist på riktade politiska insatser.

 

Emma Rourke tar farväl och fortsätter ritten hem.

 

Stålindustrins föräldrar var slumpen och en förmögen gruvindustrialist vid namn John Vaughan. I juni 1850 sprang Vaughan på en järnmalmsådra under en skogspromenad utanför det lilla samhället Eston. Bebyggelsen i det bördiga kullandskapet var knapp och Middlesbrough, regionens i dag största stad, var inte ens grundad.

 

Men förutsättningar fanns för påbörjad järnmalmsutvinning: 1820 hade privata marknadskrafter anlagt en järnväg ner till Teesfloden som skulle agera länk mellan den växande kolindustrin i Newcastle och Sunderland och övriga England. Endast åtta veckor efter sitt fynd hade John Vaughan ändrat regionens framtid för alltid: järnmalm bröts och skickades till nybyggda smältverk och förvandlade snabbt Teesside till en vallfärdsplats för migrantarbetare från andra hörn av det brittiska imperiet.

 

Storbritannien beredde väg för den industriella revolutionen under 1800-talet och under Första världskriget sköt efterfrågan på krigsmateriel i höjden och fick regionen att svälla ytterligare. Nordöstra Englands kol- och stålindustrier blev snart politiska slagfält mellan konservativa Tory-partiet och Labour som stod för fortsatt privat regi av industrin respektive nationalisering.

 

1970-talet blev ett svårt årtionde för stålet till följd av oljekriser och prisras. Den då nationaliserade brittiska stålindustrin behöll ändå sina anställda, i Teesside-regionen innebar den då 33 000 jobb.

 

Premiärminister Margaret Thatchers privatiseringspolitik – som slog hårt mot Newcastle och Sunderlands kolindustrier – innebar början på slutet för Teessides stålindustri. Och kväste den kollektiva identiteten.

 

– Visst. Luften är bättre nu. Det måste vi erkänna, inte sant?

 

Brenda vänder sig till Julie och Pam, som nickar instämmande.

 

– Förut låg det alltid en känsla av hårt arbete och metall över staden. I folks kläder, när du besökte affären eller gick hem till folk som jobbade vid stålverket.

 

– Den där doften, säger Pam.

 

De tre väninnorna vandrar längs Redcars strandpromenad. Ett stenkast bort reser sig fyren (ett kafé och en utkiksplats) som kommunen byggde 2013 för att pumpa nytt självförtroende i staden.

 

Alla tre stirrar med avsmak på den futuristiska byggnaden.

 

– Ingen frågade oss innan de rev piren för att smälla upp den där saken, säger Pam, vårdbiträde.

 

– Till vilken nytta? undrar Julie, butiksbiträde. Redcar är lika mycket en spökstad för det.

 

– Stålindustrin är ju nedlagd. Många har förlorat jobbet, suckar Brenda, pensionär.

 

Pam återkommer till den rivna piren. Att tala om den river upp sår.

 

– När piren revs försvann en del av vår identitet. Och så har det varit genom åren med allt – industrin, välfärden, till och med regionens fotbollslag som det går dåligt för numera – bit för bit har vår identitet berövats oss.

 

Brenda, Julie och Pam ler in i kameran. Bakom dem, ute i havet, snurrar propellerna i en vindkraftspark i maklig otakt. Längre bort har Redcars yngsta generation inte tid att tänka på annat än att studsa på trampolinen. Upp, ner, upp igen. Fallet blir mjukt i tjockmattan och dämpas av skyddsselen.

 

De glada barnskriken överröstar fiskmåsarna som väntar på att rester från fish n’ chips-stånden ska falla ner på betongen. Sedan först till kvarn.

Valtider står för dörren. Inte bara lokalval i maj, utan även en folkomröstning som ska avgöra Storbritanniens framtid som EU-medlem. I nordöstra England är siffrorna inför EU-valet den 23 juni jämna, men många ser på EU som den stödgarant som regeringen i London inte längre är när det gäller välfärd, utbildning och jobbtillfällen.

 

I Middlesbrough och Newcastle syns EU-flaggan varstans, främst på affischer för olika sociala stödprojekt. Enligt siffror från University of York, publicerade sommaren 2015, har den allmänna barnfattigdomen i nordöstra England sjunkit något, men förblir högst i Storbritannien när det gäller materiell fattigdom.

 

Redcar har på allvar börjat tömmas på invånare. Flyttfåglar från övergivna bon. Att kunna överleva här kräver en länk till omvärlden.

 

– Vi är uppvuxna här men hade inte kunnat levt kvar om vi hade hamnat på stålfabriken, säger Jim, tillhörande ett sällskap som sökt sig till Park Hotels restaurang (en av få som har öppet om helgerna). Vi är musiker och lever mer eller mindre på vägarna. Att hitta jobb här nu är väldigt svårt.

 

Alla försvinner dock inte helt från regionen, och sommaren 2015 var tonerna positiva och lokalpolitiker räknade med att ha säkrat 4 000 jobb tack vare »tecken på en återhämtande tåg- och stålindustri«, enligt James Wharton, konservativ parlamentsledamot från Stockton.

 

Så kom hösten och kvävde allt hopp.

 

I oktober lät stålverkets ägare Sahaviriya meddela att de inte såg några tecken på att kunna sälja verksamheten vidare. 2 200 jobb försvann i ett bräde. Regionens politiker uttryckte lika stor förvåning – och bestörtning – som gemene invånare. Redcarbon Anna Turley, parlamentsledamot för Labour, dolde inte det faktum att något brustit inom henne, och hela regionen, när tidningen The Chronicle intervjuade henne:

 

»Jag kan inte förstå varför regeringen har låtit 170 års stålproduktion blekna bort utan något motstånd, vilja eller förståelse för vad det här innebär för oss, för människors levebröd och för den brittiska ekonomin.«

 

Den brittiska regeringen, ledd av David Cameron, beklagade nedläggningen och lovade akutstöd till regionen på en miljard kronor. Hade regeringen inget annat val än att låta nedläggningen ske?

 

»Vi har upprepade gånger stått upp för brittiskt stål«, sa Cameron till The Guardian i februari 2016. Men politiska motståndare hävdar motsatsen, exempelvis Tom Blenkinsop, parlamentsledamot från Middlesbrough: »Regeringen blockerar varje försök att höja ståltaxorna inom Europa till nivåer som gör det möjligt att konkurrera med exempelvis Kina.«

 

Regeringens argument – att EU-regler förhindrar Storbritannien från att ingripa i enskilda industrier med hänvisning till den fria konkurrensen – är svårt för de politiska motståndarna inom Labour att ta till, utan att ramla ner i EU-skeptikernas åsiktsravin.

Klart är att stål förblir en eftertraktad marknadsvara som kommer att behövas i framtiden. Ny teknik visar att det är möjligt att minska stålets ekologiska fotavtryck, bland annat genom att använda vätgas i stället för kol vid stålverken.

 

»Promenaden i vildmarken.« Nej, det är inte John Vaughans pionjärsvandring i Eston 1850 som uttrycket syftar till – utan Margaret Thatchers besök i Middlesbroughs då nya affärspark, Teesside Development Corporation (TDC), 1987.

 

Då en ogräsprydd betonglund. I dag en skamfläck i regionens historieböcker. TDC innebar visserligen en rad prestigefulla byggen för regionen, men dess planterade fruktträd vissnade fort och projektet beskrivs som en flopp. Med stålindustrin i sank var det inte många företag som sökte sig till Teesside och de som gjorde det lämnade snart kommunen att betala projektets skulder som summerades till en halv miljard kronor. Jobben – det som TDC och Thatchers »New Public Manegement«-politik utlovade – lyste med sin frånvaro.

 

– Ändå finns det folk som hävdar att projektet gav tusentals jobb. Var finns dem? Om du har ett så lever du i en parallell värld som jag råder dig att stanna kvar i.

 

Alex Davies kör förbi TDC-parken. I dag är han taxichaufför men arbetade i åtta år vid stålverket i Redcar.

 

– Fram tills den näst sista käftsmällen – 2010.

 

Alex var en av tusen som fick gå mitt under ett skift då all drift avbröts medan olika aktörer inledde ett årslångt köpslagande som 2011 slutade med att thailändska Sahaviriya blev ny ägare av Redcars stålverk.

 

– Verksamheten kom ju igång igen 2012, men det handlade bara om konstgjord andning, menar Alex. Vad som händer nu är det självklara resultatet av en utdragen misskötsel av vad som har varit en fungerande industri i över 150 år.

 

Det brittiska stålet är i fara även på andra håll.

 

I Wales hotas tusentals ståljobb, men där planerar nu regeringen att gå in inte bara med pengar utan ämnar även låta staten överta delar av driften. Teorierna kring varför staten aldrig påbörjade en liknande räddningsaktion när Redcars stålverk stod i ekonomisk brand är många. Till exempel, 1: I Wales gjorde konservativa Tory nyligen sitt bästa parlamentsval på länge, varför mycket mer står på spel politiskt där än i det Labour-starka nordöst. 2: Regeringen Cameron vill inte upprepa misstagen efter de förlorade jobben i Redcar.

 

Alex ger sin bild av det politiska spelet:

 

– Snälla du, vi är nordöstra England. Det är därför de låter allt försvinna här. Kolet, varven, stålet. London kunde inte bry sig mindre om oss.

 

Ståljobben i sig är inte vad som sörjs mest, utan snarare ovetskapen över hur länge regionen väntas vara utelämnad åt ovetskap och politiska löften. Men Alex tycker sig redan ha tytt framtidens utseende i Nordsjöns horisont:

 

– Tyvärr kommer vi få vänta alldeles för länge. Då finns det väl ingen kvar här uppe längre. Då har alla flyttat till Skottland.

 

Nordöstra Englands forna och stolta kol- och stålregioner väntar på att järnet ska bli varmt igen. Våren 2016 präglas av hätska EU-debatter och räddningspaket till utvalda brittiska stålkriser.

 

Fler frågetecken än potentiella svar.

 

Tågresan mellan Redcar och Middlesbrough tar tolv minuter. Det enda utsikten bjuder på är industriskelett och kvarlämnade lastvagnar. Ingen bemödar sig att titta ut, alla sjunker ner över sina mobilskärmar. Någon börjar dåsa till. Det sprakar till i en högtalare. Tågföraren harklar sig.

 

– Nästa hållplats är Middlesbrough. Tågets slutstation.

 

 

Teesside – Storbritanniens stålmecka

Regionen, belägen i nordöstra England, ståtar i dag med 375 000 invånare. Arbetslösheten är hög och barnfattigdomen förblir utmärkande i jämförelse med andra delar av landet. Människor sökte sig till regionens kulliga och kustpräglade marker långt före den industriella revolutionen förvandlade Teesside till en viktig stål- och varvsdistributör till övriga Brittiska imperiet. Fiske och jordbruk har förblivit viktiga näringar, men långtgående planer finns på förnyelsebara energiindustrier.

Fakta: BBC, The Chronicle, Financial Times

 

 

Reportaget publicerades först i Syre.

 

 

 

New American Frontiers

REPORTING

Rodeo represents the cruelest form of Capitalism, survival of the fittest. It's built on unequality; animals trapped behind bars, men and women waiting for their own personal ride to glory, fame and wealth on the animals backs – they can fall off, they can hurt themselves, even die. In the midst of all is the crowd, paying overprices for Budweisers and hot dogs, cheering from the stands. When everybody stands up to sing the national anthem, we wonder which flag people are ready to die for: the Stars and Stripes or the Coca-Cola?

 

 

 

Där alla känner presidenten

REPORTAGE

I Uruguay har alla en åsikt om 79-årige presidenten José »Pepe« Mujica. Många talar om honom som vore han en morfar eller skojfrisk farbror. De flesta vet var hans ranch ligger och beskriver gärna färdvägen i detalj, är han inte hemma finner du el presidente på restaurangen intill. I skuggan under trädet dricker Mujica sin yerba mate (sydamerikanskt te), som vem som helst. Han ingick i gerillan Tupamaros som bekämpade Uruguays militärdiktatur 1973–1985, blev skjuten ett antal gånger och hölls fängslad i fjorton år, merparten isolerad från omvärlden.

 
 
 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS