I VÄNTAN PÅ NÄSTA REVOLUTION

I väntan på nästa revolution

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

I Newcastle upon Tyne var kol länge den okrönte kungen. I dag är gruvorna stängda och koldimman ett minne blott. Vad invånare har svårare att svälja är känslan att det inte var värt priset och sekel av industriellt blod, svett och tårar – när det inte ens fanns någon Plan B.

 

Det nervösa sammanbrottet.

 

– Det förde mig hit, säger Jen Wescott.

 

Från hemstaden London till Newcastle. Hit kom Jen i trettioårsåldern, då tillvaron föll samman och hon ville komma bort. Hon uppslukades av nordöstra Englands historia och bestämde sig för att forma sin framtid kring sin nya hemstads förflutna.

 

– Det var 20 år sedan, säger Jen och trär hjälmen över huvudet.

 

Skenet från ficklampan bildar en ljusslinga in i mörkret.

 

In i Victoriatunneln, under stadskärnan: 30 meter under ytan och 100 år bakåt i tiden.

 

– Jag tröttnar aldrig på den här platsen, säger Jen och lyssnar till ekot som studsar längs tunnelväggen.

 

Här och var faller ficklampsskenet över kors, bibelcitat och barns handavtryck som förevigats i teglet. Under Andra världskriget blev tunneln ett skyddsrum under Nazitysklands bombräder. Det var inte första gången som nordöstra Englands industriella hjärta intogs av imperier. Romarna var här 100 e.Kr, men lämnade snart, och när Hitlers stridslycka vände kunde invånare återvända hem. 60 år efter krigsslutet är tunneln en viktig punkt i stadens lokalhistoria, och mottar årligen tusentals besökare.

 

– Däribland hundratals skolklasser, förklarar Jen Wescott. Det är viktigt att förstå varför tunneln byggdes och vilken roll den spelade för tillvaron på andra sidan jordytan.

Jen har sparat det bästa till sist. Hon släcker ficklampan och trycker på play: lätet av en rullande stålvagn som stegrar i det kompakta mörkret och får väggarna att darra. Även om du springer skulle vagnen hinna ifatt dig; det finns ingenstans att fly.

 

Genom Victoriatunneln transporterades vad som länge var det brittiska imperiets syre: kol. Tunneln finansierades av privata marknadskrafter för att forsla kol från Newcastles gruvor till Tynefloden. Dagbrotten låg mitt i stadskärnan och fram till slutet av 1990-talet var fasader täckta av koldamm, lägenheter sanerades.

 

På väggen inne på historiestiftelsen Ousborns spartanska kontor sitter en solnött karta. Clive Goodwin pekar ut var gruvorna låg. Själv växte han upp på andra sidan Tynefloden, nära Gateshead, och minns utsikten in mot stadskärnan.

 

– Himlen var alltid mörk och luften var fylld med damm. Ett slags industriell dimma.

 

1980-talet innebar slutet för den brittiska kolindustrin som inflytelserik spelare. Margaret Thatcher kom till makten och byggde sin politik på effektiviseringar, vilket i Storbritanniens kolberoende regioner innebar privatiseringar, nedläggningar och försämrade försäkringssystem.

 

– Kolet var Newcastles livlina och dagbrotten de viktigaste arbetsplatserna, säger Clive. När gruvorna stängde hade folk inga jobb.

 

En som miste sin anställning och yrkesidentitet var Clives svärfar, bördig från regionen och trogen kolgruvan sedan tonåren. Vad fanns kvar för honom när gruvorna stängde?

 

– Inget, absolut ingenting. Bara desperation.

 

Som plåster på såret för de förlorade jobben fick gruvkarlarna – majoriteten outbildade och förtidspensionerade män med dåliga ryggar och förstörda lungor – tillgång till gratis kol att elda med.

 

– De som arbetade med kol var de sista att få moderna bostäder. En gång i veckan dumpades en säck kol utanför min svärfars hus, berättar Clive. Han tog nedläggningen mycket hårt och försökte till och med begå självmord. Det var en vanlig reaktion bland gruvkarlarna som blev arbetslösa: de ville inte leva på socialbidrag och vara en belastning för samhället.

 

En annan vanlig syn var begravningarna. Clives svärfar dog i lungcancer.

 

– En hel generation var plötsligt utan syfte eller funktion. Newcastles kolindustri innebar inte bara en identitet utan medförde uppfinningsrikedom och innovation, det får vi inte glömma.

 

David mot Goliat

De flesta är överens om att kolgruvornas sista dans var oundviklig – det var sättet allt skedde på som satte djupa sår i nordöstra Englands folksjäl. Känslan att bli överkörd och övergiven utan minsta tack för att regionens invånare uthärdade hårda arbetsvillkor och de lägsta medellivslängderna för att förse övriga Storbritannien med billigt bränsle och exportintäkter.

 

Därför råder fortfarande en viss bitter inramning och känslan av David mot Goliat när stadens fotbollslag Newcastle United gästas av lag från London. Arenan St. James Park är svår att missa, belägen mitt i staden och i folkmun kallad för »den tredje katedralen« vid sidan om de protestantiska och katolska kyrkorna. Vid hemmamatcherna vallfärdar 50 000 till St. James Park, nästan en femtedel av Newcastles invånare.

 

Stadens välmående står och faller med fotbollslagets framgångar, menar Hamid, son till algeriska immigranter och själv bosatt granne med St. James Park.

 

– Staden andas alltid ut när Newcastle vinner, säger han. Då fylls alla barer och restauranger och folk är glada.

 

Den här säsongen har dock inte gått bra; Newcastle United åker ur Premier League och såväl makthavare som gemene invånare är övertygade om att nedflyttningen kommer påverka hela staden.

 

– Staden kommer gå in i en dimma, menar Hamid och minns förra gången laget åkte ur, våren 2009.

 

Efter kolindustrin blev Newcastle United stadens ansikte utåt och en av turistnäringens viktigaste attraktioner.

 

»Ingen Plan B«

Chi Onwurah, parlamentsledamot för Labour, möter upp längs ett promenadstråk i folkvimlet efter en hemmamatch. I Newcastle har fotbollen blivit ett appendix av de politiska premisserna, menar hon. Hon går inte längre på hemmamatcherna som en protest mot fotbollsklubbens ägare, en miljardär från London som inte gjort mycket annat än att reta gallfeber på lagets supportrar. Det har handlat om alltifrån namnbyte av arenan och höjda biljettpriser till sättet att behandla lokala medier.

 

– Den vanliga mentaliteten som mäktiga investerare kommer till nordöstra England med, säger Chi.

 

Hon beskriver staden, och regionen, som hon växte upp på 1960-talet: nedgången, visst, koldimman påverkade alla, visst, men det fanns jobb och dörren till framtiden stod öppen.

 

– Nu flyttar många härifrån. Försämringarna i välfärden de senaste tio åren har slagit hårt mot hela nordöstra England. Barn är fattiga, hemlösheten är utbredd och den mentala hälsan negligeras på grund av sociala nedskärningar som gör ekonomin mer svårhanterad.

 

Chi Onwurah vill föra makten närmare folket, närmare Newcastles invånare. Kolet gav regionen en del att säga till om, men när Thatcher äntrade posten som premiärminister var kolindustrin redan angripen från miljöhåll och led av svikande marknadspriser. Men snarare än miljö och ekonomi tycktes konflikten mellan Thatcher och kolindustrin bottna i ideologi, i synen på medborgarens plats i samhällsbygget.

 

– I fallet med Newcastle, [grannstaden] Sunderland och andra kolstäder runtom i Storbritannien fanns ingen Plan B, säger hon.

 

Bara budskapet att framtiden var ljus, med bättre luft och att morgondagens jobb fanns runt hörnet av den fallna kolindustrin. Newcastle har nu vandrat utan att stödja sig på kolindustrin i nästan tre decennier, men arbetslösheten förblir hög – 9 procent i Newcastle och 8,1 procent i nordöstra England, att jämföra med den nationella siffran på 5,6 procent. Samtidigt sjunker snittlönerna i regionen, även det i otakt med övriga Storbritannien, som åtnjuter höjda nivåer.

 

– Utmaningen är att få andra att bry sig om nordöstra England, fastslår Chi Onwurah.

 

Överlevarregion

Partikollegan och kommunordförande Nick Forbes vill ta fasta på regionens innovationstradition. Att vara geografiskt isolerad långt ifrån den politiska maktens hjärta har sina fördelar, menar han och visar vägen in till sitt kontor i Newcastles kommunhus. Väggarna är dova och utsikten från de avlånga fönstren präglad av asfalt och betong. Men även skinande solsken.

 

– Jag är övertygad om att vi har våra bästa år framför oss här uppe, säger han.

Visst, regioner som nordöstra England skulle må bättre om de fick större frihet att påverka sina egna skattesatser och budgetvillkor, så som exempelvis Skottland fått (efter att ha hotat lämna Storbritannien, ifall folkomröstningen 2014 hade slutat i ett ja till självständighet). Från Newcastle är det mindre än tio mil till den skotska gränsen, och andra ekonomiska villkor.

 

– Genom åren har vi förhandlat med stora företag som velat förlägga sin verksamhet här. Men i sista sekunden har skotska städer klivit in och erbjudit ansenligt mindre bolagsskatter och andra förmåner som vi inte har makt att påverka. Det är en utmaning att leverera god välfärd, sjukvård och framtidstro när 95 procent av all skattepolitik bestäms från London.

 

Men Nick Forbes vägrar sänka huvudet. Och den 5 maj gick han och Labour stärkta ur lokalvalet i nordöstra England. Han är övertygad om att framtiden kommer att ljusna för regionen:

 

– Många utmaningar väntar oss, men innovation och kreativitet finns i vårt DNA här uppe. Vi är överlevare, det är budskapet jag vill bygga verklig politik kring: morgondagens jobb finns här och inte som i fallet med kolet – i Asien.

 

EU – för eller emot?

Om Newcastle klarat den industriella omställningen relativt bra, tack vare sina lärosäten och alltmer serviceinriktade ekonomi, råder motsatt läge i stadens många förstäder. Vad som tidigare var industrikomponenter är numera bara tomma tomter som ingen ser efter.

 

I resterna av Seahams gamla varvskvarter sitter en pojke i blå regnjacka omgiven av grushögar och övergiven bråte. Han fingrar på sin mobil medan ett gäng höns pickar i gruset. Ett stenkast bort slår Nordsjöns vågor in över stranden.

 

Tåget studsar fram över en av de många ståtliga broarna som korsar Tynefloden. Branta gator på båda sidor om Tyne vittnar om nordöstra Englands kuperade topografi. I flera sekel försåg Newcastle världen med billigt bränsle, en rad viktiga industriella uppfinningar och fartygsmodeller.

 

Tynefloden förblir en viktig länk till världen utanför och när bron Millennium restes lagom till det senaste millennieskiftet sågs det som ett kvitto på nytänkande och modernitet. I sällskap med sina äldre brosystrar är Millennium den enda som skiner i kvällsmörkret och bron vrids någorlunda smidigt så att båtar kan segla in och ut ur stadskärnan.

 

– Absolut, det handlar om att anpassa sig, säger Kevin, kock i 50-årsåldern, medan han byter förkläde inför eftermiddagsrusningen. Oavsett konjunktur eller politiska väderleksförhållanden måste folk äta, menar han. Den 23 juni går britterna till valurnan för att avgöra Storbritanniens framtid som EU-medlem. Fortsatt medlemskap eller utträde, det är frågan.

 

– Vi har inte lyxen att vända Europa ryggen, menar Kevin. Skottland kanske har det, de har ju sin olja och har en bra deal med London. Vi har varken olja eller goda förbindelser med London. Vi är beroende av olika EU-bidrag för att hanka oss fram.

 

EUs närvaro i nordöstra England är viktig: majoriteten av Newcastles turister är européer och många projekt stöds med EU-medel. På flyers som här och var gör reklam för konserter, konstutställningar och evenemang syns ofta EUs blågula flagga längst ner i hörnet. Lojaliteten är stark gentemot regionen, snarare än nationen.

 

– Det handlar om att bygga en framtid för de unga, säger Kevin.

 

Själv kommer han rösta för att stanna, men regionen är kluven, visar opinionsundersökningar från bland andra BBC. Politiskt finns mycket kvar att göra, men att stöpa en hållbar framtid beror på mer än ja eller nej till fortsatt EU-medlemskap, menar Kevin.

 

– Vi behöver en hederlig revolution. Annars kommer saker och ting inte att förändras som de borde. I grunden.

 

 

Newcastle – skotsk och engelsk utpost

Sedan medeltiden har Newcastle upon Tyne bytt nationstillhörighet mer än tio gånger. Regionen intogs tidigt av Romerska riket, och det var romarna som anlade den första långsiktiga infrastrukturen 100 e.Kr. Men det var för det Brittiska Imperiet som Newcastle kom att bli en viktig spelare: kolet, varvsindustrin och de närliggande stålverken förvandlade staden från ett fattigt isolerat hörn till en stad som ekonomiskt konkurrerade med London. Kolindustrin tappade sitt lyster i takt med att olja, naturgas och, senare, kärnkraft klev fram som energialternativ, och regionen gick från inflytelserik aktör till ett av Storbritanniens fattigaste hörn på bara några decennier.

Fakta: The Guardian och BBC

 

Reportaget publicerades först i Syre.

 

 

 

När järnet kallnar

REPORTAGE

I 160 år var Teesside i nordöstra England Storbritanniens stålbrunn. Nu är industrin i spillror; en stålkropp vars kista inte bara förseglats med politiska spikar – nu har även den första skopan med jord sköljts över den, och signalerat att nordöstra Englands stålregion längs med Teesfloden är en industriell gravplats.

 

 

 

Där alla känner presidenten

REPORTAGE

I Uruguay har alla en åsikt om 79-årige presidenten José »Pepe« Mujica. Många talar om honom som vore han en morfar eller skojfrisk farbror. De flesta vet var hans ranch ligger och beskriver gärna färdvägen i detalj, är han inte hemma finner du el presidente på restaurangen intill. I skuggan under trädet dricker Mujica sin yerba mate (sydamerikanskt te), som vem som helst. Han ingick i gerillan Tupamaros som bekämpade Uruguays militärdiktatur 1973–1985, blev skjuten ett antal gånger och hölls fängslad i fjorton år, merparten isolerad från omvärlden.

 
 
 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS