FÖRBIFARTENS FÖRSTA FRONT

Förbifart Stockholm. Svenska 1,5°-politikens stötesten.

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

13 december 2015. Klimatmötet i Paris, COP21, är över. Världen sägs vara enad i sin strävan att minimera klimatförändringar under 21:a århundradet, att hålla dessa så nära 1,5 grader som möjligt. I Sverige är utmaningen framför allt CO2-utsläpp från fordonstrafiken. Är det då så smart att sjösätta historiens största motorvägsprojekt? Eller är Förbifart Stockholm en symbol för en klimatpolitik där valet är tydligt – bättre luft och minskade CO2-utsläpp i Stockholms innerstad på bekostnad på några av stadens ekonomiskt svagaste regioner?

Sveriges största infrastrukturprojekt någonsin – Förbifart Stockholm – har redan anlänt till huvudstadens södra utkanter. Förberedelsearbete pågår för fullt: skog röjs, hamnar ska byggas och befintliga tunnlar förstärks inför byggstarten av den 20 kilometer långa motorvägen. I Sätra och Skärholmen ritas kollektivtrafiken om och orsakar kaos och förvirring.

 

Klockan närmar sig tre på eftermiddagen. Det är inte ens rusningstrafik när tunnelbanan stannar i Sätra, ändhållplats för resande längs röda linjen mot Norsborg mellan juni och augusti. Ersättningsbuss ersätter sträckan mellan Sätra och Skärholmen.

 

Folk rusar uppför trappan, förbi spärrarna och genom gångarna i Sätra centrum för en gynnsam plats i busskön. Resenärerna må resa kollektivt, men ersättningsbussarna sommaren 2015 är en uppoffring för bilismen. Tunnlarna mellan Sätra och Skärholmen ska stärkas inför bygget av Förbifarten.

 

Fatima och Salima, som båda är i tjugoårsåldern och egentligen heter någonting annat, försöker ta sig fram genom trängseln i Sätra centrum. De är trötta på situationen: ersättningsbussarna gör att de måste räkna med två timmars extra restid om dagen till och från arbetet.

 

– Det förstör vårt liv! utbrister Fatima. Se på allt kaos här. Och för vad, egentligen?

 

De visste inte att underhållsarbetet i tunneln mellan Sätra och Skärholmen har med Förbifarten att göra.

 

– Få som pendlar längs röda linjen söderifrån vet att det har med Förbifarten att göra, säger Salima. Det är ju inget SL informerar om. Kanske för att ilskan mot Förbifarten skulle öka. Vad vet jag?

 

I andra änden av kaoset finns de som tjänar på underhållsarbetet. Den frustrerande och väntande folkmassan på torget fungerar som potentiell inkomstbrunn för en man som kränger Comviq-erbjudanden och på en pizzeria förklarar ägaren att den ständiga människoströmmen genererat i fler kunder.

 

– Många tvingas vänta länge på nästa buss, eller så orkar de inte stå i lång kö så de beställer något att äta eller dricka hos oss, förklarar ägaren.

 

Nästa buss stannar till vid trottoarkanten. Dörrarna öppnas med ett sus. MTR:s stationschef, som inte vill uppge sitt namn, tycker att responsen från resenärerna har blivit bättre sedan början av juni.

 

– I början var det kaosartat, men nu går det bättre, säger han.

 

Det är otacksamt arbete; där en kö slutar börjar nästa. Den väntande lyssnar snart till rykten om våld och hot och MTR-personal som blivit bitna till följd av stress och bristande tålamod. Dörrarna stängs.

 

Innan ersättningsbussen svänger in till Skärholmens centrum kan resenären kasta en hastig blick på de första såren i naturen som Sveriges största infrastrukturprojekt redan orsakat: ett stycke kalhygge som ska bana väg för en av Förbifartens breda tunnelmynningar och vad som väntas bli en av landets mest trafikerade punkter.

 

Bullret från en tunnelbaneavgång avbryter ett informationsmöte om Förbifartens konsekvenser för södra Stockholms förorter. Var tionde minut bullrar det, till slut vänjer sig mötesdeltagarna i en lokal i Skärholmen centrum. Symboliken känns given: kritiker till Förbifarten menar att det bör satsas mer på kollektivtrafik, hellre än motorvägar. Särskilt som Stockholms stadshus mål är en huvudstad befriad från fossila bränsleutsläpp.

 

Trafikverket har producerat välanimerade informationsfilmer om Förbifarten ur ett fågelperspektiv. Asfalt upptar större delen av bilden.

 

Informationsmötet i Skärholmen leds av Torbjörn Vennström från nätverket Klimataktion. Han talar om den giftiga luften som väntar resenärer i tunneln – långt värre än stadsluften i Peking, ökänd för sin dåliga stadsluft.

 

– Bilister lär bli tvungna att veva upp rutor och stänga av fläktar för att inte löpa några risker för gifterna, säger han. Tunneln kommer att vara en farlig plats för personer med allergi, barn och gravida kvinnor.

 

Mötetsdeltagarna (samtliga boende som kommer att påverkas av Förbifarten, både som byggprojekt och i färdig form) undrar ifall projektet går att stoppa.

 

Frågan är komplex men klart är att det ännu finns en rad miljöaspekter och detaljer som Trafikverket inväntar bifall på. Ett av förslagen som Torbjörn Vennström basunerar ut till deltagarna är att aktivt försöka framtvinga en flytt av tunnelmynningen i Skärholmen. På så sätt kan värdefulla naturområden skyddas – samt projektet försenas ytterligare.

 

Enligt Tomas Holmström, funktionsledare Miljö i Förbifart Stockholm, begrundar kritiker till Förbifarten saken ur fel synvinkel: via frånluftstationer kommer luftföroreningar att hållas på avstånd från allmänheten.

 

– Spridningsberäkningar visar att tio meter höga torn räcker för att effektivt sprida och späda ut partiklarna så att påverkan i närområdet blir mycket liten, menar Holmström.

 

Det politiska målet är att minska bilismen i centrala Stockholm fram till år 2035 för att uppnå de antagna klimatambitionerna. Men Förbifarten i färdig form blickar ut över ett förändrat fordons- och bränslelandskap. Holmström menar att utsläppen som kommer nå allmänheten i Akalla respektive Skärholmen under bygget och senare i färdig form är »konservativt räknade«, luftkvaliteten förutspås bli bättre än vad beräkningarna visat.

 

– Med dessa beräkningar klaras miljökvalitetsnormerna vid bostadsområdena i Skärholmen. Närmast tunnelmynningarna kommer miljökvalitetsnormerna att överskridas. För att minska tunnelmynningens negativa påverkan på luftkvaliteten i området under drifttiden kommer frånluftsstationer anläggas vid båda tunnelmynningarna, säger han.

 

Siffror som Umeå universitet tagit fram visar emellertid att Förbifarten inte väntas bidra till att minska antalet årliga dödsfall till följd av avgaser och trafikgifter. Tvärtom blir avgashalterna i tunnlarna högre och utsätter bilpendlare för stora risker, medan stadsbor kommer andas friskare luft.

 

»Det ser ut att bli ett nollsummespel. Men man delar om så att när befolkningen i allmänhet får lite bättre stadsluft så blir det de som utnyttjar trafiksystemet och de som bor i närheten av tunnelmynningar och ventilationspunkter som får högre halter«, säger Bertil Forsberg, professor i miljömedicin vid Umeå universitet till Sveriges radio.

 

Jens Holm, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, är inne på samma spår: Förbifarten är en plånboksfråga. Och debatten kring projektet saknar ett klassperspektiv.

 

– Jag tycker att Förbifarten är en form av miljörasism, säger han.

 

Och projektets mål, som utgår ifrån att biltrafiken ska förseglas i tunnlar under över- och medelklassområden i centrala Stockholm men nå ytläge i miljonprogrammen, är genomtänkt social sortering.

 

– Förbifarten innebär en fruktansvärd diskriminering, säger Holm.

 

Yvonne Strandin Håkansson bor ett stenkast från »infernot«, den nu röjda skogsgläntan som ska agera »ljus i tunneln« för hundratusentals fordon när Förbifarten ligger asfalterad och klar. Hon har redan fått nya fönster installerade som ska tåla bullret och sprängningarna. I Yvonnes ögon bor en ilska mot hela projektet:

 

– Vem törs säga: »Vi ska inte ha detta!« Vi behöver en stor jävla näve som säger ifrån!

 

I riksdagen är nio av tio för Förbifarten. I Skärholmen och Sätra är inställningen närmare den motsatta. Projektet är i allra högsta grad en lokal fråga som lokalinvånare bör ges större inflytande att påverka, menar Yvonne.

 

Medan Trafikverket inväntar de sista klartecknen inför bygget av Sveriges största infrastrukturprojekt genom tiderna är den gängse känslan i de berörda söderförorterna att Förbifarten kommer att förändra deras liv – i grunden.

 

Men Yvonne Strandin Håkansson är inte villig att kasta in handduken.

 

– När är Förbifarten omöjlig att stoppa? frågar hon både sig själv och sin omgivning. Kanske borde vi sätta oss ned och stoppa bygget och vägra gå med på det?

 

Reportaget publicerades första gången i Flamman (juli 2015).

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS