»DEN SISTA VILDMARKEN«

»Den sista vildmarken«

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Angola har under de senaste åren mest gjort sig känd för sin snabba ekonomiska tillväxt, dessförinnan rådde trettio år av blodigt inbördeskrig. Kommer morgondagen att tillhöra Angolas vildmark? I utkanten av alla frågetecken finns en ung generation som vill mer med sin framtid än servera rika västerlänningar som letar efter södra Afrikas sista outforskade hörn.

Angola är mest känt för sin snabba ekonomiska tillväxt som skjutit i höjden i takt med att landet lämnar tre decennier av inbördeskrig bakom sig. Fisket och turismen driver utvecklingen, men Angolas unga vill göra mer med sin framtid än servera rika västerlänningar som letar efter södra Afrikas sista outforskade hörn.

 

Solen hänger över världen som ett dinglande stearinljus. Det är skymning och fiskare lägger nät i Kwanzafloden. Det är ebb och tystnaden formar en skarp kontrast till Angolas huvudstad Luanda, en timmes körning härifrån. Floden är en sorglig riktpunkt i Angolas utdragna kolonialhistoria: längs den transporterades nära en miljon slavar från Afrikas inre innan de tvingades upp på de europeiska skeppen som kastade loss mot den nya världen i Karibien och Sydamerika.

 

I dag har regeringen inlett oljeprospektering längs flodbankerna samtidigt som den närliggande nationalparken «Kissama försöker anpassa sig till en vardag bortom inbördeskrig, tjuvjakt och misär. Kissama öppnade åter sina portar för allmänheten 2002 efter att ha varit stängd under merparten av Angolas trettioåriga inbördeskrig. Många djurarter var nästan utrotade och återintroduceras från nationalparker i Botswana och Sydafrika.

 

I skymningen lägger fiskare nät i Kwanzafloden. Floden är en viktig livsbrunn för tusentals invånare. På senare år, i takt med ekonomisk tillväxt och att allt fler lämnat tillvaron som internflyktingar i Luanda bakom sig, har konkurrensen om fångsterna och utrymmet ökat markant. Det främsta hotet för den lokala fiskaren är den växande fisketurismen. Enligt Roland Goetz, nationalparken Kissamas nuvarande chef, kan den ökande fisketurismen komma att bli förödande inte bara för Kwanzafloden, utan även för nationalparkens ekosystem.

 

Kwanza Lodge är ett populärt helgtillhåll för utländska gästarbetare (så kallade expats) bosatta i Luanda. Etablissemanget ägs av en släkting till Angolas president José Eduardo dos Santos.

 

Den som driver Kwanza Lodge är Manny Milner, en kortväxt vit sydafrikanska. Hon beklagar att »det nya Angola inte är tillgängligt för alla«. Siffror ger henne rätt: Angola är en av världens snabbast växande ekonomier – främst tack vare oljeindustrin – men även tack vare väldiga byggprojekt i Luanda. Det här veckoslutet skiljer sig inte från andra, menar Milner. Gästerna består av en uppsjö nationaliteter: portugisiska såpoperaskådisar, kinesiska civilingenjörer, brasilianska byggnadsarbetare.

 

– Nio av tio besökare hos oss är tillfälligarbetare, säger Milner.

 

Hon tycker att Angola borde satsa på ekoturism:

 

– Det skulle skydda Angolas rurala samhällen från den storskaliga turistindustrins biverkningar, till exempel höjda levnadskostnader och onödig miljöförstöring.

 

Men Angolas turistindustri rör sig i motsatt riktning: fokus läggs uteslutande på rika besökare som hänger sig åt dyra aktiviteter.

 

På Kwanza Lodges behagliga uteservering sitter Paul Wesson och dricker espresso. Liksom Milner är Wesson vit sydafrikan och bosatt i Angola sedan många år. Han driver Eco-Tur, ett av få ekoturismalternativ som i form av paketlösningar visar upp ett Angola bortom de turistanpassade hotellkomplexen. Destinationerna varierar men spänner ofta över landets samtliga väderstreck och varvar övernattningar i djungeln med besök i öknar och imponerande klippmassiv.

 

– Vi erbjuder dyra paket eftersom jag anser att trygghet kommer först. Jag vill att alla som reser med mig och min chaufför är försäkrade och förvissade om att vi har den utbildning som krävs för att överleva ute i vildmarken.

 

Eco-Turs verksamhet har inte passerat Angolas maktgrädda obemärkt: i september 2014 ombads Wesson resa till Japan för att sprida budskapet om Angolas turistsektor på uppdrag av regeringen. Japan var ingen slump, förklarar han, där finns både köpkraft och intresse för nya hörn av världen. Och med tanke på att turistindustrin kretsar kring expats och överklassangolaner är alla nya ingångar välkomna.

 

– Det har alltid funnits ett intresse för Angola, säger Wesson. Landet är det sista i södra Afrika för den initierade resenären att utforska. För den som redan sett Serengeti och Kalahari är Angola en dröm, det är ju Afrikas sista verkliga vildmarksutpost.

 

2007 publicerade tankesmedjan Institute for Security Studies en oroväckande rapport som gjorde gällande att det nuvarande överfisket längs södra Afrikas kuster skulle få långtgående konsekvenser. Rapporten fastslog:

 

»Det kommer att få kännbara följder för matsäkerheten och den ekonomiska utvecklingen, särskilt i kustnära samhällen som är helt beroende av småskaligt fiske.«

 

I södra Angola, i provinsen Namibe nära gränsen till Namibia, har fisket i flera sekel varit invånarnas enda livlina, främst av geografiska anledningar: i söder och öster väntar bara öken och jordar som inte tillåter många grödor att växa. Historiskt har provinsens samhällen förbisetts av makthavare i Luanda. Namibe står för 65 procent av Angolas fiskeproduktion och har under senare år blivit ett tillhåll för den globala fiskeindustrin.

 

Före andra världskriget, när Angola ännu var en portugisisk koloni, var endast Lissabons fartyg tillåtna i dessa vatten, men i dagens vidöppna ekonomiska ocean har Angolas havszoner blivit mindre bitar i ett större geopolitiskt pussel. Och längst bak står landets fiskare utan någon som helst chans att konkurrera med rederierna från Sydafrika, EU, Ryssland och Kina. Desperationen är tydlig bland fiskare i Namibe: de riskerar dagligen livet för skrala fångster i fallfärdiga båtar. Fångsterna går antingen som deposition till lokala fiskekooperativ eller till familjens kvällsvard; hur som helst cementeras tillvaron i absolut fattigdom.

 

En timmes bilfärd från staden Namibe genom Namibeöknen kikar Flamingo Lodge fram som ett sandslott. Till Flamingo Lodge söker sig främst penningstarka fisketurister från Sydafrika som får tillgång till den senaste utrustningen och snabba och tåliga båtar. På kvällarna samlas de i baren med utsikt över havet och talar om den gångna dagen. För sydafrikanerna – samtliga med vit hud – handlar resan inte bara om att fiska och andas frisk havsluft; många är stolta krigsveteraner som slogs för apartheidregimen i sydöstra Angolas hörn under 1980-talet. För dessa var kriget aldrig en fråga om illegal ockupation av en lagligt vald regering, utan ett krig mot kommunism och för »den vita rasens överlevnad«. Samma krig för de i mindre skala än i dag hemma i Sydafrika, förklarar de, i form av medborgargarden som patrullerar bostadskvarteren och håller dem »vita och rena«.

 

En som tvingas lyssna till de bittra sydafrikanernas prat kväll ut och kväll in är Pedro Soares, som tidigare arbetade med småskaligt fiske, men som sedan några år tillbaka är kock vid Flamingo Lodge. Han inser vilken tur han haft som fått jobbet här och han talar gärna om sin ängslan för den angolanska utvecklingen.

 

– Jag har svårt att se gemene angolans plats i samhället, berättar han. De arbeten som finns i dag är inte till för angolaner, utan för människor utifrån. De jobb som finns kvar, framför allt inom serviceindustrin, räcker inte åt alla. Långt därifrån.

 

Han skulle vilja se en turistindustri som blomstrar och skapar nya arbetstillfällen, men som inte bara är till för att serva icke-angolaner.

 

– Det fungerar bevisligen inte, säger han. Se bara på oljeindustrin. Vi behöver skapa förutsättningar för arbeten utanför servicesektorn, och utbildningsmöjligheterna räcker inte till det. På fiskefronten ser det likadant ut, Namiberegionen är rik på fisk men de bästa fångsterna försvinner bort och lämnar oss kvar med resterna. Det är inte hållbart.

 

Det är de unga som måste förändra situationen, fastslår Soares.

 

– Det är viktigt att vi mognar och utbildar oss för att kunna fatta kloka beslut. Vi är många som vill ha mer ut av livet än att tjäna omvärlden med olja och fisk.

 

Reportaget publicerades först i Ny Tid (våren 2015).

 

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS