CRAZY HORSES ÄTTLINGAR SÄTTER NER FOTEN

Crazy Horses ättlingar sätter ner foten

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

Det är svårt att förknippa Wounded Knee, en naturskön plats i reserevatet Pine Ridge i South Dakota, med annat än två blodiga årtal. 1890: 300 civila oglala-lakotaindianer dödas av amerikansk militär. 1973: en väpnad ockupation pågår i två månader och kostar två medlemmar av den militanta rörelsen American Indian Movement (AIM) livet. I dag är platsen viloplats för såväl massakerns offer som för förstamerikanernas senaste väpnade uppror mot USA:s indianpolitik.

 

Våld löper som en röd tråd genom Pine Ridge. På 1870-talet vägrade oglala-lakotaledaren Crazy Horse tro på USA:s löften om fred, guldruschen menade annat. På 1970-talet var officiella stampoliser lojala med myndigheterna gjorde sig skyldiga till övergrepp mot civila och en rad ouppklarade mord på lakotaaktivister. Pine Ridge hade då USA:s högsta mordstatistik per capita och var, liksom idag, en av landets fattigaste regioner. AIM:s ockupation 1973 var en följd av den utbredda desperationen bland USA:s ursprungsfolk i allmänhet och i Pine Ridges i synnerhet: politiskt negligerade och ekonomiskt marginaliserade. Få politiker kommer hit, inte ens för att värva väljare.

 

– De vet att lakotas inte sväljer mer skitsnack från Washington, säger David Martinka, musiker från Michigan som vallfärdat till Wounded Knee för att strö helig salvia över gravplatsen.

 

Pine Ridge har 30 00o invånare och lider av skyhög arbetslöshet, USA:s lägsta medellivslängd och utbrett alkohol- och drogmissbruk. Alternativen är få. Sunny Grassrope berättar om sin barndom på reservatet: Allt annat än enkel.

 

– Pine Ridge var farligt och fattigt, vi hade inte mat på bordet alla dagar.

 

När hon väntade sitt första barn beslutade hon och maken att flytta från Pine Ridge till Sioux Falls.

 

– Jag ville inte att mina barn ska se det jag såg som barn: svält, hopplöshet, våld.

 

Hon saknar Pine Ridge men rädslan är stor att falla in i gamla mönster.

 

– Jag bodde där en sommar och märkte inte själv att jag börjat dricka och vaknade upp med »svarta ögon« efter slagsmål. Det är ett svart hål, det enda liv du vet är destruktivt. Det är konstigt, Pine Ridge är den enda platsen där jag kan andas, vara mig själv. Folk respekterar och tar hand om Moder jord. Det viktiga är att min generation orkar bryta destruktiva mönster och agera föredömen så att livet på Pine Ridge inte förblir misär och hopplöshet.

 

Sommaren 2013 hade Lakota Country Times många annonser om »Sweetgrass Program: Suicide Prevention«, som försöker snappa upp självmordsbenägna och deprimerade unga män och kvinnor i Pine Ridge. En vuxengeneration som inte bara finner det svårt att säkra en plats i den amerikanska drömmens framsäte, alternativen inom reservaten är ännu färre.

 

Delbert Charging Crow tvärstannar på uppfarten och släcker billyktorna. Sitt kvar, väser han och kliver ut. Den reslige lakotashamanen har sett något som dunstat bort i mörker. Två blänkande ögon, allt som syns. Mörkret ligger kompakt över Wanblee. Himlen blänker av tindrande stjärnor, stormen som tycktes oundviklig har svept förbi och krattat undan molnen. Men den arbetslöse polisen Brawnie ser andra stjärnor efter att ha druckit sig redlös och irrat vilse. Delbert finner honom utanför huset. Brawnie vill hälsa, men handen missar handslaget, motoriken sviker.

 

– Jag är berusad, säger han frånvarande.

 

Det är inte första gången han druckit sig redlös, ingen ovanlig syn i Pine Ridge heller. Brawnie stämmer dess värre väl in i den generella bilden av den grupp i den amerikanska västern som löper störst risk att falla offer för det gränslösa spritutbudet: ung, man, arbetslös. Och förstamerikan. Nu uppslukas han av mörkret.

 

– Jag är orolig för min mor, säger Delbert och nickar mot grannhuset där modern bor. Gå in ni, jag vaktar ute i natt.

 

Listan blir kort över husägare som inte funnit spår av inbrott eller stölder av privat egendom. Delbert fick nyligen ett fönster krossat och ett rum förstört. Tapeter revs ner, möbler demolerades och känslor förevigades på väggen: Take me out of here! (»Ta mig härifrån!«)

 

Delberts 82-åriga mor Eleanor har gjort lunch. Konservkött och snabbpasta. Minst fem dagar i veckan, säger hon. Eleanor rycker fortfarande ut som sjuksköterska och ser ofta äldre gå under till följd av köldskador under South Dakotas bistra vintrar, i brist på varma kläder i Pine Ridges oisolerade hus.

 

– Folk mår inte bra. Diabetes är en epidemi, få äter ordentlig och näringsrik mat. Ingen har pengar. Många lägger allt de har på sprit.

 

Mor och son talar om Pine Ridges eviga stötesten: huruvida kasinon bör introduceras eller inte. Alltmedan Pine Ridge ser sig cementerat i fattigdom uppvisar andra reservat i USA stora vinster på skattefria kasinon, möjliga till följd av en semiautonom särställning gentemot amerikanska staten. På Pine Ridge är kasinon alltjämt förbjudna, men många önskar se dem etablerade. Varken Delbert eller Eleanor tror på kasinon som en hållbar lösning.

 

– Kasinon är en perfekt grogrund för organiserad brottslighet, säger Delbert. Några jobb lär de inte ge, de skulle snarare fungera som en hägring i öknen: desperata personer går mot vilken ljuspunkt som helst. Verklig eller overklig.

 

– Och med kasinon tillkommer en uppluckring av alkoholförbudet, säger Eleanor. Här i Wanblee behövs sociala stöttepelare, inte fler ställen där folk kan dricka och spela bort pengar. Men våra så kallade beskyddare inom Bureau of Indian Affairs är inte så intresserade av att vi ska må bra, reservaten är ett livslångt straff för att vi vägrar svälja lögnen om den amerikanska drömmen. Ser du den någonstans här?

 

– Politiker använder extrem fattigdom som ett redskap för att vi till slut ska ge upp och flytta härifrån. Det är tanken, det skulle bereda väg för de gruvbolag som vill plundra markerna på uran och kol, säger Delbert och går för att diska tallrikarna i kallt vatten.

 

Det är hedersamt att Pine Ridge motstår frestelsen att inkassera snabba pengar via kasinoin. Utvecklingen i andra reservat som ståtar med svulstiga kasinon vittnar också om de snabba pengarnas följder: ett tydligt klassamhälle där opinions- och kapitalstarka familjer cementerar sociala hierarkier. På andra sidan reservatgränsen – i Whiteclay, Nebraska (14 invånare) – har några familjeägda spritbutiker utnyttjat Pine Ridges spritförbud och en till synes outtröttlig efterfråga på alkohol.

En vit minibuss har parkerat framför högen av utslagna oglala-lakotamän och kvinnor. På bussen står det »Jesus Loves You« i slarvig tusch. De vita volontärerna är i Whiteclay över dagen för att lyssna till indianers bekymmer och brustna hjärtan, i skymningen åker de söderut. Whiteclay är inget mer än några spritbutiker med en årlig omsättning på 500 miljoner kronor (bara på ölförsäljning). Köparna kommer från Pine Ridge. Intill delstatsgränsen finns kvinnorörelsen Zero Tolerance beväpnat med tältläger och informationsblad om alkoholens sociala följder skadliga för Pine Ridges barn och kvinnor.

 

Våld och fattigdom.

 

Misty Davis och Olowan Martínez trotsar den stekande solen och väntar på att några släktingar ska komma med dagens lunch och kaffepulver. De rör sig inte ur fläcken förrän Pine Ridge har antagit ett totalförbud mot alkohol och startat en samhällsdebatt om de vita butiksägarnas ansvar för de sociala problem som spriten spiller över på reservatet.

 

– Alkoholens följder är vidriga, säger Misty och beskriver fall där barn dött till följd av fäders våldsutbrott och kvinnor som våldtagits och dödats med hammare. Överallt har sprit haft ett finger med i spelet. Spriten är en förlängning på den sociala misär som finns här.

 

– De vita spritförsäljarna bryr sig inte, säger Olowan. Vi ser vår kamp som en förlängning av samma strider som våra förfäder utkämpade i Black Hills.

 

De sätter stort hopp till kampen mot spritförsäljning: om den slutar i seger kommer oglala-lakotafolkets kamp för upprättelse och stulna marker att tillta på allvar. Att förlora kampen är inget alternativ, det skulle innebära »slutet« för dem.

 

– Blödningen måste stoppas nu, säger Olowan. Med ett slut på spritförsäljning. Först då kan vi börja läka som folk. Visst, ärr kommer finnas kvar, men hellre det än en död kropp kastad åt asgamarna.

 

– Vi måste ändra mentalitet och levnadssätt. Livet är hårt, men det är upp till oss. Vi är många kvinnor som besegrat våra egna demoner och gått vidare, nu är det männens tur, säger Misty och kastar en blick mot Whiteclay.

 

– Vilket paradis förväntar de sig finna där, undrar Olowan.

 

Vi är djur! White Elk skräder inte orden medan han letar fram sitt id-kort ur den nötta läderplånboken. Där framgår det hur mycket »indian« han är. Fullblod, säger han och pekar på siffrorna »4/4«.

 

– Annars är det många »3/8« eller »2/4« och alla möjliga sifferkombinationer bland yngre. Men jag är fullblod, lakota rakt igenom. Ha, du hör ju! Allt snack om fullblod och annat. Som med hästar. Dessa id-handlingar tvingar den amerikanska staten på oss för att veta vilka som är »riktiga indianer« och vilka de inte behöver betala fattigpeng för. Vilka andra folk tvingas bära dessa handlingar? Judarna i Hitlers tredje rike.

 

Han talar om identitet vid Crazy Horse Memorial. Det här är helig mark, hit vallfärdar förstamerikaner för att hedra deras motsvarighet till Che Guevara, en omutlig rebell som förråddes och mördades av USA:s armé 1877. Det såg länge ut som om guldfyndigheterna i Black Hills, de heliga berg som reser sig som en oas i västra South Dakota, skulle förbli oexploaterade. Lakotafolket utlovades »evig tillgång« till bergen av staten, men markerna berövades dem i etapper och nu är Black Hills hem för svulstiga kasinon, vildavästernromantik och Mount Rushmore. De fyra presidenterna, alla vita män, som stirrar ner över Black Hills i form av urgröpta stenansikten är inte bara en av USA:s mest besökta turistattraktioner, det är också en symbol för förstamerikanernas plats i det moderna Amerika.

 

– Mount Rushmore är en spottloska i våra ansikten, säger White Elk. Den vill symbolisera att USA:s ockupation av Black Hills är evig. Och mobiliserar vi oss inte innan det är för sent kommer den att vara för evigt.

 

Han är utbildad sociolog vid South Dakota University och berättar »sanningen« om vad som händer i Black Hills och Pine Ridge, inte »skitsnacket« som börjat bli en sanning bland unga lakotas.

 

– Vad händer om de unga inte lär sig vad vi verkligen gått igenom under den vite amerikanens styre? Då finns ingenting kvar, medvetenhet är allt.

 

Han föddes i en snöstorm i reservatet Lower Brule på 1930-talet, exakt datum vet han inte, men han är jämngammal med USA:s nuvarande indianpolitik. Han pekar på id-kortet: Roten till allt, menar han.

 

– När kongressen 1934 beslutade att förstamerikaner skulle »integreras« och bli medborgare och sorteras in i olika »nationer« lades grunden till splittringen bland USA:s ursprungsfolk. Visst, vi var inte enade, men nu ställdes vi mot varandra. Det är smart kolonialism, att ställa »dumma infödingar« mot varandra, få dem att konkurrera.

 

Krigsfångar. Så beskriver han USA:s ursprungsfolk. Och reservaten är gigantiska GULAG-läger där de mest exkluderade lever. Han och andra intellektuella ser alkoholen som vapnet som håller dem passiva och fjärran politiska samtal.

 

– Lakotas spirituella ledare vill lämna den här jorden. Vi är inte önskvärda här, USA behöver oss inte, Wall Street vill inte ha oss, vi är bara i vägen för olja, kol och naturgas. Men så länge vi finns kvar kommer vi att kämpa. USA måste respektera de lagar som ska skydda våra marker. Black Hills måste återbördas. Där finns vårt land, inte i reservaten.

 

Amerikanska staten har utan framgång försökt kompensera lakotafolket för förlusten av Black Hills. Det handlar inte om dollar, utan om liv. Crazy Horsemonumentet är inte färdigt på långa vägar. Till skillnad från Mount Rushmore är det gigantiskt och amerikanska staten har inte bistått med dollar eller expertis. Bygget möjliggörs av donationer. När det beräknas stå klart vet ingen. Än så länge syns bara skisser av Crazy Horse utkarvad ur massivt berg. I verkligheten syns bara ansiktet som stirrar ut över ockuperat land.

 

 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS