KNIVEN MOT STRUPEN I BOGOTÁ

Kniven mot strupen i Bogotá

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

Det är nyårsafton och jag befinner mig i Bogotá för att skriva om frisläppta Farc-fångar och en utbruten politisk istid mellan Colombia och Venezuela. Jag antecknar stoff till en text sittande på trottoaren trettio meter från vandrarhemmet och andas behaglig skymningsluft och njuter av en sällan skådad utsikt av staden mellan La Candelarias branta gator.

 

En man med fransade kläder och härdad och påverkad uppsyn anländer som ett yrväder i december. Mannen ber om några slantar till mat. Jag beklagar att att jag inte har något på mig och faller tillbaka huvudet ned över anteckningarna. Mannen gör en långsam men olycksbådande rörelse, drar kniv och rycker bryskt tag om min hals.

 

Han beordrar mig med van och trots ruset behärskad stämma att ge honom allt jag har på mig. Vi rör oss i en cirkel, som ett par i en urspårad tango som går ut på att inte släppa taget om varandra. Men jag tänker i andra banor – övertygad om att känna första knivhugget i huvudet då han mottar tillhygget efter ett allt aggressivare rörelseschema.

 

Inte sedan jag svävade mellan liv och död som nyfödd har jag fått mitt liv ifrågasätt på ett så uppenbart sätt. Jag är övertygad och snart ett med insikten om att det stundande knivhugget kommer att innebära min fysiska död, kanske efter någon natt på sjukhus i Bogotá.

Vi fortsätter cirkulera i dansen utan att trampa på varandras tår. Fotgängare passerar förbi oss, ute på promenader, på väg hem från sina arbeten, en och annan turist, alla utan att avbryta vår ringdans under desperata skrik. Mannen mottar till slut ett sista hugg och släpper sedan taget om min hals med ett ryck som kommer att leva kvar i kroppen – i halsen – i flera år framöver.

 

Han skriker åt mig och fräser hot som inte tränger igenom chockens upprättade vallgrav, ord av ett gatans språk vilket jag som vit och född i en annan värld aldrig har behövt lära mig innebörden av. Mannen drar undan kniven, gömmer den i klädernas innandömen och försvinner nedför en sluttande backe och är kort senare utom synhåll, uppslukad av La Candelaria.

 

Jag står kvar, hukad och omruskad, omringad av restaurerade hus med den bedårande panoramautsikten över den colombianska huvudstaden i ryggen. Men jag möter i stället mötande blickar som nyfiket eller ointresserat skyndar förbi. En ung man kommer ut ur en närliggande bostad med ett baseballträ i högsta hugg.

 

– Jag är ledsen för vad som hände, beklagar någon annan med uppriktig stämma.

 

Anteckningsblocket ligger illa tilltygat på gatan.

 

Jag plockar upp det likt ett gråtande barn och trycker det hårt i handen. Sidan jag höll på att skriva på har slitits ut, men jag finner det längre ner på gatan och det känns som om det utrivna pappret skänkte mig livet tillbaka.

 

* * *

 

Fred är ett ord som invånare i städer och på landsbygd uttalar med vördnad, längtan och saknad. Med försiktighet och rädsla. I Colombia har smärtan blivit kollektiv, alla bär den inom sig. Likväl förblir den omedveten och osynlig och man passerar hemlösa, fördrivna människor på gatan utan att kasta en blick, utan att växla ett ord eller fråga hur de mår. Utan att kräva att fyra miljoner internflyktingar får återvända från den långsamma dödens stigar. Tillvaron är allas och ingens, kriget är synligt och osynligt.

 

Colombianer är kanske inte medvetna om de band som binder dem samman, som leder dem i samma riktning men med olika uppfattningar om hur färdplanen bör stöpas. Omedvetenhetens och medvetenhetens representanter gömmer sig antingen bakom skottsäkra bilfönster, blottar sig i enkla gatustånd eller blundar till vallenatomusikens bitterljuva rytmer.

 

De medvetna syns på gatan, de tigger och väntar på att los secuestrados – gisslan – ska släppas. Men det är de själva som är den verkliga gisslan – frihetsberövade av fattigdomen och verklig demokrati, många hopplöst inlåsta bakom samhällsperiferiernas höga stängsel. De väntar på upprättelse, på social rättvisa. Och på den måste de vänta, för de har ingenstans dit de kan gå och knacka på och kräva den. Bara kulisser, upprättade fasader som döljer helt andra intressen och institutioner som stumt möter deras vädjan.

 

Många är omedvetna om att kulor, våld och smärta träffar människor på olika sätt; genom ekonomin, genom förtryck, genom politik. De väntar.

 

Och Colombia, om något land, uppvisar ett imponerande tålamod.

 

Många har väntat i 500 år. Många har knäckts och brutits ner för länge sedan. Andra går under i morgon. Ändå står landet upp, och då talar vi inte om någon regering, något parlament eller om lyckade gisslanfrigivningar; vi talar om en inneboende värdighet, en stolthet som vajar likt en naken gren som pryder ett träd i väntan på ett oväder i Andernas sluttningar. Trädets ryggrad är illa brutet, sårat. Barken har mångt fallit av och stammen blöder – men trädet är långt ifrån knäckt.

 

Colombias fredssträvan är den tysta, den som viskar, den som tränger djupare in än diplomatiska uppgörelser, direktsända tv-tal eller opinionsmätningar kring presidenters popularitet. Dessa fenomen säger ingenting, inte egentligen, bortsett från just ingenting. I tystnadens strävan efter fred och upprättelse – och bara där – tillåts demokratin andas.

 

Colombias skrik är ärligt. Och ärlighet dör aldrig, den är odödlig. Alltså är det inte en fråga om rättvisan och upprättelsen når Colombia. Frågan är när.

 

Texten är ett utdrag ur e-boken Bolívars Amerika [2013]

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS