BERNIE SANDERS – DEN OMÖJLIGE KANDIDATEN

Bernie Sanders. Den omöjlige kandidaten?

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

För bara något år sedan var svaret ja. Nu är det inte lika säkert. Sanders intåg i Demokraterna utmanar partiets – och motkandidaten och favoriten Hillary Clintons – grundvalar och tvingar upp orättvisor, jämlikhet och klasspolitik på agendan.

 

– Klas!

 

Joshua McDonalds oroliga stämma ekar över prärien. Det är vindstilla och det enda som hörs är hetta mot torrt grus.

 

– Hoppa in, vi får sällskap!

 

Vi befinner oss vid urangruvan Crow Butte i nordvästra Nebraska och tar bilder på uranfälten från grusvägen som leder dit. Joshua är miljöaktivist och nu närmar sig plötsligt säkerhetspersonal från världens största uranbolag, kanadensiska Cameco. «Fastän det är en allmän väg och tillåtet att fotografera trycker han gaspedalen i botten, övertygad om att hans registreringsnummer noterats och »Bernie 2016«-dekalen på bakluckan retat gallfeber på säkerhetsfolket på andra sidan dammolnet.

 

– Det här är »corporate America«, säger Joshua. Här gäller andra lagar och regler. En vacker dag blir jag nedprejad i diket.

 

Att öppet köra runt i den amerikanska västern som Bernie-anhängare är inte oproblematiskt. Utanför hemmet i Spearfish, South Dakota, har han fått två dekaler bortrivna. I hemmet hänger ett fotografi av Edward Abbey, legendarisk författare och miljöaktivist, på väggen: den stora förebilden vid sidan om Sanders. Joshua är en trogen Bernie Sanders-anhängare och har till och med vallfärdat till Burlington, Vermont, där Sanders inledde sin politiska karriär som borgmästare.

 

– Vi stod utanför Bernies hem och väntade. Alla visste var det låg. Men han var bortrest då.

 

Joshua arbetar med lokala miljöfrågor och är medlem i Socialistpartiet. Därför stack det i ögonen när den oberoende Sanders bestämde sig för att kandidera för Demokraterna.

 

– Det är ju ett parti för etablissemanget. Men tanken på honom som president väger tyngre och gör att många med mig kommer att rösta på honom, vilket ger partiet många nya anhängare.

 

En tidsanda av protest

Fjärran från Joshuas kamp för att skapa opinion mot uranutvinningen i Nebraska pågår primärvalscirkusen. Uranproduktionen pågick i Nebraska på 1980-talet, men är en förlängning av boomen på 1950-talet då Bernie Sanders ännu var tonåring och bosatt i Brooklyn.

 

Under Nixon-åren på 1970-talet – präglade av Vietnamkrig, Watergateaffären och massakern vid Kent State University – gjorde Sanders samma sak som tusentals hippies: flyttade till Vermont. Några år tidigare hade han köpt ett stycke mark utan el eller rinnande vatten. För stadsbon Sanders var det inget problem: tvärtom fann han frid i en miljö som var motsatsen till det New York där han hade levt som barn och Chicago där han studerade historia, Marx och psykologi och engagerade sig mot segregation.

 

Tidsandan gjorde sitt: Sanders blev en del av en tvåhövdad proteströrelse som dels motsatte sig det illegala Vietnamkriget och kapitalism, dels lade stort fokus på det lokala perspektivet. Självhushållning, återvinning, helhetstänk. Men det var svårt att få heltidsjobb och han arbetade bland annat för skattekontoret och registrerade medborgare i behov av matkuponger. Där fick Sanders på nära håll ta del av människors ekonomiska förutsättningar och sociala behov i ett sammanhang av globala oljekriser och ekologiskt uppvaknande.

 

»Sanders intåg i politiken förändrade Vermonts politiska kultur«, skriver Erik Borg i Politico. Men etableringen tog tid och krävde många år med ett stormigt privatliv och på randen till fattigdom. Borgmästarposten följdes av en plats som oberoende politiker i representanthuset i Washington DC och sedan 2007 är han senator. Efter att ha skapat sig en plattform bland anhängare som delar hans vurm för skattefinansierad välfärd och kritik mot »kriget mot terrorn« och massövervakning, är den 74-årige demokratiske socialisten nu närmare en presidentkandidatur än han någonsin har varit.

 

Och just socialism, menar Frida Stranne, USA-expert och doktor i freds- och utvecklingsforskning, är inte längre är ett skällsord:

 

– Sanders har gjort det omöjliga – nämligen att göra socialism rumsrent som politisk idé.

 

Gräsrotsrörelse

Sättet som Joshua McDonald och andra beskriver Sanders på – som vem som helst, en medborgare väl förankrad i sitt lokala sammanhang – påminner om hur uruguayaner beskriver ex-presidenten José »Pepe« Mujica. »Världens fattigaste president« som skänkte bort 90 procent av lönen till välgörenhet, bodde kvar på landet med fru och trebent hund i stället för i presidentpalatset. Både Sanders och Mujica vinkade till anhängare från skrotfärdiga Volkswagens.

 

Premisserna bär många likheter.

 

Det var gräsrötterna som bildade alliansen Frente Amplio (Breda fronten), vilken Mujica tillhör, i postdiktaturens Uruguay. Gräsrotsaktivism var enda möjligheten; länge fanns varken medier eller ekonomiska förutsättningar för att nå ut med budskap om social rättvisa, hållbar ekonomi och politisk demokrati. Liknande förutsättningar har Sanders haft att tampas med under resan fram till vårens primärval, via frihandelskritik under det nyliberala 1990-talet och krigsmotstånd på 2000-talet.

 

Avtrycket lär bestå även efter primärvalen och gräsrötterna finnas kvar, med Sanders i Vita huset eller inte. Sanders budskap (framförda på bästa sändningstid) har gett ringar på vattnet. Kanske är det en outtalad Plan B, ett frö till framtida generationer.

 

– Ingenting är omöjligt längre, menar Frida Stranne. Han har haft en så effektiv kampanj att det blir intressant att se om han även kan nå fram till spansktalande grupper och afroamerikaner, där vi vet att han haft det svårt.

 

Välkomnar Donald Trump

En annan grupp som är svår att nå fram till är frustrerade vita män i det rurala Amerika. Mike Reel suckar.

 

– Sanders är så full av skit. Karln lever ju inte i nuet. Det går inte att ta honom på allvar.

 

Mike välkomnar i stället Donald Trumps intåg på den politiska scenen:

 

– Trump säger den obekväma sanningen: Vi behöver inga politiker!

 

Mike är inte ensam om sitt politikerförakt – däremot sitter han ensam under de långa körningarna mellan hemmet i Omaha, Nebraska, och jobbet i North Dakota. Han håller i managementkurser och har skapat sig en kundbas bland energiaktörer i oljestaden Williston. Tilltron till makthavare är noll och synen på staten bottnar i genuin misstro. Därför var det som om Trump talade direkt till Mike och satte fingret på vad just han kände om USA och president Barack Obama.

 

– Det håller på att gå åt helvete med jobben. Obamas politik slår hårt mot företag och energisektorn. Med Trump skulle USA resa sig igen.

 

Sanders politiska revolution ger Mike ingenting för, än mindre vill han se den realiseras. Mari Papic, konstnär i New York, är av samma uppfattning, men av andra skäl.

 

– USA behöver inte ännu en manlig president.

 

Under Balkankriget höll hon tummarna för att släkt och vänner i det forna Jugoslavien var vid liv. Som i alla konflikter beslutade till sist dåvarande president Bill Clinton att bringa fred med Nato-bombningar av Belgrad. En patriarkal problemlösning som löper som en röd tråd genom USAs historia, menar hon.

– Därför behöver vi en kvinna i Vita huset. Alltså Hillary. Det är dags nu.

 

Reaktion mot högersväng

Bernie Sanders intåg i Demokraterna och tal om revolution, alltså en modern välfärdsstat, har visat sig vara en svår nöt för favoritkandidaten Clinton att knäcka. Peter Beinart skriver i The Atlantic att intåget kolliderade med en nationell politisk vänstersväng. Partiets resa vänsterut bottnar i reaktionen mot en politisk högeranpassning under republikanerna Ronald Reagan och George W Bush, då demokrater plötsligt talade lägre skatter, sovjetisk ondska, hårdare straff och sanktionerade krig i Afghanistan och Irak. Nu har opinionen svängt efter år av finanskriser och krig – och med Obama i Vita huset.

 

»Men så«, inflikar Beinart, »tre år efter valet av en president som inspirerat dem likt ingen annan, såg sig unga aktivister omkring och betraktade ett land vars folk ännu led och vars finansiella giganter ännu dominerade. Därför bildades Occupy Wall Street.«

 

Många inom de nya gräsrotsrörelserna visade sig vara missnöjda Obama-anhängare, och på republikanska sidan blev Tea Party-rörelsen alternativet för missnöjeshögern. Occupy-rörelsen må ha ebbat ut, summerar Beinart, »men injicerade begreppet ekonomisk ojämlikhet i den politiska debatten.«

 

Växande andel fattiga

Hillary Clinton har också stora problem att värja sig mot anklagelserna om nära band till Wall Street och uppgifterna om tveksamma kampanjbidrag från kontroversiella uranbolag och privata fängelseprofitörer. Sanders å sin sida har vunnit trovärdighet för sin konsekventa kritik av de senaste regeringarna och hans krav på sociala satsningar – däribland höjda minimilöner – för att rädda den amerikanska medelklassen.

 

»Om bottenplattan på arbetsmarknaden sänks, med fler arbetande fattiga, sjunker efter en tid också lönenivån för dem som finns högre upp i fördelningen av lönerna. Det visar utvecklingen i Storbritannien och USA«, skriver ekonomen Dan Andersson i Tak för fattigdom (2016).

 

Sanders har varnat för medelklassens försvinnande och skrev i februari 2015 en senatsrapport att den växande andelen fattiga beror på »en ojämlik rikedoms- och inkomstdistribution som saknar motstycke i världen«.

 

Den politiska grytan

Sanders kritiker fångar upp retoriken och kallar hans förslag för verklighetsfrånvända. En av kritikerna, Hillary Clinton, anklagar honom för »orealistiska ekonomiska mål«.

 

Utan att vilja bli sammankopplade kallas Trumps och Sanders uppsving för »en ny sorts populism« och kännetecknas enligt John Cassidy i New Yorker av djup misstro gentemot politiska, ekonomiska och mediala eliter – men även av »en iver att mobilisera personer som är nya inom politiken«.

 

Så är det bara populism som lockar väljare till Sanders? John Cassidy menar att många, särskilt unga, delar den dystra världsbild som Sanders (och även franske ekonomen Thomas Piketty) målat upp.

 

Det skulle därtill bli svårt för Sanders att finna politiskt stöd i kongressen – där republikansk majoritet råder. Men där kan trycket utifrån, underifrån, vara till hjälp. Efter storsegern i New Hampshire konstaterade Vermont-senatorn att »folk vill ha riktig förändring«.

 

En revolution? Bernie Sanders tal om revolution ömsom inger hopp, ömsom skrämmer. Hans kandidatur har skakat om USAs politiska debatt för lång tid framöver och gjort USAs växande klassamhälle till en av de viktigaste valfrågorna.

 

– Demokraterna är skakade, menar Frida Stranne. Även Republikanerna på sitt håll, och det här valet kommer att röra om i den politiska grytan framöver, oavsett vem som vinner.

 

 

Fakta: USAs primärval och valsystem

USAs primärval är upptakten till presidentvalet den 8 november 2016 och domineras av de ledande partierna Republikanerna och Demokraterna, men även mindre partier och obundna kandidater deltar i samtliga 50 delstater samt Amerikanska Samoa, Guam, Jungfruöarna, Nordmarianerna och Puerto Rico.

 

Nomineringsmöten

Primärvalen består av nomineringsmöten och  indirekta val där väljare röstar fram partidelgater som sedan på respektive partiers konvent utser en slutlig presidentkandidat.  Av tradition inleds valåret med nomineringsmöten och primärval i Iowa och New Hampshire. 35 år är lägsta åldern för att få ställa upp i presidentvalet i USA. Du måste också vara född amerikansk medborgare.

 

Superdelegater

Med i beräkningarna finns även så kallade »superdelegater« som är cirka 500–800 och utgör 15–20 procent av det totala antalet delegater. Det handlar främst om kongressledamöter och partifunktionärer. Deras status är tung och systemet med superdelegater är kritiserat. Deras inflytande anses vara större hos Demokraterna än Republikanerna.

 

Demokraternas partikonvent hålls den 25–28 juli och Republikanernas 18–21 juli.

 

Källor: The Nation, Fox News, NY Times, Bustle, NY Times, SvD, USAval.se

 

Reportaget publicerades först i Syre.

 

Klas Lundström skriver om USA:s energipolitik i reportageboken »Inferno: USA:s resa från härdsmälta till kolrusch« (2015).

 

»En apokalyptisk skildring«

– Tidningen Kulturen

 

BOK »Inferno« föddes av en slump en sen kväll när jag läste om Jeffrey City, ett borttynande samhälle i mellersta Wyoming. Liksom den här boken växte Jeffrey City fram ur ingenting under 1930-talet och är ett av många märkliga och sorgliga exempel på energiindustrins kortsiktighet. USA:s president Barack Obama närmar sig slutet på sin andra mandatperiod. Hur mycket har han hunnit, velat och kunnat samlat på sig i form av trovärdig klimatpolitik? Den som utmanar den amerikanska energiindustrins till synes självklara maktpositioner utmanar inte bara USA:s geopolitiska överhöghet – den ifrågasätter även dess identitet.

 
 
 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS