VYKORT FRÅN AFRIKAS STALINGRAD

Vykort från »Afrikas Stalingrad«

TEXT & FOTO Klas Lundström

Vi kör i 14 timmar längs undermåliga vägar genom världens snabbast växande ekonomi. Från södra till östra Angola. En och annan bensträckare, några rökpauser för chauffören Tuga (»sköldpaddan«). Vi lämnar ökenprydd atlantkust bakom oss och reser mot provinsen Cuando Cubangos torka. Söderut ligger Namibia, österut Zambia. I ingenmanslandet däremellan: Cuito Cuanavale, »Afrikas Stalingrad«. Här utkämpades ett av Kalla krigets största enskilda slag 1987–88 i en stad ingen varken före eller efter har brytt sig om.

 

»Dödens väg.« Här tar Angolas infrastruktur slut. Portugiserna kallade detta för »vägen mot världens ände«. Vägen säger mycket om Angolas historia och mångfärgade färd mot framtiden. Nutiden vittnar om parallella världar: i absolut fattigdom eller överflöd. Cuando Cubango är en av Angolas skralast bebodda provinser, den ruvar på mineraltillgångar men förblir skrudad i extrem fattigdom. Här är malaria en allvarlig folksjukdom, berättar en uppgiven administratör vid stadens hälsocentral. Hit sipprar få oljedollar ned. Det behövs, kriget förstörde provinsens jordbruk och rånade den på sin identitet. Nu väntar provinsen på att Angolas oljekapitalism även ska nå hit.

 

Det kompakta mörkret klyvs av små brasor längs vägen eller vegetation som sätts i lågor för svedjebruk. Denna historiska väg säger en del om Angolas historia och dess mångfärgade färd mot framtiden. Nutiden vittnar om parallella verkligheter: en är en tillvaro utan några som helst basala rättigheter, i en annan gör president José Eduardo dos Santos närmaste sig själva till mångmiljonärer på de fattigas bekostnad. Allt landar i allianser. Dessa jordar glömmer aldrig. Ingen tycks vilja det heller, varken de som lever här eller i övriga Angola.

 

Byarna verkar öde, men eldarna symboliserar liv. Utmed vägkanten finns inget att hämta under nattetid, bara mygg och damm. I flera av byarna träffar Tugas billyktor en flagga: UNITA:s. Här tillhör de flesta folkgruppen ovimbundu, som även Savimbi tillhörde. Fastän många i Angola svär sig hesa över den utbredda korruptionen, höjda bensinpriser och landsbygdens långsamma utveckling är de flesta överens om att det var Savimbi som personligen förlängde Angolas krig med tio år.

 

1992, efter över 20 års inbördeskrig, utropades allmänna val. Men UNITA och framför allt Savimbi vägrade erkänna MPLA:s seger (internationella observatörer förklarade valet rättvist) och återvände till djungeln och kriget som inte tog slut förrän 2002. Dess sista kula släckte – symboliskt nog – Jonas Savimbis liv. Ändå har inte kriget tagit slut, verkar det som; det fortsätter bara i en annan form.

 

– I de här byarna stödjer 90 procent UNITA, säger Tuga och tystnar, som om det i sig avslöjar allt.

 

Det vill säga varför MPLA-regeringen inte vill satsa på infrastruktur, tillgång till hälsokontroller och framkomliga vägar. Ett slags hämnd eller brist på resurser? Knappast det senare. Cuando Cubango sägs ruva på rikliga oljefyndigheter längs flodbanker – men oljedollar borde redan nu ha droppat ned över södra Angola från riggarna i norr. Angola är numera USA:s viktigaste oljedistributör, och så viktig har landets ekonomi blivit att NGO:er som på plats bedriver arbete för att främja mänskliga rättigheter inte längre finns i den utsträckning som de borde. Angola räknas nämligen längre inte som ett tredjevärldenland.

 

Medan Tuga styr fordonet genom byar som saknar elektricitet, tillgång till rent vatten och mobiltäckning konstaterar vi det som stått klart i flera timmar: vägen är bedrövlig. Märkligt, eftersom den bara några mil västerut var asfalterad och försedd med säkerhetsreflexer. Tuga är en vit angolan från Lubango, landets näst största stad och har arbetat i många år som chaufför. Han har kört affärsmän från Mali, apartheidkramare från Sydafrika, kolonialnostalgiker från Portugal och britter med »enorma solhattar« – men han har aldrig kört den här sträckan tidigare. Han vet att vägen kallades »vägen mot världens ände« under Portugals kolonialstyre, men han kunde inte tänka sig att världens ände sedan dess krupit ännu närmare inlandet.

 

Men det har det. Få delar av Angola – eller till och med efterkrigstidens Afrika – har sett mer blodspill än Cuando Cubango-provinsen. Här tågade Sydafrikas apartheidtrupper in redan innan Angolas självständighet 1975 tillsammans med CIA-understödda UNITA, ledd av den karismatiske Jonas Savimbi (dödad i strid 2002). Det marxistiska MPLA, som sedan självständigheten varit regeringsbärande parti, ropade på hjälp utifrån och fick det i form av kubanska soldater och sovjetiskt krigsmateriel. Slaget om södra Angola blev blodigt och belägringen av Cuito Cuanavale, där vägen vi reser längs tar slut (bokstavligen) kallas i historieböcker för »Afrikas Stalingrad«.

 

Klockan ett på natten når vi provinshuvudstaden Menongue. Vi sover några timmar i bilen; alla rum är bokade av MPLA som anordnar konferens på safaritillhållet Kimbumbe, till vilket vilddjur flugits in från Sydafrika och blivit reservatfångar. Innan alla krig tvingade Angola på knä var djunglerna och savannerna rika på växt- och djurliv, men sakta dukade allt under för hunger, tjuvjakt och vanvård.

 

Menongue är ett av otaliga exempel på angolanska städer som ännu blöder av krigssår: byggnader och fastigheter är halvt bortsprängda och broar har ännu inte rests igen. Men guvernörspalatset är ståtligt och blänkande i solskenet. Jag försöker få till stånd ett samtal med guvernören, en gammal general som efter vad jag hört gärna talar om provinsens mineralfyndigheter och turistplaner. Jag har satt på mig min svarta skjorta som saknar knapp över magen. Det ringer i hans mobiltelefon, men både han och hans medarbetare klickar konsekvent bort mig.

Tuga startar bilen och kör mot Cuito Cuanavale. Han stannar inte gärna i småbyarna längs vägen: folk här är rasister, säger han, somliga har aldrig sett vit hud förut. Jag har svårt att tro det. Vi stannar, byborna jag talar med nickar mest – tills vi börjar tala om tillgången till vatten. Det finns inte längre, förklarar de, och har inte funnits på länge. De måste gå till floden, men där finns det odetonerade minor, kvar sedan slaget om Cuito Cuanavale.

 

Minröjarorganisationen HALO-Trust bekräftar saken: i nuvarande takt kommer det här hörnet av Angola att vara minfritt först om tio år. Till dess är det bara att vänta, suckar dess personal på plats.

 

– Till dess marken är säkrad kan folk här inte idka jordbruk i den mån de behöver. Senast 2011 noterade vi minoffer här, berättar Eason Luciano Moyo, HALO-Trusts operationsansvarige i Cuito Cuanavale.

 

Centrala Cuito Cuanavale är en byggarbetsplats, däribland ett nytt sjukhus och museum till minne av belägringen. Men museegrindarna är stängda och den koreanska affärsman som har nyckeln till området befinner sig 200 kilometer härifrån. Här möter jag Abel Dumbo, en krigsveteran som växte upp i kuststaden Benguela. Efter slaget skaffade han familj och blev kvar. Är det inte märkligt att ständigt påminnas om kriget? Inte alls, menar han.

 

– För oss veteraner är museet något hedrande. Alla borde besöka det.

 

Jag frågar honom om traumatiska minnen, men han skakar på huvudet och fastslår att veteraner är ett stolt släkte.

 

– Det är en ära att försvara fosterlandet mot illasinnade ockupationsmakter.

 

Vilken ära det angolanska inbördeskrigets barnsoldater förärades med är oklart. Klart är att många av dem i dag lider av post-traumatiskt stressyndrom. Lika stor skada kan barn ta av att växa upp i post-krigsmiljöer där kriget förblir en del av vardagen. Som i Cuito Cuanavale.

 

Likheterna mellan slaget om Cuito Cuanavale och slaget om Stalingrad under andra världskriget är många men framför allt symboliska: här utkämpades det sista stora slaget under Kalla kriget och ett av de enskilt största i modern afrikansk historia. Det innebar en politisk brytpunkt eftersom belägringen innebar att Sydafrikas trupper tvingades lämna Angola. Nelson Mandela påpekade flera gånger att Cuito Cuanavale blev startskottet på apartheidregimens moraliska och politiska fall.

 

Damm ligger som smog över huvudgatan. Det enda pensionatet är döpt efter datumet då det värsta slaget ägde rum: 23 mars 1988. »Dagen utan solsken.« Har ni lediga rum? frågar jag. Fyra uttråkade angolaner ser på mig.

 

– Javisst, det kostar 100 000 kwanzas (7 200 kr) per natt.

 

Ett dåligt skämt eller det enklaste sättet att hålla utomstående borta? Svårt att avgöra, men känslan av kollektiv slutenhet är kanske också tecken på uppgivenhet.

 

Vi lämnar staden och ser hur barn leker bland resterna av pansarvagnar. Här lever alla i krigsminnets bakgård och påminns ständigt om den blodiga belägringen som ritade om södra Afrikas geopolitiska karta. Nu önskar provinspolitiker se en växande turism knuten till det historiska slaget.

 

Det skulle generera i nödvändiga inkomster för Cuando Cubangos ekonomi och förlänga bilden av centralregeringens militära bedrifter – men samtidigt cementera Cuito Cuanavales identitet som evigt slagfält, som »Afrikas Stalingrad«. Vem skulle tjäna mest på att inte ge staden en chans att frångå sin nuvarande identiet: Den politiska makten i Luanda eller byborna som uppgivna väntar på att deras marker ska befrias från minor?

 

Tuga har sin åsikt klar:

 

– Här kommer folk att fortsätta duka under utan ett knyst.

 

Först publicerad i Ordfront Magasin (november 2014)

 

Läs även Klas Lundströms reportage i The Guardian: Who Owns Angola's Land?

 

LÄS ÄVEN:

 

»Den sista vildmarken«

Angola har under de senaste åren mest gjort sig känd för sin snabba ekonomiska tillväxt, dessförinnan rådde 30 år av blodigt inbördeskrig. Kommer morgondagen att tillhöra Angolas vildmark? I utkanten av alla frågetecken finns en ung generation som vill mer med sin framtid än servera rika västerlänningar som letar efter södra Afrikas sista outforskade hörn.

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS