DET KALLA RIKETS MÄSTARE

Det kalla rikets mästare

 

TEXT Klas Lundström

Senvintern 2012–2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ser en stjärna falla under klara kvällar blundar många och uttrycker en tyst önskan, utan ord, bara den döende stjärnan – som redan dött för miljarder år sedan – känner till din vädjan.

 

Men nu, när en dalande rymdkropp seglar in framför allas förvånade ögon, vad händer då med människors önskan? Uppfylls den, hörsammas den ens?

 

Av meteoriten som – för andra gången på hundra år – slog ner i den ryska tundran återfanns intet spår. I början av Vladimir Sorokins nya roman »Snöstormen« finner sig läsaren i en värld omringad av snö och karg tundra. Ett kallt rike. Det är som om romanen lyckades förutspå verkligheten. Visste Sorokin att en meteorit var i antågande, att den för många år sedan föll ur omloppsbanan nära Saturnus ringar? Hans författarskap är överlag förutseende, händelser tycks redan finnas nedtecknade i hans undermedvetna långt innan geopolitiska skeenden eller naturens egna viljor driver igenom dem som reformer i mörka gränder.

 

I »Snöstormen« vädjar läkaren Platon Iljitj om en släde och några hästar som kan föra honom till en by på andra sidan snöstormen. Där väntar desperata människor som ännu inte vaccinerats mot den bolivianska pesten, den som förvandlar ryssar till zombier. Platon tycks vara en främmande fågel på den ryska tundran, han är en iakttagare, en stolt urban man med längtan efter det som bara tycks vänta honom runt hörnet. En tragisk gestalt, någon att ömka för trots dennes ouppfostrade maner. Kusk blir Harkel, en äldre man som älskar sina småhästar över allt annat och som kör bröd mellan den ryska landsbygdens isolerade samhällen. En tundrans Buddha med ett ständigt närvarande fågelleende på läpparna. Tillsammans ger de sig ut, i procession mot den utsatta byn där tusentals väntar på läkare Platons vaccin.

 

Dramaturgin är tämligen enkel, det rör sig om två individers – och en samling småhästars – raka färd mot den vita natten. Intill Vladimir Sorokins övriga verk som mästerligt översatts till svenska av docenten Ben Hellman – däribland »Blått fett« (2001) och »Is« (2006) – tycks det som om Sorokin har återvänt till de undergroundscener som i mitten av 1980-talet stöpte honom till avantgardeförfattare. Perestrojkan väntade på andra sidan den politiska snöstormen, glasnost kikade fram likt stigar över tundrans till synes livlösa landskap. Det är rakt, kliniskt, inte nödvändigtvis fyllt med allegorier över vår ryska samtid (så som varit fallet i Sorokins tidigare verk, och framför allt i den senaste, överdrivet putinifierade »I det heliga Rysslands tjänst«).

 

Om »Snöstormen« för tankarna till något annat än den kyla och desperation som våra huvudrollsinnehavare måste tampas med vore det Leo Tolstoj. Tolstojs sista resa. En lika politiskt övertygad som splittrad man lämnar allt bakom sig – sitt gods, sina arbetare (och förmodar vi, på samma gång hans vänner), potentiella inkomstkällor, sin penna och sitt block – sjuk och krasslig, för att se världen med egna ögon. Anarkistens självklara uppgift, hennes plikt att se med ögon och berätta om skeenden som de massor som ännu tvingas bära ögonbindlar aldrig kan se. Men Tolstoj dör i en liten säng på tågstationen i Astapovo, på väg någonstans – kanske så barbacka, ensam och långt hemifrån som han hade tänkt sig.

 

Våra sista stationer blir ofta just dem vi önskar oss. Vladimir Sorokin spelar skoningslöst på våra politiska rädslor och kulturella fördomar, men kanske mest på våra (litterära) önskningar. Han lockar in oss längs en till synes behaglig skogsväg som senare visar sig stranda i en syrefattig återvändsgränd. Stora författare lyckas han med dessa konststycken utan att predika, mänsklighetens misslyckanden – och varför han misslyckas, ständigt och jämt – finns där under ytan. Likt skamsna bubblor.

 

I »Blått fett« visade Sorokin upp ett Europa efter andra världskriget som leddes av de två nära vännerna Hitler och Stalin, i »Is« lät han den egentliga makten vila i fysiska attribut – blont hår, blåa ögon och talande hjärtan – och små skoningslösa sekter som effektivt orienterade sig i de politiska korridorerna. I »Snöstormen« är tomheten det mest påtagliga, den egentliga huvudrollen – stormänniskorna, småhästarna och pyramiderna i snön som erbjuder behagliga rus; alla är de synvillor, något som varje uttorkad ökenvandrare eller stelfrusen själ på den ryska tundran fäster blicken vid. Som de tror är den verkliga världen.

 

I själva verket är det inte så. Sorokin har likt få av tvåtusentalets uppsjö författare format sig en egen (litterär) värld som han med sina romaner som ursäkt vant och smidigt rör sig emellan. Stänger vissa dörrar, öppnar andra. Som läsare stänger jag igen »Snöstormen« och huttrar till. En ovälkommen frossa. Ser mig omkring i den svenska sensommaren. Fäster blicken vid något som tycks välkomnande. Vad säger mig andra intuitionen? Jag börjar dividera, tänka över saker och ting. Slaget är förlorat. Jag har gått vilse i skogen och hoppas nu att en nedseglande meteorit ska flyga in över trädtopparna och visa vägen. Till slutet av den färglösa regnbågen.

 

Litteratur

Blått fett, Vladimir Sorokin, 2001 Norstedts

Början på jaktsäsongen, Vladimir Sorokin, Hjärnstorm, Nr.91 september 2007

Is, Vladimir Sorokin, 2006 Norstedts

Snöstormen, Vladimir Sorokin, 2013 Norstedts

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS