VEM FÅR VISSLA NÄR DET BLÅSER

Vem får vissla när det blåser?

 

TEXT Klas Lundström

 

En artikel, publicerad som ledare i juni 2013, återpubliceras i samband med att Edward Snowden tilldelats det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award. I en tid då diskussionen väckts kring huruvida Snowden borde tilldelas politisk asyl i Sverige.

 

I USA gör tv-ankare (som för övrigt påstår sig vara seriösa journalister) stor sak av att den förre CIA-medarbetaren Edward Snowden lämnat landet. Och till Hong Kong av alla länder. Mellan raderna ställer de sig, och i längden även mediekonsumenterna (på allvar), frågan: Är Snowden måhända en kommunist underställd Kinas intressen?

 

Smutskastning av »visslare«, det vill säga källor som förser allmänheten med känsliga uppgifter, är en vanlig taktik som maktens korridorer använder sig av. Till sin hjälp har de ofta lojala mediekanaler som ogenerat ställer »de rätta frågorna« och drar undan uppmärksamheten från frågans kärna till att handla om visslaren i sig. Bisak blir huvudsak.

 

Klart är att världen skulle vara ett ovärderligt demokratiskt inslag fattigare om enskilda individer med kännedom om orättvisor och övergrepp slutade lyssna på sitt samvete och i stället satt stilla i båten. Nu är det upp till oss - allmänheten - att avgöra i vilken ände av historieböckerna vi väljer att placera visslare som Chelsea Manning och Edward Snowden; i skamvrån eller hyllan där enskilda individer vars beslut ritat om politiska kartor hamnar.

 

I början av 1990-talet berättade den förre tobaksforskaren i tv-programmet 60 Minutes om multinationella tobaksjätten Brown & Williamsons manipulering av cigaretter för att skapa ett större nikotinberoende hos rökare. Brown & Williamson bestämde sig för att krossa Wigands trovärdighet i allmänhetens ögon och sjösatte en obehaglig smutskampanj som svaldes med hull och hår av medier och sedermera av allmänheten. Men i slutändan, några år senare, fick Jeffrey Wigand den upprättelse han förtjänade: uppgifterna om människors hälsa blev huvudsak och Wigands persona bisak.

 

Historien har i slutändan frikänt många visslare, till exempel i Sverige och IB-affären som först renderade i fängelsestraff för spioneri för journalisterna och källan som avslöjade den topphemliga agentbyråns olagliga kartläggning av vänstersympatisörer, för att numera utmålas som svensk presshistorias vackraste askungesaga.

 

Skiljer sig Olof Palmes agerande särskilt mycket från Barack Obamas rörande inställningen till visslare? Inte nämnvärt, egentligen. När makthavares positioner hotas gör de nästan vad som helst för att hålla sig kvar på pyramidens topp. Vad löste Olof Palme genom att försöka att fängsla IB-affärens upphovsmän, och vad tror sig Barack Obama vinna på att ställa Edward Snowden och Chelsea Manning inför rätta, och låta ett osäkert rättssystem ge dem livstidsdomar?

 

Troligen löser det ingenting eftersom informationen, de uppgifter som allmänheten tagit del av, är försatt på fri fot. Det är, som redan sagts, upp till allmänheten att fånga in dessa uppgifter och göra dem rättvisa innan smutskampanjer, personangrepp och allehanda politiska utmanövreringar gjort allt de kan för att dränera avslöjandena på sin verkliga och viktiga sprängkraft

 

Texten publicerades först i juni 2013.

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS