VIKTEN AV FLERA RÖSTER

Vikten av flera röster

 

TEXT Klas Lundström

 

Paul Frigyes bok om Jan Guillou fick aldrig någon riktig chans. Men var det Jan Guillous förträffliga argumentation och motbevisning som stod för nådastöten eller fick han hjälp av en räddhågsen och nöjd kritikerkår?

Det finns en uppblåsthet i svensk journalistik. Fastän vi har en av västvärldens mest minoritetsstyrda press och en döende landsbygdsjournalistik tycks det som om bilden av Sverige som ett pressfrihetens föredöme fortsätter att basuneras ut till ständigt nya generationer.

En av konsekvenserna till det alltmer syrefattiga och monopolliknande medieklimatet är bristen på avvikande och alternativa röster. Till exempel på bokfronten, där den seriösa och granskande journalistiken sedan många år tvingats bege sig eftersom etermedierna inte längre anser det nödvändigt att satsa på den. Journalisten Paul Frigyes lade ner år av forskning på ett »kemikazeuppdrag« som han visste riskerade att inte landa väl hos en av Sveriges mest kända medieprofiler sedan 1970-talet: Jan Guillou.

Redan innan Frigyes bok var publicerad uppstod frågan: Varför skriver han boken?

Jan Guillou har redan publicerat sina memoarer om sitt skrivande liv i Ordets makt och vanmakt (2009), därmed allt sagt? Ja, enligt Guillou ungefär så. Men biografier från alla håll och kanter kan ibland vara av godo, särskilt när personen som porträtteras är så pass komplex och mångsidig som Jan Guillou. Och flera biografier på ett och samma objekt av absolut största vikt. De bidrar till att pensla ut en så mångfacetterad bild som möjligt (särskilt eftersom Guillou själv i sina memoarer erkänt att minnet emellanåt kan bedra en).

Att bråk och gräl bryter ut om vilken sanning som står närmast sanningen och verkliga skeenden är ofta bara hälsosamt. I alla fall för de icke inblandade: allmänheten. Att det tjafsas i direktsänd morgon–tv och blöts och stöts om detaljer hitan och ditan är inget som kränker den journalistiska integriteten, tvärtom visar det på en mångfald som svensk journalistik på en rad punkter förlorat.

 

Jan Guillou känner till spelets regler och utnyttjade skickligt och sin vana trogen några detaljer i Paul Frigyes då nysläppta biografi över IB-hjälten, Höjd över varje misstanke (Norstedts 2014, senare indragen), till att svartmåla hela Frigyes journalistiska gärning. Att Guillou handlade som han gjorde – må så vara; den granskade gör mycket för att ha ensamrätt över sin egen sanning.

Vad värre var är att svensk medieelit följde Jan Guillous uppritade stjärnkarta och i det närmaste förlöjligade Paul Frigyes gärning. Ett fegt Norstedts drog kort senare in boken och lämnade sin författare ute i kylan under en kall regnskur av hånflinande kultursidor. Kollegial solidaritet hade ingen råd med i budgetsnåla tider.

När Frigyes välskrivna och imponerande researchade bok senare kom ut på nytt förlag (tack, Lindelöws!) var det med nytt namn: Jan Guillou – utifrån. Recensenterna i de stora tidningarna vågade däremot inte särskilja Frigyes forskning från Guillous ilska från tv-soffan morgonen då allt vände. Någon skrev till och med att boken borde ha stoppats för all framtid. En ytterst farlig inställning till rätten till självständiga åsikter och porträttets mångfald.

Paul Frigyes utforskar mediefenomenet Jan Guillou genom att ge dennes förträffliga journalistiska insatser liv i form av analyser, tillbakablickar och intervjuer. Analysen av IB-affären kontra Watergateskandalen är intressant och bidrar till att porträttera det svenska medieklimatet på 1970-talet. Det är skrämmande läsning eftersom ett avslöjande av IB-affärens dignitet förmodligen aldrig hade nått medborgarna om det inte vore för en kulturtidskrift på vänsterkanten.

Paul Frigyes bok om Jan Guillou (den journalist ingen svensk journalist vill stöta sig med) damp ner i en tid då medielandskapet tycks mättat och nöjt med sin egen stilla (kräft)gång. Det gör Frigyes bok till ett slags tidsdokument där det svenska medieklimatet – hellre än Guillous liv och gärning – kläs av och visas upp för allmän beskådan.

Vad som blottläggs för allmänheten är ingen imponerande bild: förklädnaden av en bred och ifrågasättande journalistik som bakom masken snarare är rättning i ledet och följa John.

Paul Frigyes ville skriva en »alternativ bok« – och det har han gjort. En viktig sådan, dessutom.

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS