Vattenfall fast i storslagen självbild

TEXT & FOTO Klas Lundström

Det är bråda dagar för Vattenfall. Den senaste smällen har sett en nedskrivning av energijättens tillgångar med över 36 miljarder – 17 miljarder knutna kring svensk kärnkraft och 15 miljarder kring tyskt brunkol. Inalles har Vattenfall under de senaste sex åren gått miste om närmare 127 miljarder i dåliga affärer.

Summorna är »ofattbara«, erkände vd:n Magnus Hall i en intervju med SVT. Det har han rätt i. Men Vattenfall tycks ändå ha svårt för att lära av sina misstag och läsa av det energipolitiska landskapets prognoser. Men kanske värst: att inse att de haft fel.

Vattenfall har sig själva att skylla, men skyller ändå utvecklingen på de senaste årens låga energipriser. Men tvärtemot bolagets egen version konstaterar SVT:s ekonomiske kommentator Peter Rawet att Vattenfall under det senaste året konsekvent och medvetet bundit fast sig vid fossila bränslen via en rad investeringar. Däribland Nuonaffären som godkändes av Reinfeldtregeringen och lär gå till historien som Sveriges sämsta affär någonsin.

Analysen – och Vattenfalls förhoppning – var att energipriserna skulle fortsätta vara höga och marknaden fortsatt töjbar och foglig inför den härskande energitrojkan kol, olja och gas. Men i takt med att oljepriset har fallit och kärnkraftens uteblivna, men för evigt utlovade renässans, har energikartan öppnats upp för nya alternativ. Vattenfall erkänner sig ha varit sena i starten i den förnyelsebara energileken, men frågan är om det är hela sanningen.

Mycket ligger i ideologin, i övertygelsen om den egna storheten. Varför skulle Vattenfall tänka annorlunda? Ända sedan starten 1909 och vattenkraften i Trollhättan, Luleå och Älvkarleby, som hjälpte till att bygga Sveriges järnvägar, trä- och skogsindustrier, har Vattenfall präglats av en känsla av utvaldhet.

Och på den globala energimarknaden tycks den »känslan« var något av en religion. Olja har varit Den heliga graalen i många konflikter och fram till 1950-talet drev uran- och kolfyndigheter bort USA:s ursprungsbefolkning från sina marker. Den som besöker USA:s kolbälte i dag inser snart att kol inte bara handlar om jobb – det handlar om identitet, om ett högre väsen.

Inom energisektorn ses kunskap inte alltid som en dygd. Vattenfall fortsatte trots kritik från miljörörelser och analytiker att investera i brunkol och kärnkraft fastän lönsamheten befarades bli sparsam. Kritikerna fick rätt: bolagets klimatpåverkan ledde till mindre åtråvärda utmärkelser och de många nedskrivningarna av Vattenfalls tillgångar är bevis på att kol och kärnkraft är långt bakom energimarknadens ledartröjor.

Morgondagens historieböcker lär inte bli nådiga i sina domar över mäktiga energiaktörer som hållit fast vid kol och kärnkraft, oförmögna att skönja nya möjligheter som progressiv forskning och ickefossila bränslealternativ försett den ekonomiska och politiska makten med. I Sverige, liksom i övriga världen, behöver politiker vakna upp och inse att mäktiga energiaktörer inte kommer att göra mer än de absolut måste för att bidra till en grönare och mindre fossildriven framtid.

Hur många nedskrivningar av Vattensfalls tillgångar tål skattebetalares plånböcker och tålamod? (Synd bara att den socialdemokratiska regeringen fortfarande lever i villfarelsen att kärnkraft är en ren energi som inte förutsätter smutsig uranproduktion…) Klart är att det snart nog bara är i den fossildrivna energisektorns kyrkor, bland annat Vattenfalls styrelserum, som morgondagens paradis lyses upp av brunkol och kärnkraft.

Övriga har redan konverterat.

Krönikan publicerades först i Flamman (juli 2015).