TONY DE BRUM – FREDSDUVAN BLAND HÖKAR

Tony de Brum – fredsduvan bland hökar

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

Marshallöarnas utrikesminister Tony de Brum är inte bara en skarp förkämpe för global nedrustning, han sätter även fingret på länken mellan klimatförändringar och militär upprustning i en tid då förespråkande av global nedrustning knappast kunde vara mindre politiskt sexigt.

 

Hösten såg ut att bädda ned sig med sina fallna löv, starka färger och osäkra geopolitiska skeenden utan motreaktioner.

 

Medan solen började göra sig redo för att lämna de norra breddgraderna tillsammans med flyttfåglarna och Miamisvenskarna såg det även ut som om debatten om Nato, Ryssland och kriget som ett nödvändigt ont skulle få vandra oemotsagd genom höstens vackra tunnel, rakt in i vinterns summerande famn. Stigen låg krattad.

 

Det såg bra ut: 2015 började lägga sig tillrätta i historieböckerna som året för hökarnas slutliga återkomst.

 

Men i sorlet från vapenmässor, skumraskaffärer som placerat Jas 39 Gripen ovanför Amazonas döende regnskogar, Centerpartiets opassande Natokappa och nye ÖB:s vurm för starkare försvarsförmåga hördes plötsligt en annan röst. Som talade om något helt annat:

 

»I hela mitt liv har jag kämpat för mitt land: först för självständighet, sedan mot kärnvapen, nu för klimatet.«

 

En av mottagarna för »det alternativa fredspriset«, Right Livelihood Award, just denna politiskt mörkbruna hökarnas höst, är Tony de Brum och Marshallöarnas befolkning. Motiveringen löd:

 

»… som ett erkännande för deras visioner och mod att vidta rättsliga åtgärder mot de kärnvapenmakter som inte uppfyller sina skyldigheter i egenskap av undertecknare av ickespridningsfördraget.«

 

Få vet mer om kärnvapnets – och upprustningens – verkliga pris än Marshallöarnas invånare. På kartan en obetydlig samling prickar i den väldiga blå oceanen mellan de amerikanska och asiatiska kontinenterna. Det var här USA valde att genomföra högrisksprängningar av atom- och vätebomber åren efter andra världskrigets slut.

 

Samtidigt som övriga världen skanderade »aldrig mer« till krig hade det militärindustriella komplexet insett att det äntligen var förmögen att inte bara bygga civilisationer, det gick nu även att med en enda bomb ödelägga dem.

 

Invånare som råkade ha levt på Marshallöarna i tusentals år porträtterades i tidningsartiklar och journalfilmer som nakna och ständigt leende vildar som inte hade något emot att flytta på sig för upprustningens och de militära framgångarnas skull.

 

Sanningen var en helt annan. De hade inget val, det handlade om tvångsförflyttning och brutna löften.

 

Tony de Brum upplevde själv som barn USA:s 67 kärnvapenprover som briserade i hans hemvatten. Som vuxen politiker låter han inte västvärlden glömma bort vad den amerikanska militären utsatte Marshallöarna – och övriga världen – för.

 

Spåren finns fortfarande kvar: kyrkogårdarna har fyllts med kroppar som dukade under i sviterna av sjukdomar frambringade av massförstörelsevapnens radioaktiva effekter på hav, luft och land. Till och med jorden människorna begravdes i uppvisar spår av radioaktivitet än i dag.

 

2014 drog de Brum världens kärnvapennationer inför Internationella domstolen i Haag för brutna nedrustningsplikter. »The Nuclear Zero Lawauits« innebär en nagel i ögat för planetens militärindustriella komplex i en tid då uppmärksammade konflikter fått opinionen för militära lösningar och militärt samarbete att växa.

 

Och i den kitteln blir Marshallöarnas kollektiva minne efter massförstörelsevapnens följder och konsekvenser inte bara en juridisk uppgörelse. Det handlar lika mycket om rätt och fel, och en fortsatt påminnelse om den militära stigens ohållbara destination.

 

Marshallöarna och Tony de Brums krav på respekterade ickespridningsavtal går stick i stäv med den nuvarande debatten. I stället för att nicka i takt till politiska ledares garantier om att stormilitära allianser upprätthåller balans och stabilitet visar rättsprocessen i Haag att Kalla krigets militära kapplöpning bara var en första fas, och att världens ledande militära stater väljer att rusta upp i stället för att respektera gällande nedrustningsavtal.

 

Tony de Brum har inte bara blivit en skarp förkämpe för global nedrustning, han sätter även fingret på länken mellan klimatförändringar och militär upprustning. Massförstörelsevapen finns i olika skepnader, påminner oss de Brum, men gemensamt har de människan som cynisk arkitekt.

 

Sverige har skrivit på NPT-avtalet – så hur skulle ett medlemskap i Nato kunna genomföras utan att bryta det? Men i ett läge när ryssen återigen blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten är det få som anser sig ha råd att inte hoppa på vagnen som dras av Sveriges eget militärindustriella komplex.

 

Och det som såg så lovande ut. I Sverige tillträdde en ny ÖB som »inte var rädd för ryssen«, som såg en positivare inställning bland gemene invånare till Nato, till storskaliga militärövningar i Norrbotten, hur ryska kränkningar av svenskt luftrum har fått landets första regering i vilken landets första pacifistiska parti ingår att skjuta till resurser åt försvaret.

 

Fred, tycks alltfler tro, måste säkras militärt.

 

Varför älta det som hänt, kanske någon invänder, beträffande valet av Tony de Brum och Marshallöarnas invånare som mottagare av »det alternativa fredspriset«. USA:s provsprängningar i Stilla havet säger väl knappast något om vår tid, om vårt moderna tidevarv?

 

Kanske är det därför så få har uppmärksammat utnämningen, eller är det kanske för att människan har en förmåga att glömma.

 

Men när en fredsduva tar sig in i hökarnas luftrum ställs allting på sin spets, och själva grundfrågan måste återigen besvaras: Är jorden rund eller platt?

 

 

Krönikan publicerades först i Dagens Arena (oktober 2015).

 

Läs även Inferno: USA:s resa från härdsmälta till kolrusch, som bl.a handlar om USA:s kärnkraftsindustri och kärnvapenprogram.

 

 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS