SALVADOR

Joan Didions »Salvador«

 

TEXT Klas Lundström

Joan Didion tilldelades inte Nobelpriset i litteratur 2013. Novellisten Alice Munro blev i stället den lycklige det här året. För mig kan Didions författarskap liknas med en bekantskap som växer sig starkare och färggladare med åren. Vi tröttnar aldrig på varandra, om en sådan liknelse låter sig göras.

 

Didion, bördig från Kalifornien och född på 1930-talet, har likt få andra 1900-talsförfattare levererat litteratur inom så många olika sfärer: prosa, essäer, kulturartiklar, framför allt litterära reportage.

 

Joan Didion är en magisk reporterröst och prosaist som synnerligen orädd skrivit om dödspatruller, sorg och liv. Och bra litteratur på reportagefronten lider ingen brist av. Särskilt inte den som letar. Joan Didions 105 sidor långa reportage »Salvador« är ett av de kanske minst kända verken ur den »amerikanska skolan«, även kallad »new journalism«.

»Salvador« har sedan publiceringen 1983 stått i skuggan av andra genreverk (till exempel Truman Capotes »In Cold Blood«, Hunter S. Thompsons »Hell’s Angels« och Michael Herrs »Dispatches«), men boken är likväl ett mindre mästerverk i fråga om språk, intrig och förmåga att behålla sitt värde trots en handling knuten till ett marginellt men brutalt krig i Centralamerika.

Joan Didion har för den svenska publiken främst gjort sig känd för sina självbiografiska böcker om sorg, förlust och identitet. Konstigare är att det väckta intresset för hennes författarskap under nollnolltalet aldrig ledde till att någon av Joan Didions reportageböcker översatts till svenska.

»Salvador« berör El Salvadors CIA-stödda diktatur och inbördeskrig i början av 1980-talet. Didion reser omkring i landet, analyserar, skriver och lever tätt intill skräcken, förstår kaoset som ett uppnått mål för dåvarande presidenten Ronald Reagan. El Salvador var under många mörka decennier tillhåll för paramilitära dödsskvadroner, helt öppna marionettregeringar till Washington, och en legitim vänstergerilla som slogs för bättre rättigheter för landets fattiga, men som i Kalla krigets dialektik marginaliserades till »kommunistterrorister«. (Hur titulerar västvärlden sina fiender i dag?)

»Salvadors« främsta kvalitet är just dess tidsanda. Skriven i en tid då journalistik tog tid att bedriva. Och fick ta tid på sig. Reportern hade inte samma tillgång till information i form av internet, mobiltelefoner och transportmöjligheter. Därför lägger Joan Didion örat mot El Salvadors blodiga jord och lyssnar. Tystnaden, desperationen, tårarna blir till ord, vittnesmål.

 

Berättarformen och Didions researcharbete gör boken till ett tidsdokument som till skillnad från andra titlar på reportagefronten kommer fortsätta att åldras med värdighet.

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS