ALLA VILL TILL MÖRKRETS HJÄRTA

Alla vill till Mörkrets hjärta

 

TEXT Klas Lundström

Gjorde svenska FN-förband sig skyldiga till en massaker i Kongo under 1960-talets fredsmission? Än i dag finns det skäl att åtminstone ställa frågan utan att utmålas som konspiratoriker. »Ett svenskt Son My.« Så löd rubriken på ett reportage i tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1972. Rubriken drog paralleller till USA-arméns oprovocerade massaker i den vietnamesiska byn Son My under Vietnamkriget.

En massaker eller blott svulstig rubrik på ett reportage i en vänstersinnad svensk kulturtidskrift? Först lite bakgrund: Sverige kom i spåren av Kongos självständighet 1960 att utgöra stommen i FN:s då största insats, att bringa lugn och stävja anarkin i en nyligen nedmonterad koloni där västvärldens intressen låg i mineraler och befolkningens i återfunnen värdighet. En intressekonflikt, minst sagt.

En svår sits. Pressen var stor på soldaterna, efter skottlossningar och en misshandel av en svensk officer i ett flyktingläger går meningarna isär när det gäller svenskarnas agerande. Varför utbröt skottlossningar mellan flyktingar och FN-svenskar? Det filmmaterial som spelades in under kaoset hade kunnat ta död på alla myter och osanningar som överlevt alla årtionden. Men det inspelade materialet låstes in bakom Försvarsmaktens murar och är numera »försvunnet«. Stabsfotografen Gert Gustafsson ångrade sig i P3:s radiodokumentär »Kongokrisen«: »Jag borde ha lämnat den till tv i stället.«

Journalisten Claes JB Löfgrens bok »Fredsknektarna« är en reportagebok som inte bara försöker bringa klarhet i »Son My«-ryktena, den ger även ett digert porträtt av den svenska FN-insatsen i stort. Löfgren driver den intressanta tesen att legoknektar genom historien alltid har haft ett finger med i Kongos politiska spel.

Och många floder för en till Kongo. Inte minst inom litteraturen. Enskilda vita européers behandling, förnedrande politik och mord av kongoleser och utnyttjande av ett lands naturtillgångar finner många titlar bland bokhyllorna. Vad är den samlade tendensen? Ofta mallen för en förlorad värld, scenografin för berättelser om modiga strapatser med lokalbefolkningen som statister. Det litterära beslutet kan måhända ursäktas av människors brist på att lära sig av sina misstag. Kongoleser spelar alltjämt birollen i sitt eget nationsbygge. Huvudrollen är till synes evigt vigd åt multinationella gruvbolag, legosoldater, inbördeskrig. Ett och annat mordfall.

Litteraturens förhållande till Kongo började med biologer och kolonialromantiker som använde sig av »bilden av vilden« för att demonstrera den europeiska industrialismens särart och den ariska rasens genialitet. Därefter kom romanerna, mest känd är väl Joseph Conrads »Mörkrets hjärta« som försökte botanisera i västerlänningens psyke, vad som händer en person som låter sig drivas till vansinne i Kongos inre. Galenskapen och geniet, makten och mordet, närmare varandra än vi tror?

Den belgiske kungen Leopold II fick i Kongo en privat egendom, helt sanktionerad av den övriga kolonialvärlden. Gummiproduktionen var en blodig historia, brutaliteten var satt i system, inga kongoleser utbildades. Kongo handlar om olika faser, men fasaden blir densamma. Ett land lika stort som Västeuropa, bland de rikaste på naturtillgångar, förutsättningar som gått i kras, ett land som fått sin ryggrad knäckt av otaliga krig, statskupper, flyktingvågor och omvärldens fortsatta plundring.

I Kongo kan många drömmar besannas. Den argentinske revolutionären Ernesto »Che« Guevara försökte i början av 1960-talet sprida en revolutionär våg genom att förmå afrikanska gerillaförband i Kongo, Angola, Moçambique och Tanzania att dra åt samma håll. Av det gick intet, åtminstone för Guevara personligen (som några år senare mördades i Bolivia). För honom blev Kongo sagan om ett misslyckande. En operation som liksom många andra före honom slutade i insikten om att Mörkrets hjärta inte ville brytas ner, det var snarare han själv som bändes itu. Det var även under sina rekanden i Kongo som Guevara lade skisserna för den essä om »socialismen och människan«, som kom ut i en uruguayansk tidskrift 1964. Där underströk Guevara att individualismen var kärnan till ett fungerande kollektiv, en socialism och en ny människa för en ny tid.

Mycket talar för att två unga norrmän, Joshua French och Tjostolv Moland, våren 2009 kom till Kongo för att söka rätt på en annan dröm. Dock oklart av vilken sort: ett bankrån, en militär operation, en grabbresa, en rekognosceringsresa inför framtida säkerhetsuppdrag, hoppet om att strida för olika motståndsrörelser? Ingen vet förutom norrmännen själva. Spår leder i alla möjliga och omöjliga riktningar.

Klart är att båda norrmännen hade varit i centrala Afrika, mest Uganda, i flera år i omgångar. De var militärt utbildade och hade tjänstgjort bland annat för norska försvarsmakten, som legosoldater i konflikter i Sierra Leone och Angola, och för militära flottor i Adenviken.

Nu sitter de i kongolesiskt fängelse, dömda till döden för mord av sin chaufför. I en ny bok försöker norske författaren och journalisten Morten A. Strøksnes bena i härvan. Titeln i sig är enkel men ändå avslöjande: »Ett mord i Kongo«. Ett mord i Kongo är, förstår läsaren, sällan bara ett mord. Det är någonting mer, en del av något mycket större. Och att försöka reda ut vad som är ingång och utgång i just den här mordhistorien är inte bara att ta sig vatten över huvudet, det är att riskera att drunkna på kuppen.

Strøksnes rapporterar från rättegången mot norrmännen, klär av vissa element av rättsprocessen som inte bara snuddar vid rättsosäkerhet, det gränsar till och med åt det komiska. Han gör flera djupintervjuer, som senare tycks mynna ut i en vänskap, med norrmännen utan att få ut mer fakta om natten då deras chaufför mördades än orden: »Sanningen kommer vi själva att skriva om i en bok när vi är fria.«

Martin A. Strøksnes reser i deras fotspår, besöker mordplatsen, byar där skottlossning utbröt under flykten, bor i staden Kisangani under lång tid och får snart problem med personer som satt med i bilen natten då chauffören tragiskt bragtes om livet. Strøksnes bok har på svenska kultursidor, aningen slentrianmässigt, beskrivits som en hederlig förlängning av den koloniala litteraturbilden av Kongo: klichébilder av afrikaner, klagande över värme och sömnlöshet, en och annan släng av malaria och frustration över byråkrati och mutkulturer.

Det går att vända på det resonemanget. Få västerländska journalister och författare vågar skriva ärligt om sina skrivprojekt i Långtbortastan. Målet är naturligtvis oftare att framhäva sig själv än att förutsättningslöst berätta och skriva ner vad som faktiskt hände. Och det, om något, är en förlängning av en obehaglig berättartradition: den västerländske författaren som ser allt, skriver ner allt, som aldrig vågar erkänna att problemen Han (ofta en medelålders man) stöter på och blir offer för är ett problem.

I stället har ickefiktionen som genre alltmer blivit ett tillhåll för glorifierade texter om krig, konflikter och politiska situationer där skribenten är den politiskt korrekte hjälten. Motiven är alltid ärliga, ja vurmande för den liberala versionen av demokrati. Resultaten ofta obehagligt inställsamma. Inte ens reportern kan väl gå genom regn utan att blöt?

 

Men visst, det finns problem med Strøksnes reportagestil. Den medhavda misstänksamheten mot allt och alla skymmer sikten för alla träd. Strøksnes ser en skog, en helhet, alla är av samma skrot och korn. Risken med det tänket på fält är att intuitionen inte nyttjas som instrument, och tänk vad många vinklar som Strøksnes eventuellt gått miste om på grund av sin uppriktiga misstänksamhet mot just allt och alla.

Men det ska inte berövas Morten A. Strøksnes att han i sin research och sitt fältarbete gjort ett klassiskt reporterarbete, alltmer sällsynt i ett snabbare nyhetsflöde och magrare ekonomiska ramar (framförallt för frilansare i riskabla zoner). Med risk för att låta förmäten känns kritiken mot Strøksnes alltför reflexmässig, ja, småaktig. Strøksnes kallas indirekt för macho och nykolonial, men det vore intressant att läsa ett lika brutalt ärligt reportage från Kongo av de personer som bekvämt tycker på avstånd. Hur mycket skulle dessa Kongoskildringar skilja sig åt? Tills den frågan finner svar blir taktiken att döma Strøksnes efter skal hellre än att förstå arbetsmetodiken aningen märklig. Att genomdriva ett ambitiöst bokprojekt i ett så pass blodfläckat land som Kongo utan att bli ett offer för en redan överhängande cynism och uppgivenhet känns lite som att köpa enkelbiljett till Månen utan att ta med sig syrgas.

Det är därtill troligen få som skulle lägga ner så mycket pengar, tid och kraft på att botanisera i ett så känsligt fall som Joshua French och Tjostolv Molands dödsdom. Och troligen knappast kultursidornas recensenter som redan sitter med domens vågskål i handen.

Att gräva i mordgåtan rör om grytan i de kongolesiska maktkorridorerna. Den som gör det misstänks omedelbart för att ståta med dolda agendor. Den som gör det riskerar att stranda i oändliga, tysta korridorer. Fråga Morten A. Strøksnes. Hans reportagebok nystar kanske inte upp mordgåtan, men som nedstamp är den en målande palett som varvar historia med realpolitik samt bidrar med analyser av Kongos plats i nutidslitteraturen.

Morten A. Strøksnes ville under arbetet med »Ett mord i Kongo«, liksom många andra före honom, se Mörkrets hjärta i vitögat. Han kom långt, kanske längre än han själv hoppats på. Och som i många andra skeenden där jakten efter svar i externa gåtor blir till labyrinter är det största motståndet oftast en själv. Sina egna förutfattade meningar och fördomar.

 

Fotnot

För Tjostolv Moland blev fängelsevistelsen i sig en dödsdom: i augusti 2013 hittades han en morgon död av Joshua French, som genast anklagades för att ha dräpt sin cellkamrat. En rättsundersökning kom emellertid snabbt fram till att Moland dog för egen hand. Hans kropp fördes tillbaka till Norge, det är oklart om hans själ fortfarande svävar över den afrikanska kontinentens hjärta.

 

 

Litteratur

Morten A. Strøksnes, Ett mord i Kongo, Leopard 2012

Claes JB Löfgren, Fredsknektarna: FN-svenskarna i Kongo 1960-64, T. Fischer & Co 1990

Ernesto »Che« Guevara, The African Dream: The Diaries of the Revolutionary War in the Congo, Grove Press 2001

 

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS