LITTERÄRA TRÄSK

Litterära träsk

 

TEXT Klas Lundström

FOTO Tove Folkesson

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens Nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I DN-artikeln beskriver Petri en person som tränger in i en författares lägenhet, en bitter, missunnsam författare som snokar, kopierar och stjäl.

Efter att ha sett Ingmar Bergmans »Det sjunde inseglet« slår det honom att den personen kanske är döden som studerar sitt offer en stund innan han fångar sitt byte. »Till saken hör också att lägenheten är min«, skriver Petri.

Träsket tar historiskt och spirituellt avstamp i ett kvarter på Östermalm, i Stockholm fashionabla hörn. Ett bortglömt stycke historia om en plats som till för omkring hundra år sedan inhyste en liten insjö, området kallades »träsket«, latrinkvinnorna arbetade här, människor levde här, drömmar sprack och gick upp ur rök här, historia skrevs här. En historia som Petri uppsöker på ett originellt och litterärt mästerligt sätt, genom självbiografi (han har själv levt intill »träskets« kvarlevor i många år) och historiskt grävande.

Uppbrotten bland bokbladenär många, den modiga prosan berättar lika mycket om Petris egna tankar och orosmoln som ett kvarter på Östermalm präglat av misär, och som länk mellan det förflutna och vår tids Östermalm, där könsrollerna framträder som till synes oförändrade: cementerade, medfödda, förseglande.

Böcker som Träsket, skriver journalisten Andres Lokko i en artikel i Svenska Dagbladet, påminner oss om de mindre bokhandlarnas oersättliga roll i kulturens Stockholm. Det är nämligen en bokhandel, Rönnells Antikvariat på Östermalm inte långt ifrån kvarteren där Petris Träsket utspelar sig, som gett ut boken. Rönnells utkämpar i skrivande stund ett slags Davids kamp mot Goliat, hyrorna i lokalen på Birger Jarlsgatan skjuter i höjden, marknadshyror ska numera råda, vilka mindre kulturinrättningar kommer att kunna konkurrera med glättiga modebutiker, elgiganter eller snabbmatsrestauranger?

I sin fysiska form påminner Träsket oss om ett hörn av litteraturen som genom åren - och framför allt i den engelskspråkiga - varit en naturlig del, ja, ett välkommet inslag. Dimmiga och berusande vandringar mellan olika världar, såväl verkliga som uppdiktade, historiska som förträngda, verk där saker och ting inte måste uppträda som de förväntas göra. Jag som läsare måste emellanåt stanna upp mellan bokstävernas svalkande lugn och fråga mig: »Är detta sant, eller är det fiktionen som talar, men om det sant, hur kan Petri veta allt detta?«

Det ordfria avtalet mellan läsare och författare, där saker och ting inte nödvändigtvis måste vara som de vid första anblicken förefaller vara, har successivt börjat ebba ut. I bokhandeln är indelningen mellan fiktion och ickefiktion tydligare än aldrig förr, ser någon att ett exemplar av Egalias döttrar vilar sig på barnavdelningen tillkallas personalen och boken härleds vänligt men bestämt tillbaka till vuxenhyllorna.

Kristian Petris Träsket är i det närmaste en litterär befrielse, i en tid (och nu antar jag att jag riskerar att ställa mig själv i ett bakåtkikande hörn av bokhandeln) då allt ska kunna kategoriseras, inhysas och summeras i tre enkla, lättbegripliga ord. Att komplicera saker och ting, att acceptera vissa tankar som mållösa och flyktiga kan i vissas öron låta som farliga floskler. Det är inte för intet som »flumskolan« måste nedmonteras ...

Bokmalar serveras i dag titlar lika förutsägbara som ett snabbmatsmål: leksaken förväntas vara defekt och värdelös och miljöskadlig, maten smakar gummi och har transporterats långt, varför inte från Amazonas regnskogar, och arbetssysslornas stress har lagt sig som ett nervöst skimmer över tallriken (förlåt, plastbrickan) ... Ändå är det få som frågar sig om skräpmat är mat överhuvudtaget. Snarlika frågor, men med en väsentlig skillnad, uppstår under läsningen av Träsket. Existerade ens denna insjö, utgår boken från verkliga skeenden? Människor förtjänar riktig mat, men litteraturens uppgift är en annan, nödvändigtvis inte att mätta läsarens hunger, snarare att förstärka den.

Men det är en svår sak och kräver en skicklig författare. Kristian Petri håller läsaren i handen på ett litterärt modigt sätt. Han sträcker bara ut den, tvingar inte läsaren till någonting, lovar heller ingenting. Kanske är det resenären Petri som i det avseendet träder fram, en resas destination kan sällan avgöras på förhand, och de resor som Petri tecknat ner till mästerliga reseskildringar har liksom Träsket förmågan att börja med ett första stapplande steg och en tanke och i slutändan nå vägs ände någon helt annanstans, i ett helt annat sinnestillstånd.

 

Referenser

Kristian Petri, Träsket, 2013, Rönnells Antikvariat

Kristian Petri, Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet, 20/11-11, Dagens Nyheter

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS