INDONESIEN, SAUDIARABIEN OCH WAHHABISMENS FRAMFART

Indonesien, Saudiarabien och wahhabismens framfart

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Om Saudiarabiens landskap är islams vagga så är Indonesien med sina 210 miljoner muslimer världens största muslimska land. Till skillnad från Saudiarabien, som genom åren finansierat och skyddat globala terrornätverk, har Indonesien överlag hindrat radikala strömningar från att inta någon verklig plattform innanför sina gränser. »Indonesien skulle förvandlas till en tiggare i stället för dagens asiatiska tiger om de gav efter för chauvinistisk muslimsk fundamentalism. Det är folk här medvetna om«, skrev den framlidne och kontroversielle journalisten Christopher Hitchens.

Förvisso har hotellkomplex i Jakarta och turistorter på Bali varit mål för förödande terrorattacker vid sidan av moskéer som angripits under fredagsböner, men i det längre perspektivet vill många lyfta fram Indonesien som en sekulär, islamisk framgångssaga. Men, skyndar sig samma röster att tillägga, det rör sig om en balansgång som såväl maktens korridorer som de sociala skikten ständigt måste lära sig att behärska.

 

I mitten av nollnolltalet, samtidigt som Indonesiens genomgick en reformperiod efter Suhartos fall, såg radikala partier ett uppsving i parlamentsvalen. De gick till val med program som förvisso inte uppmuntrade men heller inte fördömde en väpnad kamp för att förvandla arkipelagen till en islamisk stat. Men våren 2009 såg sig samma politiska partier, uppbackade av inflytelserika globala organisationer, förpassade till avsevärt lägre väljarstöd. En av anledningarna till tillbakagången – från 38 procent till 23 på fem år – kan ha bottnat i de bakomliggande krafterna. Och dessa krafters dolda agendor.

 

Indoneisenkännaren och skribenten John Hughes sätter i Islamic Extremism and the War of Ideas fingret på landets ovilja att åter tvingas genomlida samhällsomstörtande processer av det slag man gjorde under sextiotalet. Men en av fundamentalismens viktigaste livskällor förblir ett smärtsamt cementerat inslag i det indonesiska samhället: fattigdomen.

 

Den största grogrunden för rekryter till allehanda radikala och svartvita strömningar återfinns i många fall bland världens fattiga massor, och i Indonesien beräknas var femte invånare leva i fattigdomen. De rörelser med radikala agendor som på allvar lyckats äntra dessa grupper har i Indonesien ofta gjort så med stöd från olika saudiskt understödda nätverk.

 

En annan påtaglig orsak till radikalismens fortsatta tillvaro i de politiska periferierna tror somliga bottnar i omständigheter som präglar dagens Indonesien. Islam är redan den bärande andliga grenen av nationsträdet, kulturkrocken mellan den framlidne Usama bin Ladins extremism och Indonesiens »leende islam« står i skarp kontrast till varandra, och maktapparaten är alltjämt efter Suhartos fall paranoid inför »nya politiska rörelser«.

 

En annan indikation för det är, påminner John Hughes, militärens fortsatta inflytande i parlamentet – och Indonesiens i särklass starkaste instans. Den som därefter vill dra en krass men likväl verklighetstrogen slutsats kan säga att Indonesiens demokratibygge förblir mer än hälsosamt beroende av en armé beväpnad till tänderna.

 

»Islam i Indonesien är som ett stort tält under vilket alla möjliga röster kan samtala med varandra«, har Robin Bush, från Asia Foundation, uttryckt saken. Och journalisten Michael Finkel skrev i ett reportage från 2009 att »Indonesien helt enkelt kan vara för stort och mångfasetterat för att summeras till en snäv definition av islam«.

 

En hastig inblick i landets kulturella sfär ger Finkel skäl för sin slutsats: i den indonesiska upplagan till Idol såg en av säsongernas finaler två muslimska kvinnor konkurrera om den ärorika tävlingssegern. »En av dem bar slöja, den andra gjorde det inte. Ingen verkade bry sig«, minns Michael Finkel.

 

En ickefråga, med andra ord.

 

Ett annat exempel var fram till 2009 landets populäraste talkshow, Dorce Show, som leddes av Dorce Gamalama – artist, skådespelerska, komiker och transsexuell. (Dorce Show sändes för övrigt av en slump i den privatägda tv-kanalen Trans TV.) Dorce Gamalama är Indonesiens motsvarighet till Oprah Winfrey, en stark kvinnoröst vars åsikter, budskap och öppna inställning till frågor om sex och samlevnad och ta-för-dig-mentalitet når långt bortom tv-rutorna. Hennes publik var bred och omfattade alltifrån liberala till konservativa grupper.

 

Dorce växte upp i västra Sumatra och introducerades tidigt för musiken av sin mormor som tog hand om henne efter att föräldrarna gick bort under första levnadsåret. Hon genomgick sitt könsbyte i tjugoårsåldern i mitten av åttiotalet, är frånskild två gånger och besteg karriärstegen ombord på chartrade flygningar till Mecka där hon rev ner applåder som ståuppkomiker med pilgrimer som publik.

 

Men Dorce Gamalama uppvisar fler strängar på sin lyra än så; hon utnyttjar sitt kändisskap åt att sätta fingret på viktiga teman, 2008 närvarade hon vid begravningen till en av de avrättade gärningsmännen bakom terrordådet på Bali, hon dedicerar dessutom stora summor av sin förmögenhet åt barnhem, moskébyggen och välgörenhet.

 

Utländskt kapital finns det gott om i Indonesien och särskilt i Jakarta. Olika intressen riktar in sig på utvalda sektorer och geografiska punkter. Ickestatliga investeringar utmärker sig och rider på en uppenbar trend i tredje världen: politisk goodwill och en säkrad plats i växande ekonomiers samhällsbyggen. Från högsta politiska ort är Saudiarabiens intressen i Indonesien tydliga: ett säkrande av tillgång till mat genom uppköp av brukbara marker, däribland i det ockuperade Västpapua.

 

Men Saudiarabiens intressen strandar inte i politiskt sanktionerad land grabbing, de är även av »strategisk« art; genom investeringar i bland annat jordbrukssektorn med generösa oljeavtal och studentstipendium i gengäld hoppas landet på att etablera sig som en långsiktig partner och möjlig politisk kompass.

 

I Indonesiens sociala periferier har det arbetet redan kommit en bra bit på väg: det saudiska kungahusets investeringar pumpar inte bara upp olika radikala milismuskler världen över, i Indonesien har konservativa och förmögna organisationer med nära band till kungahuset öppnat strategiska lärosäten i hörn där hoppet sedan länge flugit sin väg.

 

Fastän lärosätena officiellt byggs som en garant för trygghet, stöd och kostnadsfri utbildning blir det saudiska inflytandet på längre sikt säkrad i politiskt avskurna hörn av Indonesien. Undervisningen har den saudiska statsideologin, wahhabismen, som ledstjärna, och världsbilden med Saudiarabien som i särklass bästa politiska modell blir alltfler marginaliserade indonesers enda utbildningsalternativ. Bara de senaste decennierna har den saudiska staten avsatt över hundra miljarder kronor på att sprida wahhabismens strikta och socialt kontrollerande budskap, en global produkt som i vissa kretsar fått namnet »oljeislam«.

 

Wahhabism och Indonesien är emellertid ingalunda någon ny konstellation: redan under 1800-talets första år återvände pilgrimer från Mecka till västra Sumatra och bildade till den holländska kolonialmaktens stora förtret rörelser som bland annat krävde sociala reformer. Om dessa pilgrimer skulle ha öppnat porten för horisontella relationer mellan olika strömningar i Saudiarabien och Indonesien har historiker låtit vara osagt, men klart är ändå att den ökande strömmen av indoneser som bosatte sig i Mecka under 1800-talet bidrog till att stärka banden mellan folken.

 

Under åttio- och nittiotalet upplevde de indonesiska bokhandlarna en strid import av saudisk litteratur, samtidigt som kungarikets ambassad i Jakarta gjorde sitt bästa för att påverka nationella religiösa debatter. Det lyckades man med i viss mån genom att fösa fram stöpta debattörer som nyligen hade återvänt till Indonesien från studier i Saudiarabien.

 

I mitten av 2011 försämrades emellertid relationerna mellan Indonesien och Saudiarabien till den grad att de övergick i ren frost. Anledningen: en misshandel och en avrättning.

 

Båda fallen ägde rum i Saudiarabien. Båda inkluderade indonesiska hembiträden. Hösten 2010 misshandlades tjugotreåriga Sumiati binti Salan Mustapa från Nusa Tengara, öster om Bali, så svårt att hon tvingades spendera flera veckor på sjukhus i den heliga staden Medina. Sumiati misshandlades och torterades av sina arbetsgivare, fick läppen avklippt med en sax, brändes av hett järn och fick revbenen sönderslagna. Händelsen var långt ifrån unik, än mindre något enstaka fall enligt människorättsorganisationer, det var snarare ett cyniskt kvitto på den planterade kultur av rasism och pennalism som många värdländer belönar sina sydostasiatiska gästarbetare med. Till brottsplatsen ifråga, ett privat hem i Saudiarabien – där kvinnliga arbetsmigranter ofta jobbar – är insynen nästintill obefintlig.

 

Amnesty International såg den tragiska händelsen som ett led i Gulfregionens överlag veka inställning till kvinnors rättigheter. Misshandel sker inte sällan, visar fallstudier, i samband med att migrantarbetare ber att få ut sina löner efter månader av oavlönat arbete. I Indonesien rev händelsen upp sår och oro bland anhöriga till migrantarbetare på andra sidan havet. Men Jakartas kritik mot det saudiska rättssystemet vändes snart till kritiksalvor åt andra hållet, och strandade i slutändan i ett ordkrig där det fulla ansvaret för migrantarbetarnas rättigheter och säkerhet inte ville kännas vid av någon.

 

Än värre slutade emellertid arbetsvistelsen i Saudiarabien för femtiofyraåriga Ruyati binti Satubi Saruna, som halshöggs den 18 juni 2011, efter att ha anklagats för mord. Ruyati anklagades för att mördat sin saudiske arbetsgivare i en rättegång som inte tog minsta hänsyn till den dokumenterade misshandel och pennalism som hon systematiskt hade utsatts för. Ruyati var helt lämnad åt sitt öde i väntan på döden; de saudiska myndigheterna informerade inte sina kollegor i Jakarta innan dödsdomen verkställdes. Således hann Ruyati aldrig förses med något juridiskt ombud, än mindre lämna in någon benådningsansökan innan det var för sent.

 

Ruyati begravdes enligt saudisk lag i Saudiarabien, vilket väckte starka reaktioner i Indonesien, inte minst bland anhöriga. Jakarta mottog kritik för sitt långsamma arbete i frågan, många ville rikta fokus mot regeringens inställsamma hållning gentemot den saudiska regeringen.

 

Men Ruyatis död fick politiska konsekvenser: Indonesiens ambassadör kallades hem från Saudiarabien, orsaken som angavs var förvisso »att konsultera i frågan«, men signalen från Jakarta var ändå stark. Och modig. Kort därefter stängde Indonesien dörren för medborgare som var på väg att söka jobb i Saudiarabien utan anställningsbevis från arbetsgivaren på plats. Det saudiska kungahuset svarade omgående med att dra in alla visummöjligheter för såväl filippinska som indonesiska medborgare.

 

Våren 2012 publicerades uppgifter som gjorde gällande att ytterligare ett tjugotal indonesiska kvinnor inväntar döden i form av halshuggning i Saudiarabien, dömda för olika brott. I saudiska fängelser tros överlag upp emot 1 700 indonesiska medborgare avtjäna olika straff. Enligt indonesiska UD befinner sig omkring en miljon migrantarbetare bara i Mellanöstern. Många är kvinnor och jobben ofta förlagda i medel- och överklasshem, i egenskap av hembiträden, barnpassare eller städerskor.

 

Den indonesiska kvinnorörelsen Solidaritas Perempuan har kartlagt situationen för de indonesiska migrantarbetarna och kontentan är i flera fall inget mindre än skräcklektyr: många utnyttjas av mindre nogräknade marknadskrafter och finner sig snart innästlade i trafficking, prostitution eller utnyttjas som knarkkurirer. Många är rättslösa, få talar för deras sak – och ännu färre i Jakartas politiska kvarter trots att kvinnornas insatser långt fjärran havet i decennier har inneburit oumbärliga inkomster för tusentals indonesiska familjer. Och i förlängningen även för statskassan.

 

Saudiarabien lär också, trots schismer och alltjämt frostiga relationer mellan Riyad och Jakarta, förbli en viktig destination för indonesiska migrantarbetare vid sidan om Malaysia, Kina, Dubai, Singapore och Libanon.

 

Artikeln är ett utdrag ur Arkipelagen – Indonesien sträcker på sig (Telegram 2013)

 

LÄS ÄVEN:

 

Bali: Paradiset som föddes efter ett av 1900-talets värsta massmord

Hur gick det till när Bali tog klivet från stenhårt kastsamhälle till leende turistparadis via massmord och politiska statskupper? En inbjudande filt har täckt över blodstänket och de element som stör turistdrömmen hålls helt enkelt borta från det andliga paradisets kuliss.

 
 
 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS