FOTBOLL ÄR POLITIK

Fotboll är politik

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014 var inte bara en perfekt tidpunkt för att njuta av bra fotboll, det var även en chans – jag menar, hela världen talade ändå fotboll – att läsa mer om fotbollens politiska sidor. I en uppsluppen och snabbskriven artikelserie blev det presidenter som åkte och såg på fotboll och föll, skoindustrins förmåga att påverka världens mäktigaste landslag och dödliga självmål. Först ut var det en text om SVT som var beredda att äventyra sin journalistiska integritet för att ha sittande förbundskapten för herrlandslaget Erik Hamrén på plats i Brasilien som expert.

Erik Hamrén & SVT

Ronaldo, den äldre

Ben Bella går på fotboll

Luis Suárez: fotbollens Josef K.

 

Erik Hamrén & SVT

David Fjäll konstaterar i ett soffsamtal med reportern Kristina Kappelin att det blivit svårare att få tillträde till världsfotbollens utövare. Kappelin håller med, till och med i mixed zone har reglerna blivit svårare. I samma studio - SVT:s - är tillgängligheten till svensk fotbolls mäktigaste man, Erik Hamrén, inga som helst problem. Han står till och med, om än tillfälligt, på deras lönelista.

 

Inom politisk journalistik är kontakter med makten dolda affärer, inom idrottsjournalistik är det det omvända. Där är det naturligt att utövare och granskare sätter sig i samma soffor och odlar goda och leende relationer. I Sverige är public service och SVT Sport till och med trendsättare.

 

Det blir skarpt läge en kväll. England lämnar VM innan tredje gruppspelsmatchen än är spelad. Få fotbollstränare är så omkramade i Sverige och svensk media som Englands nuvarande förbundskapten Roy Hodgson. För över 30 år sen tränade han Halmstad och Malmö FF. Erik Hamrén försvarar förbundskapten Hodgson i SVT:s VM-studio. Att Hamrén som sittande svensk förbundskapten uttalar sig i huruvida det är klokt eller ej att kapa banden med Roy Hodgson är märkligt nog, men det är ett tydligt mönster i SVT:s sportjournalistiska prioriteringar. Eller snarare, bristen på journalistiskt tänk.

 

I P3-dokumentären »Fotbolls-VM i Argentina 1978« beskrev ett journalistiskt sjuttiotal som såg annorlunda ut men ändå alltmer återvänder från det döda. Då bodde svenska radioprofiler till och med på samma hotell som spelarna, »relationen« mellan utövare och granskare var självklar, gränsen obefintlig.

 

Medielandskapet är ett annat i dag och Hamrén är tillräckligt slipad för att förstå vikten av inpräntade budskap om herrlandslagets bragder (4-4 mot Tyskland nämns varje gång Tyskland ska spela) och sina egna taktiska kunskaper.

 

Johan Croneman, tv-krönikör i Dagens Nyheter, var själv inne på samma spår (15/6) och oförmågan från SVT:s sida att inte se problematiken är slående när de ställs inför frågor om en eventuell jävsituation när SVT anlitar Erik Hamrén.

 

- Det är absolut en relevant fråga och något vi diskuterade noggrant innan vi bestämde oss för att gå vidare med samarbetet, skriver Max Bursell, SVT:s projektledare för SVT:s VM-sändningar, i ett mejl. Samarbetet äger rum under en begränsad period, en period då det inte pågår någon verksamhet för det svenska landslaget. När den perioden är avslutad återgår vi till vår normala relation.

 

Att granska makten och att ha makten är två vitt skilda saker, men dessa smälter smidigt samman i SVT:s VM-studio. Vad spelar det för roll? undrar kanske många. För sportjournalistik råder tydligen andra regler inom public service väggar. Max Bursell menar att det »inte är helt säkert att man blir bästa kompisar för resten av livet bara för att man jobbar ihop under två veckor.«

 

Ickesvaret på frågan om »svängdörrsmentaliteten« inom svensk fotbollsjournalistik, där media och industri springer in och ut till varandra, blir ett slags svar i sig. Att SVT är beredda att äventyra sin journalistiska integritet för att få åtnjuta Erik Hamréns expertkunskaper är inte bara i strid med public service direktiv, det är också att underskatta sin publiks längtan efter seriös och kritisk fotbollsjournalistik.

 

 

Ronaldo, den äldre

Miroslav Klose kvitterar för Tyskland mot Ghana, 2–2, och tangerar brasilianske Ronaldos målrekord i VM: 15 mål. »Vad hände egentligen med Ronaldo?« frågar någon. Det är en bra fråga, med tanke på att så mycket hände honom, framför världens ögon och i kulisserna. Framför allt under 1990-talets sista VM-slutspel, som var tänkt att bli Ronaldos triumf.

 

Om ryktena stämmer så är timmarna före VM-finalen 1998 ett modernt bevis på fotbollens feodala villkor. Brasilien skulle försvara sin VM-titel från 1994 mot värdnationen Frankrike som med hjälp av sin härförare Zinedine Zidane och mittfältsgeneralen Didier Deschamps (numera fransk förbundskapten) för första gången hade nått en final.

 

På den första brasilianska laguppställningen saknades storstjärnan Ronaldo, han som sommaren 1997 hade sålts för rekorddyra summor från Barcelona till italienska Inter och som nu i finalen skulle spela i Nikes nya R–9-modell, en snordyr skohistoria med Ronaldos tröjnummer minutiöst ditsytt i Kina och Bangladeshs fackförbundsfientliga skofabriker.

 

Storstjärnan Ronaldo var bara 21 år men redan en mångmiljonär med världen framför sina fötter, sades det. Nu hann den verkliga världens verklighet ikapp honom och Ronaldo drabbades av nervsammanbrott timmarna före finalen. Den som drabbats av våldsamma konvulsioner och uppsökt sjukhus lär ha ordenerats vila och att inte utsätta sig för mer stress, som en stundande VM-final. Och fastän förbundskapten Zagallo sade att det i slutändan var Ronaldos eget val att spela är det svårt att veta vad som är vad.

 

Ryktena har inte frikänt Nike, Brasilien och Ronaldos sponsordiktator som under den här tiden inte bara hypade det brasilianska landslaget i välregisserade reklamfilmer och motbjudande spelade på spelarnas fattiga bakgrunder - de sades även ha ett finger med i spelet när det kom till laguttagningar. För Nike fanns inget värre scenario än en VM-final utan Nikes och VM:s självklare huvudrollsinnehavare.

 

Kan de - direkt eller indirekt - ha tvingat Ronaldo att spela finalen?

 

Att han inte var med på de primära laguppställningarna tyder på det, men hur skulle det vara möjligt, med tanke på denne mångmiljonärs position under fotbollssolen, en position andra hade dödat och skadat för. Positionen i sig ruvade kanske på hemligheten.

 

Svaret kanske är ingångna avtalsklausuler och hot om indragna förmögenheter. Ett liv i kylan, det du kunde ha väntat dig om inte fotbollen hade räddat dig undan en tillvaro förlorad bland massorna i Río de Janeiros förstäder.

 

Ronaldo spelade finalen, var blek, kom inte förbi mittfältsgeneralen Deschamps som två timmar senare själv lyfte VM-bucklan för första gången för Frankrikes räkning - framför en till synes i ögonen nollställd och mentalt utpumpad anfallsstjärna med Nikemodellen R-9 hängande om halsen, kanske som ett sista saluförande. Ronaldo sade själv efter VM-slutspelet att en av få som hörde av sig för att se efter hur han mådde var Zinedine Zidane, Frankrikes hjälte som med skallen avgjorde finalen med två nickmål.

 

 

Ben Bella går på fotboll

Ahmed Ben Bella hade några dagar kvar vid makten, som det fria Algeriets förste revolutionäre ledare. Året var 1965, sommar, ett år före VM i fotboll sparkades längre norrut – i England.

 

Under det franska kolonialstyret av Nordafrika hamnade Ben Bella i södra Frankrike, i Marseille, och kom i slutet av 1930-talet att spela för stadens lag: Olympique de Marseille. I sin enda match för klubben gjorde han mål och blev därefter erbjuden ett proffskontrakt. Ben Bella tackade nej och andra världskriget tvingade in Frankrike och Algeriet i blodbadet och fransk fotboll skulle inte återkomma förrän hösten 1945.

 

Ben Bella kom till makten i Algeriet 1962. Då hade Frankrike slutligen släppt sitt koloniala grepp om Algeriet. Men kriget som ledde fram till självständigheten kom att bli en av 1900-talets blodigaste tragedier: över en miljon människor dog, en tiondel av Algeriets befolkning.

 

Ben Bella och ledaren för de revolutionära styrkorna, Houari Boumediene, kom tillsammans att lägga grunden för ett välfärdsbygge som i början av 1960-talet fick den europeiska högern att ilskna till och den inhemska befolkningen att känna hopp. Algeriet var utfattigt, Frankrike hade inte ägnat de kluvna massorna någon särskild uppmärksamhet, hela generationer hade gått till spillo till följd av hopplöshet och brist på alternativ.

 

Nu fick algerer sina mänskliga rättigheter tillbaka, till den utmärglade landsbygden drogs elektricitet och tillgång till sjukvård och lärosäten. Kvinnors deltagande i arbetslivet blev en självklarhet. Kanske viktigast beskattades olje- och gastillgångarna – till den forna kolonialmakten Frankrikes stora vrede och protester – och kom således Algeriet till del. Senare, under 1970-talet, nationaliserades landets fossila tillgångar och förblir en av landets bärande industrier än i dag.

 

Algeriet gick dessutom i täten för »de alliansfria nationerna«, som under 1960-talet bland annat bestod av ett antal radikala afrikanska stater, Indien och Kuba. Ben Bella bekostade träning av motståndare till den sydafrikanska apartheidregimen och tvärtemot europeiska regeringar ansåg han inte att Portugal hade rätt att se Angola och Moçambique som »nationella angelägenheter«. Men den koloniala strukturen fanns kvar i de egna väggarna; Algeriet är till ytan ett av Afrikas största länder, flera olika politiska mansgrupper slogs om det högsta maktskiktet. Det började koka kring presidentens fötter.

 

Ben Bella gjorde sig i samma veva alltmer obekväm och politiskt omöjlig bland partikamrater inom det allsrådande socialistpartiet Front de Libération Nationale. Utvecklingen för landet gick inte så snabbt som många hoppades och det var egentligen bara utrikespolitiken som räddade Ben Bellas ansikte i omvärldens ögon, där var han alltjämt de koloniserade massornas självklare förkämpe och språkrör.

 

När Ben Bella reste från Alger västerut längs kusten, till Oran, lämnade han sina politiska kollegor – och motståndare – kvar i huvudstaden. Där höll han tal om framtiden, utfäste löften, medlade i regionala konflikter. Och gick på fotboll. Dagen därpå återvände han till Alger och presidentbostaden Villa Joly. Han avsattes nästföljande natt, under vaktombytet runt 02.30, och avsattes i en statskupp utförd i det fördolda. Utan att någon hann märka någonting förrän Ben Bella var helt desarmerad som politiker och makthavare.

 

Matchen i Oran blev den sista Ben Bella såg i Algeriet på mycket länge. Efter att ha hållits i husarrest i Alger levde han länge i exil i Schweiz (i Frankrike var han inte välkommen). Han dog 95 år gammal i Alger 2012. Hans efterträdare, Boumediene, satt tio år vid makten innan en plötslig sjukdom krävde hans liv. I Boumedienes diktatoriska frånvaro kastades Algeriet i händerna på allehanda politiska nickedockor och interna stridigheter vars sår blöder än i dag.

 

Vad hade hänt om Ben Bella hade antagit Olympique de Marseilles erbjudande om ett proffskontrakt i slutet av 1930-talet? Det är svårt att sia om, klart är att historieböckerna och algerisk politik hade varit en karismatisk och betydelsefull ledare fattigare. Och staden Oran – där Ben Bella gick på fotboll dagen innan han avsattes – hade inte haft en flygplats döpt efter det självständiga Algeriets förste president.

 

 

Luis Suárez är fotbollens Josef K.

Uruguays anfallsstjärna Luis Suárez stängs av i nio månader från all fotbollsaktivitet efter ett idiottilltag mot en italiensk försvarare. Straffet saknar motstycke i den internationella fotbollens solkiga historia. Suárez hade aldrig någon chans och dömdes i en domstol utan rättvisa eller juridisk trovärdighet. När FIFA talar om »Fair Play« och »goda förebilder« kräver världen en syndabock. Alla kunde givetvis enas om Suárez.

 

I det världsomspännande fotbollsorganet FIFA:s diktatur är det svårt att vara en ensam spelare med egna argument. FIFA:s historia säger åt oss att veta bättre. Att inte vädra åsikter. Likt i diktaturer där ingen opposition är tillåten behöver FIFA inte deklarera sina inkomster, FIFA har aktivt motarbetat enskilda spelares försök att bilda oberoende fackförbund och utnyttjat VM-slutspelen likt vilken vara som helst och på deltagarnas – spelarnas – bekostnad. I Mexiko 1986, USA 1994 och nu, Brasilien 2014, har spelare tvingats spela matcher under stekande sol mitt på dagen för att blidka tv-industrin.

 

Att fotbollsspelare är omkringspringande reklampelare är inget FIFA skäms för att erkänna.

 

Att spelarnas tillvaro är att likna med fångens som i några fall råkar vara mångmiljonär kan spåras tillbaka till den ideologi som härskar i FIFA:s högkvarter, i Schweiz. Mellan 1961–1974 styrdes FIFA av Sir Stanley Rous, en före detta brittisk domare som hyste stora sympatier för apartheidregimen i Sydafrika och slet hund för att få in brittiska privatkolonier som Rhodesia och Nordrhodesia i idrottsvärmen.

 

Rous efterträdare, brasilianaren João Havelange, var förvisso inte lika förälskad i sydafrikansk apartheid, men väl en man med fasta principer och inställningen till FIFA som en envåldshärskare har till sina undersåtar. Under Havelanges ledning förvandlades FIFA till en politisk maktfaktor med ett invecklat men effektivt nätverk av penningtvätt och korruption.

 

En av Havelanges närmaste allierade i den politiserade idrottsvärlden var spanjoren Juan Antonio Samaranch, nära allierad med Spaniens fascistdiktator Francisco Franco och senare ordförande för OS-organet IOK. Den brittiske journalisten Andrew Jennings vittnade 2011 inför den brasilianska senaten om korruptionen inom FIFA: under sina år som FIFA-pamp hann Havelange samla på sig mer än 50 miljoner dollar i mutor genom fuskbolaget Sicuretta.

 

FIFA:s solkiga händer är väldokumenterade och till och med blodiga i Latinamerika: inför VM-slutspelet i militärdiktaturen Argentina 1978 fick amiralen Carlos Alberto Lacoste uppdraget att arrangera spelen. FIFA var väl införstådda med »det smutsiga kriget« i värdlandet, att människor (däribland spädbarn) torterades och dödades i koncentrationsläger var nödvändiga, dessa saker riskerade störa fotbollsfesten.

 

Argentina städades således med FIFA:s goda minne rent från subversiva element, och när värdnationen vann finalen över Holland med 3–1 kunde de politiska fångarna vid flottans koncentrationsläger höra segerjublet från arenan två kilometer därifrån. Som tack för väl genomfört arbete med det lugna VM-mästerskapet belönade FIFA amiral Lacoste med posten som vice-president.

 

FIFA var väl införstådda med de glädjekalkyler som den brasilianska regeringen presenterade i samband med att landet tilldelades 2014 års VM-slutspel. Att arbetare dött i arbetsplatsolyckor, arbetat för svältlöner och att myndigheter med fotbollen som ursäkt rensat hela kvarter och bostadsområden på invånare för att bereda plats för motorvägar och nya arenor har inte varit någon väl bevarad hemlighet, inte ens för FIFA.

 

Därför torde ingen ha varit gladare än den nuvarande FIFA-potentaten Sepp Blatter när protesterna i São Paulo och Rio de Janeiro mojnade efter det att det började sparkas fotboll på svartbyggena i Brasiliens storstäder. Mest nöjda borde organet ändå ha varit över att världens medier köpte FIFA:s syn på problematiken: protestanterna var problemet, fotbollen var frälsaren och glädjespridarna.

 

Så vad att göra när en enskild spelare har mage att förstöra denna frälsning och glädje som tagit värdlandet Brasilien med sådan storm? Armbågar i ansiktet, dobbar i knävecken och skallningar av andra skallar förstörde tydligen inte spelet. Åtminstone renderade dessa tilltag inte tillnärmelsevis det straff som Uruguays Luis Suárez fick efter att ha bitit en italiensk försvarare. Den som letar andra bevis för saken kan betänka det straff som brassen Leonardo fick efter att ha skickat amerikanen Tab Ramos med ambulans i ilfart till sjukhus för bruten käke (fyra matcher), Zinedine Zidanes skalle mot en annan italiensk försvarare i VM-finalen 2006 (tre matcher) och italienaren Tassottis brutna näsa av spanjoren Luis Enrique i VM 1994 (sex matcher).

 

När FIFA läste upp sin dom mot Suárez – det var en snabb juridisk process, helt värdig en regim utan opposition – spreds snabbt känslan att hans brott var långt grövre än en urspårad närkamp på en fotbollsplan. Känslan var att en krigsförbrytare mötte sin bödel. Straff efter straff, paragraf efter paragraf, förbud efter förbud – allt lästes upp av ett språkrör för världsfotbollens bestämmande organ inför världspressen. Kan en organisation med en sådan tvivelaktig juridisk historia som FIFA verkligen komma undan med påståendet att det är Suárez som fläckar ned fotbollens anseende?

 

I SVT:s VM-sändningar har det talats om förebilder, någon som barnen ser upp till får inte bete sig som Suárez gjorde, sägs det. Det är måhända en behjärtansvärd inställning, men den är ingalunda hållbar i en argumentation där fotbollens anseende står på spel. I så fall bör Luis Suárez rättegång liknas med Josef K:s dito i Franz Kafkas dystopiska roman »Processen«. Där finner sig huvudpersonen Josef K åtalad för ett brott utan att kunna försvara sin sak.

 

Domstolens – eller snarare rättvisans – dörr är stängd för honom. Till maktens boningar äger han icke tillträde.

 

Ett gammalt ordspråk säger: »Den utan skuld kastar första stenen.« FIFA har i fallet med Luis Suárez valt att spela ett högt spel. Insatserna är höga, inte bara fotbollorganets eget anseende, utan även framtida generationers inställning till fotbollens politiska avigsidor. I ett läge där mutor och köpta röster inför VM-slutspelet i Qatar 2022 har börjat uppdagas väljer FIFA att göra Luis Suárez idiottilttag till synonymt med omoraliskt beteende, icke-Fair Play, något som inte står i förbund med fotbollens sportsliga direktiv.

 

Frågan är alltså inte bara huruvida Luis Suárez brott var värre än en armbåge i halsen (Neymar, Brasilien), skallning (Pepe, Portugal) eller ett knä i bakhuvudet (Mario Balotelli, Italien). Det intressanta är huruvida den urguyanske anfallarens brott bör döma honom till fyra månaders exil från fotbollen medan domaren i målet – FIFA – skrattar hela vägen till banken och nästa svartbygge till VM-slutspel i en ökendiktatur.

 

Det är lätt att raljera och döma Luis Suárez för dennes ytterst märkliga och motbjudande tilltag mot Italien. Men samma personer borde betänka vilka som utfäste domen och kontrollerar fotbollsjuridiken. Vi kan alla plötsligt finna oss i Josef K:s kläder – inte bara Suárez.

 

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS