EDUARDO GALEANO TORKAR LATINAMERIKAS TÅRAR

Eduardo Galeano torkar Latinamerikas tårar

 

TEXT Klas Lundström

I Uruguays huvudstad Montevideo har mycket hänt. Berättas det. Och syns det. Staden har sedan militärdiktaturens fall på 1980-talet vecklat ut sig till en oas. Den vidsträckta strandpromenaden upptas av varma energier, män och kvinnor som åser solens kretslopp i sällskap med sin termos och yerba mate.

 

Kulturen – den romantiska mosaiken av uttryck, intryck och skeenden – är svår att beskriva i ord. Det är få som lyckas göra det utan att kväva mystiken och magin som livets mysterier består av. En av dem som lyckas med konststycket är den uruguyanske författaren och journalisten Eduardo Galeano, 2010 års mottagare av Stig Dagerman-priset.

 

Galeano tvingades i exil när den USA-stödda diktaturen och fascismen segrade i Uruguay 1973, i grannlandet Argentina fortsatte han sitt arbete fram tills samma militära ideologi grep makten även där, stödd av samma Vita hus som alltid i Kalla krigets Latinamerika.

 

Varför var Eduardo Galeano ett hot? Mot vem?

 

Han var en övertygad vänsterintellektuell och redaktionschef för den inflytelserika tidskriften Marcha. Hans verk manade till eftertanke och vidrörde individens poetiska och politiska ådra. Bara det en farlig strävan längs en kontinent som, för att använda den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez’ liknelse, vaggats in i en hundraårig djup dvala. En kollektiv sömn.

 

Två år innan exilen till Argentina hade Eduardo Galeano gett ut Latinamerikas öppna ådror, en än i dag outtröttlig essä över Amerikas blodbesudlade historia. Redan här presenterar sig de egenskaper som gjort Galeano till en av världslitteraturens obestridliga ordkonstnärer: den magiska realismen som utan att någonsin krocka blandar politik med andlighet, humor med gravallvar, analys med smärtsamma frågeställningar. Galeano tillhör en generation av latinamerikanska författare – förutom García Márquez även Pablo Neruda och Ernesto Cardenal – vars tumultartade konst ter sig som en flock fåglar under himlen, de krockar aldrig, de är i harmoni med flödet.

 

Politiskt sett är Galeanos spirituella journalistprosa oöverträfflig, texterna i den på svenska nyligen utgivna berättelseboken Omfamningarnas bok tänjer ut sig likt en ocean med olika djupskikt under sig.

 

»Under den uruguayanska diktaturen ville man att alla människor skulle vara helt ensamma, att ingen skulle vara någon. I fängelser och kaserner, och i hela landet, var kommunikation ett brott«, skriver han i Omfamningarnas bok (på svenska i nyöversättning 2010).

 

Eduardo Galeanos litterära verk springer ur en tradition av ifrågasättande och ställningstagande. Särskilt i Latinamerika har kulturarbete varit detsamma som politiskt ställningstagande, en stolt ryggrad lutad mot ideal och tydliga mål. Är det dessa ingredienser som lockar så många västerlänningar till Latinamerikas kulturfresk? Finns det en törst i det konflikträdda svenska kulturklimatet efter att få ta ställning?

 

Eduardo Galeano avslutar Latinamerikas öppna ådror med följande, odödliga tankespår:

»Det finns de som tror att ödet vilar i gudarnas knän, men sanningen är att det möter människornas medvetande som en vitglödgad utmaning.«

 

I en bokhandel i centrala Montevideo återfinns Galeanos bokryggar nästan innan man hinner öppna dörren. Vänsterns frammarsch i Latinamerika ger sitt kanske mest behagliga intryck i Uruguay; politiker skyndar långsamt, målmedvetet, ärligt. Och i bakgrunden, alltid närvarande, griper de kulturella klenoderna tag om befolkningen, inspirerar den som vågar låta sig inspireras. I täten för den nationella identiteten går Galeano vid sidan av yerba maten och – så klart – asadon, köttet.

 

Kött förgrenar Uruguays religion och vardag.

 

Kött är ingen sysselsättning, ett nödvändigt ont – snarare en handling, en andlig seans, på ickemänniskors bekostnad. 90 procent av landet, smått glömt under Brasiliens och Argentinas skrikiga varumärken, upptas av landsbygd, slätter, kullar, boskap, mindre samhällen. Köttet betar fritt där fälten öppnar upp världen, tuggar lojalt upp de grästäckta ytor som bönderna stakat ut för dem. Ett harmoniskt sken svävar ovan de slaktdömda kreaturen.

 

– Lita aldrig på den som inte äter kött, säger Carlos, troende kommunist och aktiv inom regeringsalliansen Frente Amplio (»Breda fronten«).

 

Carlos säger det utan att så mycket som dra på mungiporna. Han är gravallvarlig. I hans ögon är den som överger köttets njutning någon som bryter med det kulturella arvet, den mänskliga uppgiften, ja, en imperialismens hantlangare. Han sippar av sin yerba mate, på en vecka har han ätit tolv kilo kött.

 

»Ja …«, skriver Galeano i Omfamningarnas bok, «sannerligen, hur sårad och nere man än är hittar man alltid samtida var helst i tiden och landsmän var helst på jorden. Och varje gång detta händer, och så länge det varar, kan man glädja sig åt känslan av att vara något i universums oändliga ensamhet; något mer än ett löjligt dammkorn, något mer än ett flyktigt ögonblick.«

 

Är Stig Dagerman-priset 2010 tröskeln till ett globalt erkännande? Ett nobelpris till Eduardo Galeano vore ett erkännande inte bara för ett odödligt författarskap, det skulle även innebära en indirekt upprättelse för Latinamerikas öppna sår – tårar som Galeano outtröttligt fortsätter torka i sina verk och som alltjämt, trots kontinentens återuppståndelse i kölvattnet av diktaturens nätter, bidar kvar någonstans under ytan. Som gråter med politisk övertygelse.

 

 

Litteratur

Latinamerikas öppna ådror, Eduardo Galeano, Prisma 1976,

Omfamningarnas bok, Eduardo Galeano, Lindelöws 2010.

Hundra år av ensamhet, Gabriel García Márquez, Prisma 1967

 

Pressfoto: Lindelöws bokförlag

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS