ANGOLA OCH DOFTEN AV NYBRYGGT KAFFE

Angola och doften av nybryggt kaffe

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Den 11 november 2015 fyllde Angola 40 år som självständig nation. Men det var en lång väg till födelsen, till ett fritt liv. Och om livmodern var en 500 år utdragen kolonial natt så kom Angola att spendera hela sin barndom – ja, ända fram till vuxen ålder – i inbördeskrig. Hon var krigsherre, internflykting, gerillakämpe, maniokbonde, chaufför, student, döende. Allt i en och samma kropp.

Angolas utropades till en socialistisk folkrepublik utan klasser, och i processen sammanstrålade den störtade samhällseliten med det nya proletariatet i ett slags social korridor. Dessa omkastade identiteter beskrivs särskilt väl av Artur Pestana, en Angolas mest kända författare, mer känd under sitt nom de guerre: Pepetela. Namnet och identiteten fick han under självständighetsrörelsen MPLA:s gerillakrig mot den portugisiska kolonialmakten. Senare blev Pepetela kvar inom det självständiga Angolas armé och sändes till fronten för att möta den unga nationens nya fiender – CIA-rådgivare, legosoldater och apartheidtrupper från Sydafrika – sida vid sida med barndomsvännerna Kuba och Sovjetunionen.

 

I Hunden i Luanda beskriver Pepetela det unga Angolas förvirrade tillstånd i olika människors närhet till en herrelös schäferhund. Trogen gatans orala berättartradition erbjuder Pepetela läsaren en tidlös inblick i liv, familjegräl, äktenskap, krogrundor och drömmar – men alltid finns där en hund närvarande. En ståtlig, stolt och trygg schäfer som smidigt rör sig mellan människornas olika världar. Hunden utmanar, berikar och till och med krossar ett och annat hjärta på vägen. Eller bara begrundar människor som träffar varandra.

 

»Américo sade att hundens uppträdande var lätt att förklara. Han kände ännu inte huset som sitt utan var en herrelös stadshund, van att skaffa sig mat på vilket sätt som helst och varje dag träffa olika människor. Därför var det normalt att han lät alla människor komma in i mitt hus. Han visste inte att ett hus är en privategendom. Det var en socialistisk hund. Det där med privategendom, det var ingenting för honom.«

 

Det går naturligtvis att låtsas som om Pepetelas bok handlar om en schäferhund i ett krigstrött Luanda, men det handlar naturligtvis om något annat. Eller? Jag är inte så säker på den saken, fastän jag läst boken många gånger. Klart är att Hunden i Luanda sätter fingret på ett stycke afrikansk historia som ofta fått stå tillbaka för andra narrativ.

 

Angolas inbördeskrig upphörde 2002 och hade då lämnat otaliga förstörda liv, hem och städer bakom sig. Inom litteraturen – och särskilt sakprosan – är det Angolas snabba ekonomiska återhämtning, främst knuten kring olja och bloddiamanthandel, som avhandlats. Men det finns mer, för den som skrapar på ytan: 2003 publicerades Bay Of Tiger av den portugisiske reportern Pedro Rosa Mendes. Boken är en naken och tvärtemot Pepetelas i det närmaste magiskt realistiska Angola en roadtrip utan bromspedal nedför ett stup. Och det är helvetet som väntar oss där nere. Och vägen som Rosa Mendes fått för sig att färdas längs medan inbördeskriget rasade som värst ringlar som en kamouflerad orm genom södra Angola – från Atlantkusten i väst, via Zambia och in i Moçambique i öst (en annan före detta portugisisk koloni som i självständigheten fann lika mycket svält, krig och politisk träta som Angola).

 

Pedro Rosa Mendes försöker förklara för oss varför han måste företa sig den här resan. Motiven är knappast journalistiska, åtminstone inte i det direkta avseendet: landminorna som ligger utmed vägen i tusental och åter tusentalet kan mycket väl döda hans story innan den ens hunnit skrivas. Sociala medier fanns ännu inte och förmådde producera snabb journalistik – Rosa Mendes reser i stället i tiden. Tillbaka till byar som ännu inte vet om att Boerkriget tagit slut, som inte vet att Neil Armstrong varit på månen och än mindre vet att fredsförhandlingarna mellan regeringspartiet, den förra gerillarörelsen, MPLA och det USA-stödda Unita brutit samman. Nej, i Afrikas röda jord i ingenmanslandet där Angola, Zambia och Moçambique går in i varandra letar Rosa Mendes reda på små flisor som bidrar till att berätta sanningen om vad Portugals 500 år som kolonialherre verkligen åstadkom här.

 

Här, av alla ställen, byggde de en ny civilisation: allt efter Portugals diktator António de Oliveira Salazars egna tankar och idéer. Fosterlandet var inte stort nog, inklämt som det var bakom Spanien och övriga Västeuropa. Nya Lissabon, Luso, São Salvador – samtliga namn på samhällen som byggdes för portugiser som inte längre var portugiser. Kolonialismen såg naturligtvis ut på liknande sätt i andra delar av världen, men i Angola lurade kolonialmakten dubbelt upp sina undersåtar som vallfärdade till det nya riket för att bli kungar över vildarna. Raspolitiken var orättfärdig och ohållbar, vilket den portugisiska fascistregimens slutliga fall 1974 och Portugals trefrontskrig mot gerillor i Angola, Guinea-Bissau och Moçambique är bevis för – i södra Angola går det fortfarande att träffa släktingar till vita portugiser som anlände som utvalda, men snabbt fann sig strandsatta.

 

Det är det tillståndet Pedro Rosa Mendes, själv portugis och uppväxt under Salazardiktaturen, sätter fingret på: den knäckta stoltheten som åtminstone inför sig själv tvingas erkänna att den blivit lurad. Gjord till åtlöje. Angola var på en och samma gång Portugals kronjuvel (för sin slavhandel och sitt bomull och kaffe) och bakgård (hit förpassades tjuvar och politiska motståndare för att försvinna). Men kvar finns minnena efter en epok lika gammal som vissa av sydöstra Angolas torkade vattendrag.

 

Glömskans tyranni och utvaldhetens pris lever vidare inom Angolas övre samhällsklasser. I deras utvalda politiska DNA. Segraren tillåts skriva texten i historieböcker och i Angola har MPLA:s ledarskikt i efterhand censurerat sina egna uppfunna sanningar. Brittiska Lara Pawson var korrespondent baserad i Angola under inbördeskrigets sista decennium. Hon förälskades i den angolanska berättelsen men fick till slut uppmaningen från regeringskritiska kollegor att »vakna upp och känna kaffedoften«. Hon sov aldrig, men vaknade gjorde hon i alla fall och ägnade tio år åt att samla på sig unikt material som kastar nytt ljus över en bortglömd massaker den 27 maj 1977. Boken In the Name Of the People beskriver hur en liten demonstration mot MPLA leder till en militär rensning bland såväl egna anhängare som politiska motståndare. Inalles tusentals döda utan någon officiell förklaring.

 

Lara Pawson beskriver vidare hur motståndet vuxit under senare år, lett av en ung och frustrerad generation: Angolas första barnaskara. Hon beskriver hur en väns mor inte förstår de ungas protester mot ledarskiktet i allmänhet och president José Eduardo dos Santos i synnerhet:

 

»Hon förstod inte varför de unga ville skapa så mycket problem då presidenten endast ville förbli kvar vid makten fram till sin sjuttionde födelsedag. Hade hon haft rätt skulle dos Santos ha avgått den 28 augusti 2012. Men hon hade fel.«

 

Utan större uppståndelse frisläpptes Ikonoklasta i somras; en hiphopartist som satt fängslad i flera år för att just ha begärt president dos Santos avgång. »Din tid tog slut för länge sedan«, skanderade han under ett uppträdande. Ikonoklasta engagerade sig även för politiska reformer samtidigt som Arabiska våren kullkastade långlivade despoter i andra änden av Afrika.

 

När Angola nu fyller 40 år och äntrar den mänskliga medelålderns decennium gör hon det utan minsta vilja att blicka bakåt. För där finns bara en barndom och ett släktband som frambringar sorg och svåra frågor. Och en ung generation som undrar varför de många, sköna oljemiljarderna inte hindrat merparten av landets befolkning från att höja sig ovanför den extrema fattigdomens förödmjukelse. Det är heller inte de svåra frågorna som västvärlden och den angolanska eliten önskar ägna sig åt – i ett land med en av planetens snabbaste tillväxt under det nya millenniet som dukat upp till svulstigt födelsedagskalas dit endast exklusivt inbjudna ges tillträde. Företrädesvis Angolas nya bästa vänner: EU, Kina och USA.

 

Ett försök att lyfta de svåra frågorna hörs ändå i den nya angolanska litteraturen. Ondjaki är född 1977 och tillhör landets nya spännande konstgeneration. I boken God morgon, kamrater beskriver han krigsbarnens relation till sin tydligaste livskamrat:

 

»Kriget dök alltid upp i våra uppsatser. Om en elev fick välja ämne fritt kunde man vara säker på att han skulle skriva om kriget, och han skulle säkert överdriva och påstå att det var en sann historia som handlade om hans farbror, eller så skulle han påstå att hans kusin var kommandosoldat, en hård typ som ingen rådde på.«

 

Är det inte meningen att gemene angolan ska få teckna sina egna porträtt? Kanske inte. Färgerna på deras paletter är få och stöpta av röd jord från Angolas södra ingenmansländers farliga vägar, av kontrasterna från huvudstaden Luandas färgrika slum och nyrika benvita lägenhetskomplex, samt det svarta bläcket från den portugisiska diktaturens ouppklarade arv.

 

Litteratur

Ondjaki; God morgon, kamrater, Tranan 2010

Pawson, Lara; In the Name Of the People, I.B. Tauris 2014

Pepetela; Hunden i Luanda, Tranan 2005

Rosa Mendes, Pedro; Bay Of Tigers, Granta 2003

 

Läs även Klas Lundströms rapportering från Angola.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS