VID SOJAFRONTEN INTET NYTT

Vid sojafronten intet nytt.

Om hur vi äter upp Amazonas regnskogar.

 

TEXT Klas Lundström

 

I brasilianska Amazonas, i delstaten Pará, råder djungelns lag. En lag stiftad av några få starka aktörer med kortsiktiga intressen som prioriterar marknaden framför människan och naturen. En ordning som Amazonas människor, djur och natur tvingats rätta sig efter. (Reportaget publicerades i bokform 2008, och i uppdaterad version 2013.)

 

1.

 

»Terra é vida« säger människor som lever i Amazonas: »Jord är liv«.

Dessa tre ord rymmer roten till den intressekonflikt som klyver rakt genom två motsatta uppfattningar och visioner om Amazonas: naturens och människornas mot storföretagens och marknadens. Det handlar om intressen med olika portioner makt där den starkes rätt har gett en helt ny definition av vad »djungelns lag« egentligen kan innebära. En lag stiftad av några få starka aktörer med kortsiktiga intressen som prioriterar marknaden framför människan och naturen.

 

En ordning som Amazonas människor, djur och natur tvingats rätta sig efter.

 

Sojafronten har nått Santarém i delstaten Pará. Santarém är inlindad i damm, en levande atmosfär med 300 000 invånare. Belägen vid Tapajósfloden, vars flodmynning är granne med Amazonfloden, och med en lång historia som tidigare kolonial basstation för portugisiska handelsmän med drömmar om rikedomar. Det koloniala arvet har levt kvar, ändrat skepnad och antagit dagens globala, ekonomiska form där naturresurser och billiga expansionsförutsättningar förblivit regionens signum.

 

Sojabönan etablerade sig i Pará 1997 efter att ha ätit sig igenom den söderbelägna delstaten Mato Grosso. Den största och mest etablerade sojaproduktionen i Amazonas återfinns i Mato Grosso, men den expanderar snabbt i Pará. Till en början odlades sojabönan uteslutande i Kina tills världsmarknaden tog en vändning efter andra världskriget. Bland de fem främsta sojaproducenterna – USA, Brasilien, Argentina, Australien och Kina – är det i Brasilien som utvecklingen har rört sig spikrakt uppåt, från att inte ha haft någon sojaproduktion alls under början av 1960-talet.

 

»Undanträngningseffekten« bidrog till att etablera sojaproduktion i Pará. Medan större sojaaktörer etablerade sig i södra Brasilien under 1980-talet blev småbönder tvungna att söka sig någon annanstans. Många köpte billig och orörd mark i Amazonas och medverkade i skogsavverkningen för att röja väg för sojaplantager. Med en i dagsläget expanderande etanolproduktion, som förutsätter väldiga plantager för sockerrör, kan en liknande undanträngningseffekt i amazonska delstater inte uteslutas när det gäller sockerrör till framtida etanolproduktion.

 

Mycket beror på efterfrågan och på expansionskraften av den industri som redan etablerat sig i södra Brasilien och blivit en viktig exportkälla i en tid av klimatdebatt och rekordhöga oljepriser.

 

I och med att efterfrågan på soja hade skjutit i höjden, alltmedan USA:s produktion dämpats till följd av de största aktörernas förflyttningar utomlands i jakt efter billigare handelsmöjligheter, krävdes enorma markhektar. Det satte igång en massiv skogsavverkningskampanj som förvandlade väldiga regnskogsområden till kala, livlösa monokulturer. Avverkade landarealer ämnade åt sojaplantager ökade mellan 1995 och 2003 med över 300 procent i bland annat delstaterna Rondônia och Pará.

 

En illavarslande trend som inte bara håller i sig utan som på grund av världsmarknadens efterfrågan på genmodifierat sojakött och olja gör odlingen till en av den globala ekonomins mest inkomstbringande produkter.

 

I januari 2008 damp en minst sagt alarmerande skövlingsrapport ner hos allmänheten. Rapporten avslöjade med satellitbilder som underlag att skövlingen i Amazonas under det senare halvåret 2007 fördubblade sin skörd i jämförelse med året innan. Mellan augusti och december avverkades 3 200 kvadratkilometer regnskog (områden lika stora som Gotland).

En av de främsta orsakerna till den hastiga skövlingen uppgavs vara att röja regnskog för att bereda väg för bland annat sojaplantager. Dåvarande president Lula da Silvas regering hade kort innan satellitbildernas avslöjanden presenterat egna siffror som stolt hävdade motsatsen – att skövlingen sjunkit – och hans kommentar till de motbestridande och alarmerande siffrorna landade i misstro. Utspel hördes även från experter, miljöorganisationer och forskare, som däremot misstrodde rapporten med andra invändningar, och pekade istället på att skövlingens omfattning under det sista halvåret 2007 snarare uppnått 7000 kvadratkilometer – och inte officiella 3 200.

 

I början av nollnolltalet anlände ett av världens största multinationella företag, sojajätten Cargill, till Santaréms hamnkvarter. Där byggde Cargill en fabrik för 20 miljoner dollar och lovade regionen välstånd och nya arbetstillfällen. Cargill, ett privat USA-ägt företag grundat 1865, anses vara det företag i norra Amazonas med mest gynnsam produktion – och med mest förödande ekologisk och social verksamhet. Företaget går i frontlinjen för sojainvasionen i de amazonska delstaterna och samarbetar i många fall med kriminellt belastade storgodsägare, som i sin tur upprättat ett klimat av hot och tystnad. Cargills rykte i Santarém är dåligt. För att försöka göra ett ansiktslyft flirtar företaget med stadens invånare genom att ha sin logga på trafiksäkerhetsplanscher, stödja antivåldsinitiativ och hålla sig tätt intill sociala utbildningsprojektbanderoller.

 

Men medan Cargill uttrycker omtanke för Santaréms invånare lobbas det hårt för statligt betalda vägbyggen och utvidgningar av befintliga asfalterade motorvägar som kommer att gå igenom ytterst naturkänsliga områden. Vägsatsningarna syftar främst till att underlätta för sojatransporter, och en av Cargills idéer är att med en asfalterad motorväg länka samman delstaterna Rondônia och Pará. Ett projekt i mångmiljarderklassen.

 

Det fanns geografiska, strategiska och politiska syften med en fabrik och hamn i Santarém. Därifrån är avstånden till Europa och USA kortast och minst ekonomiskt belastande. Cargill har även en fabrik i Porto Velho, huvudstaden i Rondônia, vilken utgör uppsamlingsplats och port för företagets soja på väg från Rondônia och Mato Grosso till Europa.

 

Cargill etablerade sig i Santarém under illegala omständigheter och med en produktion och ideologi som tydligt stred mot Brasiliens grundlag. Flera rättsprocesser har dömt Cargill för illegal ockupation av hamnområde. Där företagets fabrik ligger idag var tidigare platsen för 25 små familjeföretag och användes av lokala fiskare. Den illegala verksamheten spänner an med producerad soja från plantager som stöpts fram genom illegalt avverkade regnskogsmarker. Men sojaproblematiken diskuteras emellertid sällan i lokalmedier eller i den politiska debatten, vilket gör att Cargills närvaro med tiden har blivit en naturlig del av staden.

 

– Cargill är ett helvete för oss, menar Fabio Pena, från den sociala rörelsen Projeto Saúde e Alegria (PSA) som arbetar i de isolerade byarna längs med Tapajósfloden som bevarar ett rikt kulturarv och traditionella levnadssätt.

 

Han fortsätter:

 

– Cargills närvaro och produktion förstör miljön och förpestar vattnet. Se stranden där deras fabrik ligger, fortsätter han och gestikulerar mot den skjulliknande fästning som upptar det mesta av utsikten in mot staden från floden. Det är en stadens få offentliga strandområden, och den ockuperar de illegalt. Han tittar långt mot de blänkande bokstäverna på det silvriga fabrikstaket som ständigt stirrar stadens invånare i ansiktet.

 

»Vi har dokumenterat sojans färd från Amazonas via illegala gårdar, ibland med bruk av slavarbetskraft, till Cargill och sina sojakonkurrenter, via hamnarna, malarna och europeiska köttproducenter och slutligen till en Chicken McNugget såld på andra sidan jordklotet«, skriver Greenpeace i rapporten Eating Up the Amazon, beträffande sojaproduktionen i brasilianska Amazonas. Trots att det är dokumenterat att den amazonska sojabönan när den europeiska köttproduktionen, bidrar till massiva utsläpp och är omgärdad av en kultur av slavarbete och illegala markkonfiskationer råder passivitet i de politiska maktkorridorerna.

 

Den kritik och de krav som riktas mot den brasilianska regeringen för att möjliggöra reformer, till exempel i jordfrågan och när det gäller utländska företags »immunitet« i de amazonska delstaterna, har varit både tunna och har inte lett till några hållbara, konkreta eller praktiska förändringar.

 

Några nya arbetstillfällen har heller inte skapats, vilket politiker och lokala sojabönder utlovade i kölvattnet till den expansiva bönans utbredande monokultur och inbringande profiter. De invånare som i en av de historiskt sett fattigaste delarna av Brasilien inte såg sig ha något annat val än att först stödja Cargills ankomst har idag ändrat åsikt. Inställningen till företaget är minst sagt skeptisk och kritik kan höras när man frågar invånare om deras syn på Cargills närvaro i staden. En dag passerar en motorcykeltaxi Cargills huvudentré nere i hamnen. Medan han passerar huvudentréns vaktpostering sträcker han ut armen och höjer demonstrativt långfingret.

 

Arbetslösheten i regionen har, tvärtemot de positiva framtidsutsikterna framlagda av makteliten och den anlända sojaindustrin, ökat under de senaste åren. Det sociala välståndet har försämrats och urbaniseringen från landsbygden skapar obalans.

 

Antalet nyinflyttade från landsbygden ökar och fördjupar de redan synliga sociala klyftorna och formar nya nergångna utkantssamhällen. Dit har människor kommit av olika anledningar, med olika bakgrunder med sojapolitiken som gemensamt skäl till att flytta.

 

»Sojans expansion omkring Santarém och Belterra kommer att göra ännu fler människor jordlösa«, menar Sergio Schlesinger och Silvia Noronha, författarna till boken O Brasil está nu! som sammanfattar sojans historia i Brasilien och förutspår bönans framtid:

 

»Deras öden kan mycket väl bli att leva i utkanterna av Amazonas städer, exempelvis Santarém, om inte någon jordreform skulle bli verklighet«, skriver författarna.

 

 

2.

 

Delicias do Tapajós är ett kafé beläget några gator bortom Santaréms centrum som består av promenadstråk och trånga passager, ockuperade av butiker som alla tycks sälja samma saker. Delicias do Tapajós drivs av en familj där samtliga familjemedlemmar har någon uppgift knuten till kaféverksamheten. Kaféet smälter naturligt samman med en innergård vackert dränkt i blommor, med fem framställda bord utan askfat. I ett hörn under takfläkten står en tv-apparat som visar musikvideos från brasilianska MTV. En väggmålning återger bilden av en gul byggnad i kolonial arkitektur. På andra sidan gatan står dörrar antingen stängda eller öppna på vid gavel. En äldre kvinna lutar sig ut genom ett fönster utan glas, blir kvar ett kort ögonblick innan hon försvinner in igen.

 

Under månaderna då alla går och väntar på att regnperioden ska ta vid blir klimatet hetare, och förlamningen kontra den oupphörliga rörelsen blir, något egendomligt, ännu tydligare.

 

Kafébiträdet Nayara sitter vid bardisken och läser Bibeln och dricker kaffe med mjölk ur en plastmugg. Hon säger att sojaproblemet och den sociala missväxten i staden gör det svårt att tänka positivt kring framtiden.

 

– Jag tycker om att studera Bibeln, säger hon och tycks leta svar bland sidorna. Hon serverar påtår ur en termos, ständigt med ett smalt leende på läpparna. Och nu arbetar jag här, säger hon. Men man måste ha något annat att göra också, och pengar till att studera. Jag vet inte så mycket om sojaindustrin, det berättas inte så mycket om den.

 

Snart lämnar Nayara Santarém för en fyra år lång religionsutbildning vid ett baptistuniversitet i Recife.

 

– Vem vet vad som kommer hända här? säger hon och tystnar.

 

Borden står tomma. Dagarna är ofta långa: »händelsefattiga«. Vi får se, menar hon, men alla måste arbeta tillsammans för att framtiden ska se ljusare ut, fortsätter hon och ser på medan regnet sköljer över trädgården, intensivt och tömmer gatorna på människor och ljud.

 

Om sina egna framtidsutsikter tystnar hon. »Jag ser mig inte kvar här i Santarém«, säger hon.

 

– Då är jag någon annanstans.

 

Det slutar regna, lika abrupt som det började. Regnperioden har kommit, gestikulerar Nayara med en axelryckning och erbjuder påtår. Det genomgående intryck Santarém ger är väntan. Väntan på regnperioden: att den ska anlända med sin hetta och sedan försvinna. Väntan på fler arbetstillfällen, främst symboliserade av män och kvinnor som tröstlöst försöker sälja kopior av filmer och skivor på restauranger eller på busstationer.

 

Samma väntan hörs i de tysta rop som den utbredande prostitutionen ger ifrån sig efter mörkrets inbrott, då gatorna är tomma och människor möts längs piren framför den nattsvarta utsikten. Väntan hörs från kyrkorna som i alla tänkbara former – men med samma utlovade frälsningar – uppenbarar sig på näst intill varje bebodd gata. Alla tycks vara sina egna entreprenörer, försäljare och självförsörjare i en tid då så mycket sägs bli bättre i Brasilien. Är det väntan efter att den utvecklingen även ska nå Amazonas som håller människor här i rörelse, ständigt på väg någonstans? Eller är det vardagens stilla gång, där risken för hunger ständigt är närvarande, som driver staden framåt, på dess dagsfärd mot ytterligare en skymning. Är det högkonjunkturen eller att människor vill härifrån som gör att majoriteten av Santaréms bostäder tycks prydas med »Till salu«-skyltar.

 

Denna väntan efter något vars väsen inte riktigt går att urskilja men som syns i mötande ögon, som symboliseras i överklassområdenas parabolers tomma gap mot skyn, får ett ansikte i just denna intressanta krock mellan aktivitet och apati. Det finns inte ens en bio i den här staden, suckar många och fortsätter med att uppmana samhället att ge ungdomar en anledning att ens överväga att stanna kvar i Santarém. Situationen för ungdomar är inte bra, menar sociala rörelser som är verksamma i regionen. Förutom arbeten i den informella sektorn är det nästan uteslutande arbetslöshet som gäller. Framtiden ser inte heller ljus ut: många lämnar staden och beger sig till Manaus eller Belém i jakt efter arbetstillfällen och ett bättre liv.

 

Ungdomar längs sojafronten befinner sig i ett gränsland mellan det traditionella livet, som generationer levt före dem, att stanna kvar i regionen, eller att följa förförelsen som konsumtionssamhället erbjuder den som nästan inte har någonting. Båda alternativen verkar vara inbäddade i vilsenhet.

 

 

3.

 

I flera sekel har människor i Amazonasregionen varit självförsörjande, sällan beroende av omvärlden. De marker man ägt har ärvts i generationer och det naturen har erbjudit i form av familjejordbruk, jakt och fiske har format en värdighet som den påtvingade urbaniseringen på kort tid lyckas släcka med medföljande utanförskap, arbetslöshet och sysslolöshet.

 

Fördrivning, hot, förfalskningar av ägandebevis och markförsäljningar till skampriser har varit sojaböndernas – som ofta är välbärgade stadsbor från södra Brasilien – och de multinationella företagens konfiskeringsmetod i flera decennier. Än idag är den verksamheten i rullning och 2004 brändes tjugo hem utanför Santarém ner på tre dagar. De boende tvingades från sina hem och marker för att ge plats åt sojaplantager. I Amazonas förekommer fortfarande slavarbete i den form att arbetsgivare tjänar mer på att använda sig av billig arbetskraft för avverkning och skördearbete än att investera i maskiner som numera axlar liknande arbetsbördor.

 

Enligt en utredning gjord av den brasilianska regeringen är slavarbetskraft vanligt förekommande fenomen i samband med sojaplantager i delstaterna Mato Grosso och Pará, mer än 100 år efter att slavarbetet officiellt avskaffades.

 

Ricardo Folhes visar upp satellitbilder av sojafrontens utvidgning.

 

– Det är väldigt allvarligt, menar han.

 

Lilafärgade kvadrater ockuperar allt större ytor av satellitkartorna. Kartorna från de senaste åren ger en omskakande bild av hur fort sojafronten rör sig och plöjer nya marker. Den medvetna strategin som utbredningen använder sig av bekräftas av rörelsemönstrena.

 

– Soja, säger Ricardo med en suck, rör handen längs kartan och fastnar på en punkt omringad av sojaexpansionen: naturreservatet Flona.

 

Ricardo är verksam för PSA men förses med satellitinformation av den statliga miljömyndigheten IBAMA, i syfte att dokumentera sojaproduktionens utveckling och beräkna dess konsekvenser. IBAMA är inte helt igenom dåligt, menar han och kommenterar deras tveksamma rykte:

 

– De gör bra saker, menar Ricardo.

 

På följdfrågan om vad rycker han undvikande på axlarna, börjar säga något utan att följa upp det med något konkret svar.

 

Satellitkartorna vecklar ut sig över bordet i hans arbetsrum. Bredvid varandra gör blicken en resa i tiden och beskådar en utveckling som gått från bekymmersam till alarmerande. En utveckling som somliga ignorerar och andra påstår alls inte existerar. Ännu försöker en del peka på sojaproduktionens goda sidor, vilka i praktiken egentligen inte bevisats existera.

 

IBAMA, som ska övervaka att miljölagar, arbetslagar och människors rätt till sina dokumenterade marker respekteras, är satta att bevaka hela det nästan obegripligt stora brasilianska Amazonas. Och det med en dokumenterat mager personalstyrka och enligt myndigheten själv »begränsade resurser«. IBAMA:s uppgift är omöjlig, hävdar många, och snarare en byråkratisk gest och politisk ögonblinkning än verklig omsorg för miljön och för invånarnas rättigheter. IBAMA tampas med brist på politisk trovärdighet och är besudlad av en korruptionsfylld historia gräddad av maktmissbruk samtidigt som man i egenskap av myndighet haft politisk legitimitet.

 

– Det pågår en konflikt inom den brasilianska regeringen, mellan de som förespråkar en försiktigare och mer hållbar Amazonaspolitik, och de som föredrar kortsiktiga sojaprofiter och goda kontakter med väst, berättar Fabio Pena från PSA.

 

Om dagarna ser eller hör man ofta en helikopter flyga omkring över Santarém, till synes utan mål. Helikopterns sidor är prydda med IBAMA:s logga. Myndighetens beteende påminner mer om en övervakningsfirmas och dess närvaro inne i staden tycks inte annat än motsäga rollen som ekologins och familjejordbrukarnas beskyddare. Om inte så är IBAMA-helikopterns närvaro helt befogad, vilket i så fall skulle innebära att sojafronten trängt in i Santaréms stadskärna.

 

Nere i hamnen håller frukt- och fiskstånden öppet från tidig morgon till sen kväll. Den oupphörliga aktiviteten lämnar plats åt en märklig blandning av något som fungerar samtidigt som det enda som tycks hålla det vid liv är konkurrensen om en inkomst. Intill, i magra och utmärglade båtar, som skvalpar i vattenbrynet intill avloppsrören, lever de som inte har råd med någon bostad på fast mark. En flicka i en av båtarna leker kurragömma med sin mor och ett draperi.

 

Horisonten från båtbostäderna, i vilka det är troligt att de utan arbeten och som den informella sektorn kastar sin opålitliga tillvaro över lever, är densamma som från marknaden: en vacker flodlinje som klyvs där Amazonfloden tar vid. En utsikt som sojafrontens ansikte Cargill till stor del ockuperar. Samma vakande ansikte som är det levande beviset på att den förfallande regionens framtid ligger i händerna på sojaexpansionens tempo.

 

Längs vägen som löper längs piren står unga män under stekande sol, insvepta i sjalar och breda hattar i skydd mot de starka solstrålarna. Det här är deras arbetsplats. De placerar utslitna och övergivna cardboardskivor längs parkerade bilfönster som skydd mot solen. De som parkerat sina bilar längs piren besöker antingen de närliggande restaurangerna med flodutsikt eller strosar längs gågatan kvarteret därifrån.

 

Efter att ha placerat cardboardskivorna följer en väntan på att ägarna till fordonen ska återvända. Förhoppningen är att de ska skänka en slant som tack för gesten. Ibland får de unga männen en liten summa, ibland ingenting alls. Ibland en klapp på axeln, ibland slänger bilägarna cardboardskivorna i backen, stänger om sig och kör gällt därifrån. Männen infinner sig längs piren tidigt på morgonen och sent på kvällen står de fortfarande kvar, nu med hinkar och erbjuder snabba biltvättar.

Sojafronten utvidgar sig långt från de brasilianska maktkorridorerna i storstäderna, på bekvämt avstånd från Amazonas. Ändå är det i hjärtat av jordens lungor som den verkliga politiska makten har slagit rot.

 

Amazonas är emellertid inte bara jordens lungor.

 

Detta ekonomiska slagfält är också Brasiliens ekonomiska motor, och det är detta komplexa och motsägelsefulla förhållande som tycks alltmer okontrollerbart. Sojaindustrin utgör den största kistan för utländskt kapital investerat i Brasilien, och därför har de ansvariga myndigheterna sett genom fingrarna på de metoder sojabönder använt sig av i transport- och konfiskeringssyften.

 

– Korruptionen finns överallt, menar Paulo Lima, från det Rio de Janeiro-baserade infrastrukturnätverket RITS och suckar. Korruptionen finns i städer och på landsbygden. Bland politiker, poliser, affärsmän. Alla vill ha sin del av kakan, menar han.

 

President Lulas regering har investerat mycket prestige och många guldkantade handelsavtal med nord för att få den höga aktning som omvärldens toppolitiker numera hyser om Brasiliens tilltro till den, enligt ekonomer, globala och öppna marknaden. Detta har fört det man under tidigare fackföreningskämpen Lulas styre gissade skulle bli ett mer radikalt Brasilien allt längre från den reformpolitik som förs i flera närliggande latinamerikanska länder. Någon jordreform värd namnet har ingen skådat, och skilsmässan med sin tidigare allierade De jordlösas rörelse (MST) bör också ses som ett ideologiskt beslut medvetet fattat av Lula. Ett beslut fattat med marknaden och öppna dörrar till nord högst upp på prioriteringslistan.

 

Men alltmedan Amazonas tycks röra sig mot total kollaps inför omvärldens apatiska ögon sprattlar det till i andra läger. För de alternativa rörelserna och för de av storföretag och maktetablissemang nedtystade samhällsröster har kampen om en hållbarare regnskog bara börjat.

 

I oktober och november 2007 anordnades två konferenser i kuststaden Belém med ett »ekologiskt och mänskligt hållbart Amazonas« som enda punkt på dagordningen. Konferenserna var i de närmaste unika på så sätt att Amazonas egna röster hade samlats: fackföreningar, ursprungsbefolkningsrörelser, NGO:s, hälsoorganisationer, intellektuella och medvetna personer från myndigheter. Syftet med konferensen var att samla sig till en röst och författa ett program med konkreta förslag till den brasilianska regeringen för ett hållbart och levande Amazonas.

 

Många ifrågasatte konferensens egentliga slagkraft och frågade sig vilken realistisk inverkan dessa rörelser har på utvecklingen. Men med tanke på de missriktade försök som den brasilianska regeringen hittills med halvhjärtat engagemang orkat gräva fram för att kasta ljus på den allvarliga ekologiska situationen i Amazonas kommer de alternativa samhällsrösternas försök att på allvar lyfta frågan högst till dagordningen förhoppningsvis leda till mer än vad dagens blygsamma klimatpolitik uppnått, nämligen till någonting alls.

 

Brasiliens smala maktelit har genom åren fått stort inflytande över landets ledarskikt. En slags elitklubb som oftast härstammat ur samma, övre samhällsklasser. Ett fåtal procent äger alltjämt drygt hälften av all mark i Brasilien med resterande markhälften i händerna på utländska intressen. Lula sitter i knät på det brasilianska etablissemanget, och så länge ekonomin och tillväxten går på högvarv överröstas de enorma sociala och ekonomiska orättvisorna som tycks vara hundra miljoner brasilianares födslorätt till förmån för ett gott intryck inför omvärlden.

 

– Arbetslösheten i de här delarna av Brasilien är omkring 20 procent. En väldigt hög siffra. Men i själva verket är den mycket högre än så, räknat med alla som arbetar i den informella sektorn, säger Paulo Lima.

 

Han reser några gånger om året till Santarém för att arbeta i de isolerade byarna längs Tapajósfloden. Målet med arbetet är att uppmuntra invånarna till samhällsdeltagande genom kommunikation.

 

– Här i Amazonas lever de som ifrågasätter av den rådande politiska och ekonomiska maktordningen farligt. De stöter ofta på våld, och det har hänt att människor mördats, berättar han.

 

Den verklighetsbeskrivningen besannas vid närmare betraktelse av de fackliga organisationernas regionala situation och historia. Dorothy Stang, en USA-född nunna och hängiven miljöaktivist, mördades 2005 längs ett avskuret djungelspår utanför byn Castelo dos Sanhos, Pará. Hon sköts till döds med flera skott av revolvermän anlitade av lokala ranchägare. Stang mördades på grund av sin öppna kritik mot skogsavverkningen. Jordägaren som med största sannolikhet låg bakom mordet friades våren 2008.

 

 

4.

 

Situationen för de som kritiserar sojaproduktionen eller den politiska och ekonomiska maktordningen är svår, menar många, och för de flesta som vågar protestera högt väntar våld, hot och trakasserier. 2006 genomförde Greenpeace en spektakulär aktion mot Cargills fabrik i Santarém. Många av de utländska aktivisterna fängslades och misshandlades i förvaret innan de släpptes.

 

– Poliser var tvungna att hålla tillbaka sojabönder som på något sätt hade tagit sig in på polisstationen. De ville bli insläppta i vår cell och misshandla oss, berättar Texas, navigatör på Greenpeacebåten Arctic Sunrise, en av aktivisterna som deltog i aktionen mot Cargill.

 

För fackföreningsledaren Ivete Bastos dos Santos är hoten en ofrånkomlig del av vardagen. Hon är Santaréms ordförande för Sindicato dos Trabalhadores Rurais (STR) en rikstäckande arbetarrörelse med förgreningar till Lulas arbetarparti PT. Hon tar emot i sitt arbetsrum i utkanterna av staden i ett tvåvåningshus som STR haft som bas sedan mitten av 1980-talet. Hon har utsetts till en av de hundra mest inflytelserika personerna i Brasilien. Utifrån hörs den ständiga trafiken och hettan.

 

Bara i Santaréms kommuner har STR 25 000 medlemmar och fackföreningen har kommit att bli en av få aktiva lokala motröster till sojaexploateringen och maktmissbruket. Ivetes kritik av Lula och dennes regering är lika brutal som ärlig, fri från lojala munkavlar.

 

– Jag anser att Lularegeringen är korrumperad. Den visar vad makt gör med människor, säger hon och skakar på huvudet. Många fackligt aktiva har blivit mördade. Att arbeta fackligt i Brasilien är väldigt svårt, och jag som kvinna har det extra tufft med tanke på det mansdominerade system som jag utmanar. För mig finns det så mycket att göra, så mycket att bekämpa. Det ekologiska förfallet, globaliseringen, den svåra sociala situationen i den här regionen, säger Ivete för att dra upp några exempel.

 

Utanför kontorsdörren sitter en beväpnad polis och agerar något av sekreterare. Facklig aktivism i Brasilien kräver i de här delarna av landet, och för Ivete personligen, ständig bevakning. Ivete har upplevt hot och trakasserier, eftersom STR:s arbete och kampanjer hotar de ekonomiska och politiska intressena i regionen till den grad att de blivit sojaförsvararnas främsta måltavlor. Deras vapen i gengäld är informationsspridning.

 

– Vi anordnar kampanjer i de områden där risken för avverkning eller sojaodlingar är som mest akut. Vi satte upp affischer, informerade befolkningen om vad som pågick med skogsavverkning och markövertagande. Allt slutade dock med att sojabönderna kom och rev ner allt. Men kampen fortsätter och folken i samhällena blir informerade och mer medvetna än innan. Mycket av våra aktiviteter idag är kopplade till sojaproblematiken.

 

Det arbete STR utför har gjort att läget mellan den fackliga rörelsen och de ekonomiska och politiska krafterna har hårdnat. Affischerna för kvinnors rättigheter, broschyrer för arbetares situationer och slagord för demokrati och fullständig frihet från slaveri har i den här delen av Brasilien, dessvärre, inte förlorat sin aktualitet.

 

Fackföreningens hus är fullt med människor. Ett led väntar på rad i mitten av en stor utomhusallé där ett skrivbord står framställt med två stolar om varsin sida. På bordet står en skrivmaskin intill en mager hög med papper. En ung kvinna lutar ansiktet mot handflatan i väntan på att maskinisten ska återvända. Alla hälsar och nickar artigt men avvaktande. Några katter har slagit sig ner utanför köket. En av dem tvättar sin tass med lugna drag, tydligen dras de till förbundslokalernas inbjudande atmosfär.

 

– Några få har väldigt mycket, medan många har väldigt lite, säger fackföreningsledaren och återger en verklighetstrogen bild inte bara av sin egen stad och arbetsregion – utan av sitt land i stort.

 

Staden Belterra och dess omgivning längs Tapajósfloden grundades under 1930-talet av den nordamerikanska mångmiljonären och biljätten Henry Fords företag Ford Motor Company. I USA rådde under 1930-talet depression, massarbetslöshet och ekonomisk kris. I jakt på en ny marknad köpte Ford under tveksamma omständigheter loss en miljon hektar mark av Amazonas regnskogar (den dittills största andelen mark som någonsin sålts till en utlänning) i syfte att avverka skog för gummiproduktion i takt med en expanderande bilmarknad.

 

Under etableringsperioden av den nya handelsplatsen längs Amazonas floders växande och allt mer välbesökta hamnar förekom slavarbetskraft, barnarbete och illegala markövertagningar under hot. Här föddes den konfiskeringstradition som på många håll alltjämt råder i Amazonas.

 

Sojaproduktionen har numera ersatt gummin, men bortsett från det och en eskalerande omfattning av såväl politiska som ekonomiska intressen har förhållandena i Belterra inte märkbart förändrats. Skaparna av den utveckling som gummi- och sojaindustrin inneburit har varit nordamerikanska. Sojaindustrin har under sin etableringsperiod kring Belterra använt slavarbete och illegala markövertaganden i kölvattnet av löften om arbeten, modernisering och framtidshopp.

 

Men även här har man, och om möjligt än mer cyniskt, svikit sina löften.

 

Sojarancherna – as fazendas – ligger tätt sammanstrålade längs huvudvägen BR-163 och grusvägar som tycks uppslukas av ändlösa fält. Under de första månaderna av året befinner sig plantagerna i vänteläge, i vad som kallas »en förberedelsetid« inför skördeperioden under de torrare och hetare sommarmånaderna. Fälten står till synes övergivna.

 

En av sojafazendorna som man passerar under den timmeslånga resan mellan Santarém och Belterra tillhör bröderna Lavras. Sedan Lavrasbrödernas ankomst från södra Brasilien har man njutit av ekonomiskt stöd från Cargill, förfalskat markarrenderingar med hjälp av korrupta jurister och ockuperat marklotter som tillhört jordlösa familjejordbrukare. Bröderna, som var de första att på allvar etablera sig som sojeiros så djupt in i Amazonas, har därutöver fått lån från brasilianska banker till sin sojaexpansion.

 

Skylten som säger »Fazenda Lavras« är anspråkslös och hänger aningen snett. Höga omringande träd gömmer marklotten och brödernas residens och sojasilar förblir osynliga. Tystnaden kring fazendan klyvs enbart av sporadiska men tilltagande vindar och sveper in platsen i en märklig atmosfär av vaksamhet.

 

Maria Irlanda de Alemeida förklarar att hon är trött men stridslysten. Sedan hon först började arbeta med jordfrågor för STR:s Belterra-sektion 1997 har det inte funnits någon tid över till annat.

 

– Jag visste inget om fackliga frågor eller rättigheter innan jag blev vald till facklig delegat i min hemby, men nu kan jag åtminstone lite grann, säger hon lite blygt och blinkar vänligt.

 

Vid sekelskiftet flyttade hon som ensamstående mor med sina fyra barn till Belterra.

 

– Det är ett jobb jag älskar, förklarar hon. Men det är alltid arbete, särskilt i den här regionen. Vår största kamp här är jordfrågan och att människor ska få tillgång till jord och kunna överleva som jordbrukare.

 

Hon sitter bekvämt men koncentrerat nedsjunken bakom ett brett skrivbord. Läsglasögonen ligger nära tillhands och skenet från det öppna fönstret bakom hennes välkammade långa hår ger den fackliga ledaren ett säreget lyster. STR i Belterra är verksamma i 70 av kommunens 74 byar, har drygt 5 000 medlemmar och liksom i Santarém framstår den sociala rörelsen som ensam ljuspunkt i ett annars politiskt mörker, i en region där så mycket finns att göra.

 

– Belterra var förut en lugn kommun för familjejordbrukare. När jag flyttade hit var det mycket odlingar här, fruktodlingar, kaffe och sociala projekt låg sida vid sida.

 

Men de finns inte längre, säger Maria Irlanda och låter de mörka ögonens djup omfångas av allvar. Fackets kamp som social rörelse och språkrör för de allra svagaste har med tiden förändrats. I takt med att småbrukare i början av nollnolltalet började sälja sina marker till »superbilliga priser« började en snedvridning plantera sig. Folk flyttar till Santaréms utkanter och ungdomar har inga framtidsutsikter. Många unga som ger sig av tvingas prostituera sig för att kunna överleva, berättar hon.

 

Sojaexpansionens allvarligaste konsekvenser för Belterraregionen är hälsofrågan, menar Maria Irlanda. En aspekt som enligt henne alltför ofta hamnar i skymundan medan det stirras på politiska och ekonomiska kalkyler. Bland annat har epidemier till följd av den emellanåt dödliga dengue-myggan flera gånger drabbat regionen till följd av klimatförändringar orsakade av skogsavverkning och kemikalier till sojaodlingarna som förorenat omkringliggande floder och försämrat dricksvattnet.

 

– Den här utvecklingen är verkligen allvarlig, understryker hon. På alla sätt och för alla. Enligt lagen får man skövla 20 procent av sin mark, resten ska bevaras. Idag sker det motsatta, man avverkar 80 procent och bevarar resten, och ingenting händer. Inga konsekvenser. Det finns sociala projekt som försöker lyfta fram detta och medvetandegöra människor, men det är svårt, alltmedan regnskogen dör, helt och hållet, säger hon med en djup suck.

 

Maria Irlanda beskriver sojafronten som en rörlig cirkel som omringar staden och de mindre byarna. Hon berättar om byar som övergivits och uppslukats av monokulturer i plantageodlingars fotspår.

 

– Min största farhåga är att jordbruksministeriet upphör att stötta sociala projekt i kommunen. Debatten har redan tystnat avsevärt.

 

Belterras sekreterare för jordbruksministeriet, Rafael Menoli, är son till en av regionens mer etablerade sojabönder.

 

– När en person står med ena foten i sin egen familjs ekonomiska intressen och med den andra i en by som du åkt till för att tala om problemen som finns här – vem representerar du egentligen? Det är ett problem som vi ser allvarligt på. Att sonen till en sojeiro kan arbeta som jordbruksministeriets sekreterare är inte bra, inte bra alls. Vi hade bra kontakter med ministeriet förut, men kontakterna har försämrats. Det är svårt att samarbeta och även om vi har kontakt med varandra så är den inte längre kamratlig. Fackföreningslokalerna utgörs av ett hus i Belterras utkanter.

 

Enligt de anställda har den något avskurna geografiska punkten medvetet valts för att »undvika politiska provokationer«. Huset är målat i fackets grönvita färger och de sex anställda använder sig av skrivmaskiner och av telefoner som endast kan ta emot samtal. Resurserna är knappa, förklarar Maria Irlanda.

 

Väggarna är prydda med informationsblad om arbetares och kvinnors rättigheter. Chico Mendes, den legendariske fackledaren för gummitapparna i den västra delstaten Acre, nära gränsen till Bolivia, som mördades i början av 1990-talet, pryder en urblekt affisch med sitt breda, odödliga leende. »Att ha legitimation är en rättighet«, menar en annan affisch och ovanför den räknar tre vita pappersblad upp en lista på socialbidragstagande familjer i Belterraregionen. Det har beretts plats för fler namn på det tredje bladet och hittills står där ett 70-tal kvinnonamn uppskrivna.

 

Utsikten från arbetsrummens fönster vetter mot fält, plantager och täta skogspassager. Höns och en halt, dräktig hund stryker omkring tätt intill lokalerna och bjuds på matrester efter mörkrets inbrott.

 

På frågan om IBAMA:s verksamhet i Belterra och den ökande avverkningen till kommande sojaodlingar instämmer Maria Irlanda i att myndigheten sysslar med »samma tveksamheter även här som i Rondônia«. Men i ett läge där Amazonas olika sociala rörelser, NGO:s, statliga myndigheter och multinationella företag medvetet eller omedvetet närmar sig varandra i fråga om politiska och ekonomiska manöverutrymmen, väljer fackledaren att liksom PSA uttala sig diplomatiskt och aningen försiktigt. Det är tydligt att varje komponent inser att den ensam kan göra lite.

– IBAMA arbetar långsamt för att de saknar resurser, menar hon och följer upp uttalandet med att fastslå att en radikalisering av kampen för ett hållbart Amazonas är helt nödvändig. Men vilka medel som enligt henne borde tas till i en radikalisering av kampen för mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och ekonomisk demokrati går hon inte närmare in på.

 

STR:s sektion i Belterra har nära band till mindre rörelser, bland annat i Santarém, som anser att utvecklingen i Amazonas nått den punkt där ingen annan utväg finns än att forma en mur bestående av mänskliga sköldar i försvar av vad som finns kvar av jordens lungor, av Amazonas. Andra talar om Amazonas som en egen suverän stat.

 

Maria Irlandas enda manliga kollega, Eduardo Santos, tillhör xingu-stammen, som tilldelats ett stort reservat längs Xingufloden i Mato Grosso. Hans far lever inte i reservatet längre, berättar han, men hans syster arbetar som lärare i reservatet. Beträffande förekomsten av slavarbete längs sojaplantagerna i Belterraregionen menar Eduardo att det är svårt att dra någon hållbar slutsats med hjälp av de instrument som finns tillhands.

 

– Det är omöjligt att varken svara ja eller nej på det. Informationen inifrån fazendorna och insynen utifrån är väldigt dålig, av olika anledningar. Det finns inga sätt du kan ställa verkliga krav på öppenhet och dokumentation. Det går långsamt från alla håll, och antagligen finns det någonstans brist på intresse och vilja för att skynda på det.

 

Storgodsägare initierade i slutet av 1800-talet en slavliknande arbetskultur som det fortfarande märks spår av. Arbetsförhållanden djupt inne i regnskogarna var för ursprungsfolk och inflyttade nybyggare, utan vare sig röst eller inflytande, förödande: män tvingades arbeta utan löner likt slavar för sina »ägare«, kvinnor och barn utnyttjades som prostituerade. De företag som köpte upp storgods och inledde verksamhet anammade denna ideologi och behandlade sina »anställda« med terrorliknande metoder.

 

Eduardo berättar att han själv arbetat på en sojafazenda, men menar att han behandlades väl. Däremot träffade han många personer som tidigare arbetade under slavliknande förhållanden, som blivit fråntagna sina dokument och hade ett gevär riktat mot sig medan de arbetade.

 

– De här omständigheterna måste bekämpas mycket hårdare än de görs idag, slår han fast.

 

Många i Belterra vittnar om att hastigheten på skogsavverkningen på kort tid kastat in regionen i abrupta och oväntade klimatförändringar. Det regnade tidigare flera dagar i rad, berättas det, men inte nu längre.

 

– Klimatet är helt annorlunda nu, menar Marica dos Santos. Det är mycket varmare. Hon bor i utkanten av staden, i närheten av en stor sojafazenda. Ingen vet vem sojeiron är, berättar hon. Jag har aldrig sett honom, jag vet inte ens namnet på personen.

 

Irlandisón Almeida blickar genom en smal springa i det täta buskaget. Bortom springans öppning är det ljust: öppen och plöjd mark. Ett sojafält. – All denna soja häromkring, säger han med trött stämma. Men ändå är det ingen häromkring som äter sojakött. Det säljs knappt. Allt slussas bara iväg till hamnen i Santarém och vidare till Europa.

 

Inte heller Irlandisón kan namnge någon av sojabönderna vars verksamheter numera är en naturlig del av deras tillvaro – och påverkar deras framtidsförutsättningar.

 

– De kommer söderifrån, suckar han.

 

Den smala springan genom buskagen framstår som slutet av en tunnel. På andra sidan tar världsekonomins motorväg vid.

 

I skymningen tänds gatlyktorna vid Belterras stadspark: Praça Brasil.

Människor cyklar förbi, antingen på väg till kvällslektioner eller hem från arbeten. Andra har suttit på samma plats någonstans i skuggan och svettat sig genom dagen eller väntat på att det ska sluta regna. Människor sätter sig på bänkar, antingen ensamma eller tillsammans med någon.

 

I ett gathörn vid parken ligger en enkelt rest glassbar dekorerad med en frysbox och en tub chokladsås. Glassbaren drivs av Itany, en ung man i tjugoårsåldern som fördriver tiden med att stå och ögna igenom ett fotoalbum medan mörkret tilltar. Han driver glassbaren medan hans mor befinner sig på sjukhus.

 

– Jag är född här i Belterra, säger han och blickar ut över den stillsamma Estrada Um, stadens huvudled och enda, delvis, asfalterade gata. Man har olika möjligheter när det gäller att kunna ta sig härifrån, har du någon som kan betala för dig så är det bara att utbilda dig, uppfyll dina drömmar bäst du kan. Kan du det, stort grattis. Allt här i livet beror på vilka möjligheter du har.

 

Han tystnar och återvänder till fotoalbumet. Itany fortsätter sedan med målande ord att beskriva sin barndom. Han beskriver träden: »Träden som fanns överallt«.

– Jag älskar att bara cykla ut och vara tillsammans med naturen, berättar han. Alla träd, all skog som fanns här förut. När jag var liten sögs jag liksom upp av grönskan.

 

Och nu – hans ögon antar en intetsägande, trött blick – är allt borta. Plantager, soja och död mark är vad som finns kvar. Allt är borta, upprepar han och går bort till kyldisken, öppnar den och gör i ordning en glasstrut.

 

– Akta, den smälter fort, säger han till kvinnan som tar emot glasstruten.

Han sätter sig på sin pall, låter ögonen falla på fotona medan Belterras lugn bereder plats intill skymningens antändande stjärnhimmel och kör av syrsor. De tider som varit tycks bo inom människor, medan den tid som kommer inte tycks bo någonstans. Framtiden framstår som en vind ingen kan urskilja eller bedöma riktningen eller kraften på.

 

Belterra har 14 000 invånare. Arbetslösheten är hög och satsningar på infrastruktur och på de något gömda och mer nergångna utkanterna lyser med sin frånvaro. Inför framtiden ser många på turismen centrerad kring Belterras vackra, omkringliggande stränder som en räddande ängel för en syrefattig ekonomi. Jordbrukssatsningar är svårgenomförbara och kortsiktiga med tanke på krympande befintliga markområden.

 

Hubilar, en ljus man i 60-årsåldern, placerar ena foten längs en träbänk under ett träd. Stödjebenet vilar i stranden Porto Novos sand, tjugo minuters bilfärd från Belterra, och en av plats som många hoppas ska förvandlas till en framtida turistattraktion. I nuläget befinner sig dock Porto Novo långt därifrån. Förutom träbänken Hubilar vilar sitt ben mot finns där ett enkelt hus som fungerar som bar- och fiskrestaurang. Han blickar ut över flodbanken och det glittrande vattnet. Horisonten längs den här delen av Tapajósfloden utgörs enbart av en prick, och andra sidan av floden tycks belägen under vatten, osynlig.

 

Hubilar anlände till Belterra från den södra delstaten Rio Grande do Sul för fyra år sedan. Han har arbetat i bokbranschen, »med lexikon«, och rest till »i stort sett varje bibliotek i Amazonas« under de senaste 20 åren. Han är fortfarande kvar i branschen men har trappat ner och hyr emellanåt ut sitt fyrhjulsdrivna fordon till kommunen. Med sin »korrekta och konsultrepresentativa« klädsel framstår han som något malplacerad, något hans öppna åsikter också tycks göra.

 

– Den sittande kommunala ledningen gör visserligen mer för att bevara de traditionella byarna, det investeras lite i elektricitet och infrastruktur för att människor inte ska tvingas fly till städerna. Men det görs inte tillräckligt, slår han fast och tillägger: Långt ifrån tillräckligt.

 

Det regerande partiet i Belterrakommunen är liksom i delstaten Pará arbetarpartiet PT, president Lulas parti som förespråkar jordreformer och som har sin ideologiska plattform bland de svagare samhällsskikten. Trots politiskt mandat tycks emellertid inte mycket kunna göras för att bromsa utvecklingen som så många i regionen delger sina farhågor kring. Det råder ingen klimatförändring i den politiska traditionskulturen, snarare menar många att de ständigt fina orden fortsätter äta upp den praktiska politiken.

 

– På andra sidan om BR-163 finns det byar som helt övergivits, säger Hubilar och skakar på huvudet. Hans blick är hård men ödmjuk. Kan du tänka dig att det finns skolor i byar utan några elever? Alla är borta. De har åkt till städerna och gör vad? Arbetar med vad? Ingenting.

 

Varför är de där, frågar han retoriskt och tystnar ett ögonblick:

 

– På grund av att sojeiros köper upp mark och ringar in byar och människor som senare inte kan leva på någonting.

 

Att tala öppet och fritt om dessa saker, om den regionala skogsavverkningen, är en risk, säger han med menande blick.

 

– Mäktiga skogsintressen ger mycket för tystnad. De köper mark för billiga slantar och säljer träslagen vidare till européer för det femdubbla.

 

Det är fredag eftermiddag och Porto Novo är näst intill folktomt bortsett från ett biljardbord som är omringat av ett gäng ungdomar, och en medelålders man med välstruken skjorta, nedsjunken på en stol intill en uppenbarligen uttråkad hustru. En polisbil fylld med fem svettiga poliser anländer under vad som verkar vara en patrulleringstur längs de mer avskurna delarna av en region där mycket kriminellt sker utan att polisen ingriper.

 

 

5.

 

Liksom i Santarém är det inte många av Belterras invånare som arbetar inom sojaindustrin. Belterra är omringat av sojaplantager, stora markarealer har på somliga håll helt förvandlats till monokulturer. Regionen är en konfliktzon där det för närvarande pågår många markrelaterade konflikter. En rapport från Comissão Pastoral da Terra beräknar antalet döda till följd av markkonflikter till nära 1400 personer mellan 1985 och 2003.

 

Flera av kommunens byar ligger belägna i naturreservatet Flona, och de beväpnade konflikter som pågår inom reservatets gränser överträder de miljölagar som existerar. En orsak till det är bristen på kommunikation, menar Catia Magalhães, teknisk övervakare för konflikternas utbredning hos jordbruks- och utbildningsinstitutet Fase Amazônia.

 

– Det finns inte mycket kontakt med de lokala sojabönderna som bor i Belterrakommunen, förklarar hon. Bara till ett enda av alla möten vi har anordnat för att diskutera sojaproblemen har en enda sojeiro kommit. Det är inte många som har mycket kontakt med dem. De håller sig mest på sina marker, om de inte är hemma i södra Brasilien. Det råder dålig insyn över vad som händer därinne.

Rörande förekomsten av slavarbetskraft längs sojaodlingarna omkring Santarém och Belterra bekräftar Catia att bristen på dokumentation och insyn gör att ingen säker vetskap kring arbetsförhållandena finns.

 

– Men, tillägger hon, så länge bristande insyn råder kan inte förekomsten av tvångsarbetskraft uteslutas.

 

Gällande ett besök hos en sojafazenda förklarar Catia att för att möjliggöra något sådant krävs numera tillstånd från det kommunala jordbruksministeriet – samma departement där sekreteraren är son till en av regionens mer etablerade sojabönder.

De mindre byar utanför Belterra som numera helt omringas av sojaplantager löper hög risk att antingen under hot – eller till låga utköpspriser – tvingas därifrån till förmån för fler plantager. Häromkring plöjer BR-163-vägen fram, byggd under 1970-talets militärdiktatur, som en del av ett kontroversiellt projekt som koloniserade stora delar av regionen med förödande sociala och ekologiska konsekvenser. Trans-Amazonian Highway – BR-230 – är den längsta motorvägen i Amazonas, och plöjer genom delstaterna Pará, Amazonas, Piaui, Maranhão och Tocantins. Cargill och andra privatekonomiska intressen lobbar hårt för ytterligare vägutvidgningar, som ska underlätta sojatransporterna, som nu främst sker flodvägen.

 

Skogsavverkning och illegala marköverlåtelser sker till 85 procent i anslutning till befintliga vägar. Av den anledningen menar kritiker och sojamotståndare att en, dessutom privat finansierad, utvidgning av BR-163 kring Santarém och Belterra skulle fördjupa den illavarslande utvecklingen som till stor del iscensatts av Cargills miljardsatsningar på immigrerade och erfarna bönder från södra Brasilien. Området är tydligt klassat som konfliktzon och att suveräna stater prioriterar privata intressen före allmänhetens säkerhet visar på de komplexa förhållanden som blir alltfler människors tillvaro. Utan den till stor del privat finansierade infrastrukturella expansionen i Amazonas, främst av multinationella företag och inhemska mångmiljonärer, skulle inte någon gynnsam sojaproduktion vara möjlig, menar bland annat Greenpeace.

 

Belterra är en region där sonen till en av regionens mest etablerade sojabönder kan vara jordbruksministeriets kommunala sekreterare utan att det ses som någon risk för partiskhet eller orsak till intressekonflikt. Staden är inte unik; i de amazonska delstaterna är den ekonomiska marknaden traditionellt sett tätt bunden kring den politiska makten, och lutar ofta över i direkta intressekonflikter och tysta överensstämmelser mellan ekonomiska och politiska deltagare utan vare sig allmänhetens godkännande eller vetskap. Men likväl på allmänhetens bekostnad.

Den nuvarande sojapolitiken i Pará bygger sin existens och legitimitet kring svaga och odemokratiskt styrda instanser. Troligen skulle få höja några ögonbryn i förvåning ifall någon av de nyinflyttade och allt mer etablerade sojabönderna söderifrån står på tröskeln till morgondagens politiska makt.

 

Ekonomisk missväxt till följd av sojabönans expansion medför fördrivning, prostitution, laglöshet, arbetslöshet och immunitet för de inflytelserika i regioner som historiskt sett varit de mest utsatta och exploaterade delarna av det koloniserade Amazonas. Människor längs BR-163 lever mer eller mindre som internflyktingar i en tillvaro utan transportmöjligheter, skolor eller arbetstillfällen, många utan tak över huvudet – bortglömda av myndigheter som inte vill kännas vid problemen eller ta något verkligt ansvar för dem. Denna form av intern folkdrivning har inte främst sin grund i åsikter eller politiska visioner – utan i att människor bokstavligen står i vägen för en för tillfället attraktiv produkt på den globala marknaden.

 

Sojabönderna anländer till det nya sojaepicentret i Pará söderifrån och lever i en parallell värld bredvid sin omgivning. De har själva upprättat och utvidgat egna gränser och har i flera fall stiftat sina egna regelverk som deras få arbetare tvingas efterfölja tack vare bristfällig insyn. Sojaindustrin ger inga nya arbetstillfällen utan bidrar tvärtom till motsatsen på grund av utbredande mekaniskt styrda plantager som tränger undan familjejordbrukare och odlingar av andra grödor. Längs sojafälten krävs i snitt en arbetare på 170 hektar.

 

Os sojeiros är en modern variant av nybyggare och har en del gemensamt med de vita trekkers som först anlände till nuvarande Sydafrikas slätter och byggde kolonier med hjälp av segregationsideologier och tvångsarbetskraft. Mystiken kring sojaböndernas verksamhet är i tät, inte många som lever intill sojaodlingarna vet vilka de är och ointresset för sin omgivning är förenande element för sojabönderna längs Parás sojafront. Segregationen och gränsen mellan sig själva och den övriga världen är en förutsättning för att sojaindustrin ska kunna fortsätta expandera i sin nuvarande form.

 

Andra exempel på brasilianska sojeiros är inflytelserika politiker som utnyttjar sin maktställning och förgrenar sina ekonomiska intressen med sitt politiska mandat. Mato Grossos nuvarande guvernör, Blairo Maggi, kallas för »sojakungen«. Som guvernör och världens största privata sojaproducent är han främste ansvarig för att med hjälp av bland annat generösa lån från Världsbanken ha förvandlat två tredjedelar av delstatens regnskogsområden till obrukbara savanner i sojabönans fotspår. Maggis privata exportkvot omsätter årligen två miljoner ton soja.

 

Liknande fall hämtas från Santarém där jordbruksassociationens ordförande och tillika sojabonde, José Donizetti Pires de Oliveira, i mars 2006 greps efter att illegalt ha avverkat 1 600 hektar mark för kommande sojaplantager. Det oåterkalleligt skövlade markområdet bidrog till att inkludera Santaréms utkanter till sojaexpansionens frontlinje.

 

Den illavarslande trenden som skogsavverkning och expanderande monokultur medför håller i sig. Sojafronten lär fortsätta breda ut sig i Amazonas så länge omständigheterna tillåter. Somliga kallar sojaproduktionen för regelrätta terroristattacker, och politiken kring den liknar på många sätt en medveten krigföring. Stora landarealer stjäls, plundras eller konfiskeras alltjämt illegalt, en metod storgodsägare och expanderande företag använt sig av, med brasilianska myndigheters antingen tysta eller aktiva inblandning, sedan 1930-talet. Det sociala välståndet i regionen är på fallrepet och nedtryckt i fattigdom med ohållbar urbanisering som till synes enda väg till ett bättre liv.

 

Den som protesterar gör det med livet som insats. Det är inte bara den politiska och ekonomiska krigföringen riktad mot dem som råkar leva på fel sida av eller mitt i maktsfärens intresseområden som är alarmerande. Det allvarligaste och kanske mest cyniska i denna verklighet är att den legitimeras och förbises av politiker som valts för att tillgodose just befolkningens intressen.

 

Tystnaden är den illegala sojapolitikens främsta allierade. Tystnaden och passiviteten från maktens korridorer har varit det effektivaste vapnet för att legitimera och ge immunitet åt fortsatt exploatering av naturresurser och framflyttade avverkningsfronter. Prisdumpad soja och rea på etanol löper i linje med vad en fri marknad i realiteten innebär och anser skäligt, och priset president Lula får betala för nationell arbetsro och goda relationer med i-länderna. Med detta i bakhuvudet blir det dragna likhetstecknet mellan dagens sojaproduktion och terrorism berättigat. En samtid i allra högsta grad fläckad med blod.

 

De stora sojakvantiteter som säljs i Europa återfinns ofta på snabbmatsrestauranger och väletablerade matbutiker, antingen som sojakött eller som foder till slaktdjur. En stor andel av den Europa-exporterade sojan säljs som exklusiv husdjursmat. Vägen till konsumenterna i nord kantas av en mängd oegentligheter och sociala övertramp som borde leda till verkliga initiativ från snabbmatskedjor och grönmärkta matkedjor som påstår sig ta klimathot och mänskliga rättigheter på allvar. Den soja som sojajättarna, däribland Cargill, köper från lokala sojeiros och senare raffinerar och exporterar vidare till nord har stor inverkan på den alarmerande utvecklingen i Amazonas, där avverkningen som ger väg för väldiga sojaplantager i många fall ännu använder sig av tvångsarbetskraft och till och med barnarbete. Expansionen och illegala markkonfiskeringar bidrar till fördrivningar, klimatförändringar och försämrat hälsotillstånd i regioner som redan är socialt och historiskt svaga.

 

»Slaveri, utsläpp och skogsavverkning är samtliga kopplade till soja från Amazonas«, menar rapporten Eating Up the Amazon.

 

På en vad många anser vara fri marknad får de största sojaproducenterna en monopolliknande handelssituation, där de själva producerar och kontrollerar produktens kretslopp i form av dotterbolag som sköter distribution, kreaturuppfödning och köttproduktion. Cargill räknas till ett av de mäktigaste multinationella företagen i världen.

 

Trots företagets gynnsamma position och kontroll över handelskedjan vill Cargill inte besvara på konkreta frågor. Genom att istället hänvisa till egetförfattat material på hemsidan under rubriken »Ansvarsfull sojaproduktion« nämner Cargill »regionala problem« med slavarbetskraft som historiska problem utan att med ett enda ord berätta hur de själva utnyttjade arbetare under sin etableringsperiod i Santarémregionen.

 

Längs med Tapajósfloden ligger Flona, Faura och Flora; områden som utropades till naturreservat under den globala och pampiga miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992 – ECO-92. Det innebar en legalisering av de människor som lever i de mindre byarna antingen längs med floden eller längre in i svåråtkomliga skogsterränger. Vid ECO-92 utropades reservat till ursprungsstammar som fortfarande levde kvar i regnskogarna, vilka utlovades beskydd och respekt.

 

Tapajósfloden känns som en förlorad värld. De små byar som uppenbarar sig efter att ha klättrat uppför branta trappor från flodbanken tycks sprungna ur marken. De byar som PSA arbetar i framstår som mer eller mindre utelämnade åt omvärldens stöd.

 

Befolkningen i byarna är genomgående väldigt ung, hälften är under 15 år, arbetstillfällena i princip inga och organisationens mål är att engagera just ungdomar. PSA:s sjukhusbåt Abaré, som tröstlöst åker upp och nerför floden, är 13 000 isolerade människors mest kontinuerliga tillgång till sjukvård och regionala kampanjer om tandhälsa, sexualitet och narkotika. Det här är byar som befinner sig i riskzonen för att inom några decennier tvingas ge plats åt sojaplantager, till följd av en annalkande skogsavverkning som skulle fördriva invånarna i byarna från sina hem, belägna i hjärtat av ett naturreservat som regeringen påstår sig vilja bevara.

 

– Arbetet som förs i byarna, för att de som lever längst från det övriga samhället också ska delta i samhällsdebatten och göra sina röster hörda, är ett viktigt men farligt arbete, menar Paulo Lima. Att tycka att alla har rätt till samhälleligt deltagande och dessutom säga det högt hotar de ekonomiska och politiska intressen som finns i Amazonas. Intressen som lever på den tystnad som råder, fortsätter han.

Var är den federala regeringen? frågar sig Eugenio Scannavino, PSA:s grundare och Abarés huvudläkare.

 

Han besvarar själv frågan:

 

– I Brasília.

 

I eftermiddagssorlet pågår en sprintertävling i byn Maguary. Lokalradion som drivs av byborna själva spelar musik på hög volym och kommenterar tävlingen. Barn och ungdomar lutar sig mot träd och husväggar, kastar blickar åt varandra. De vuxna börjar återvända från olika sysslor utanför byn. Det råder en känsla av harmoni kontra rastlöshet i samhällena längs med Tapajósfloden. En rastlöshet som visserligen uppträder i mindre skala än i Santarém, men vars sociala och ekonomiska trångmål känns än mer angelägen och tydlig. Känslan av isolering är överhängande och en stark kontrast till den vackra omgivningen med sin bedårande utsikt över floden, intill den tillsynes oändliga naturen.

 

– Det är vackert här, instämmer en ung kvinna och ställer fram en stol och sätter sig ner med sin nyfödda dotter. Hennes man och övriga barn skickar runt ett glas vatten. Deras enkla hem är vackert inredd med krukor och hängande grenar från djungeln. Internetuppkoppling har blivit en möjlighet i några byar tack vare ett invecklat kabelnätverk installerat och till största del finansierat av ideella initiativ.

Internet är viktigt för ungdomarna, förklarar en av deltagarna vid rådsmötet senare under kvällen. För att de ska ha något att göra och för att de kan visa oss som inte vet hur man gör.

 

– Internet är en viktig informationskälla, fortsätter hon och många närvarande instämmer. Bara några mil därifrån plöjer sojafronten nya marker, med transporter till Cargills fabrik i Santarém.

 

– Här i byarna, säger Paulo Lima, är situationen väldigt bräcklig. Människor här är nästan helt utelämnade. Förutom ideella organisationer är det inte många som kastar några blickar hitåt. Det lokala politiska arbetet byborna utför tillsammans är därför väldigt viktigt, men måste intensifieras.

 

Långt från vad som upplevs vara den övriga världen är vägen mot genustänk enligt i-landsmönster långt. Machismokulturen är utbredd i byarna, men deltagandet av ungdomar med stöd från organisationer, som åtminstone säger sig vara medvetna kring dessa ämnens betydelse och förgreningar till demokratiska värderingar, inger förhoppningar om att kvinnor och äldre kommer att delta mer i samhällsutformningen och framtidsdebatten än de gör i dag.

 

Den pågående politiska och ekonomiska krigföringen destabiliserar Amazonasregionen på alla sätt. Socialt, ekonomiskt och politiskt. En obalans ytterst gynnsam för världsmarknadens vinnare: i-länderna och en liten procentandel av Brasiliens nära 200 miljoner invånare. Förlorarna är majoriteten, städer som Santarém som får betala det höga priset för världens glupska jakt på rent miljösamvete, foder till kreatursuppfödning i nord och exklusiv djurmat. Följderna – ekologisk och mänsklig utsugning – är inte osynliga så mycket som förbisedda.

 

Vid en presskonferens i januari 2008 menade president Lula – beträffande den ökande skogsavverkningen i Amazonas, och bland annat sojafrontens utvidgande i Pará – att det är »absurt att hålla sojabönderna ansvariga för skövlingen«.

 

– Tillvaron ska tydligen fortsätta vara svår, säger Dona Teresa, en medelålders kvinna alltmedan solen rör sig mot horisonten i byn Piquiatuba.

 

Ett vackert samhälle vars framtid ter sig osäker; ungdomar lämnar byn för städerna och den omkringliggande regnskogen avverkas. Hon säger det med eftertänksamhet och tycks rikta orden till utsikten över floden. Hon rensar en fisk och faller i djup koncentration, och tillägger, kanske mest för sig själv men kanske även till dem som oförtrutet fortsätter kämpa för ett hållbart Amazonas:

 

– Men man kan ju inte bara ge upp, inte sant?

 

Cargill har låtit måla över sin logga längs sojafabrikens silvriga tak som vetter mot Santaréms centrum och hamn. Vad som tidigare var ett multinationellt företags synliga, gröna bokstäver och en påminnelse om omvärldens intressen i regionen är nu istället en hafsigt och till synes ogenomtänkt övermålad yta: som om någon i all hast försökt dölja sin närvaro.

 

Sojaproduktionen fortsätter emellertid som vanligt, men numera utan något verkligt synligt ansikte utåt. Om nätterna kastar stora lastfartyg loss och inleder sina transporter mot nord. I mitten av nollnolltalet fraktades drygt 99 procent av all amazonasproducerad soja från Santarém till Europa, enligt Greenpeace. Under de senaste åren har ingen kursförändring gått att skönja.

 

Så – vid sojafronten intet nytt.

 

Bokutdrag ur Amazonas: Reportage från jordens lungor

(först publicerad 2008, e-boksutgåva 2013)

 

 
 
 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS