UREWERA

Urewera. Om när Frankrike sänkte Greenpeace i Nya Zeeland

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Nya Zeeland, eller Aotearoa som det avlånga vita molnets land även kallas, är en utropad kärnvapenfri zon granne med en av planetens mest radioaktiva regioner: Franska Polynesien. Det var också här, i Aucklands hamn, som franska agenter med sin regerings goda minne, placerade sprängladdningar ombord på Greenpeace fartyg. Och det var längs samma kust som oljefartyget Rena gick på grund 2011. Hur mycket är ansatsen till solidaritet och kritik mot fossila bränsleidustrier egentligen värda?

 

Te Kaha, östkusten på Nya Zeelands norra ö. Där väg 35 slutar tar vildmarkerna vid. Under det senare 1800-talet utgjorde skogarna spelplats för ett utdraget inbördeskrig som utkämpades årtiondena efter Waitangifördragets födelse. I konfliktens kärna rörde sig olika maorigrupper och militära grenar som stred inbördes – vid sidan av dessa fanns därtill europeiska migranter som via mindre paramilitära styrkor försvarade sina småjordar och frizoner, samt den brittiska armén med inkallat infanteri från Australien till sitt förfogande.

 

Det mänskliga lidandet var utbrett i alla läger, de politiska positionerna låsta och krigföringens inverkan på den historiska omskrivningen av regionen var måhända av betydande art men många frågar sig om uppoffringarna alls var mödan värd.

 

En sak har dock förblivit sig lik i regionen: tillgången till vapen. Mycket på grund av jaktens centrala plats i tillvaron.

 

Och East Capes täta skogar fortsätter att dölja många hemligheter. Dalarna och de svårtillgängliga vattenlederna och de gömda nybyggarstationer som enkelt försvinner bland vildmarkens väggar blev 2007 en bisarr skådeplats för den största polisinsatsen i syfte att stävja terrorism i Nya Zeelands historia.

 

Djupt inne i Ureweras ingenmansland sade sig några jägare ha sprungit på en lägerstation bebodd av personer som verkade hänge sig åt militär träning. Inför vad? Det var oklart, från början till slut. En jägarstation, sade några, en terrorcell inspirerad av IRA, bestående av maorinationalister som genom gerillakrigföring från Urewerabergen ämnade påbörja ett frihetskrig mot »den brittiska kronan», sade andra.

 

Efter ett års spaning slog polis till mot lägret och ett tjugotal personer greps i närliggande städer, misstänkta för rubriceringar som förberedelse till terrorbrott och illegalt vapeninnehav. Bland de gripna fanns förvisso ex-soldater och krigsveteraner med erfarenheter från Vietnamkriget, men stommen utgjordes av välkända miljörättsaktivister. Grönpolitiska rörelser och partier med maorifrågor högt upp på agendan hamnade i samband med tillslaget under övervakningens och misstänkliggörandets lupp. Och allt i ett led i Nya Zeelands nya antiterrorlagar, populära inslag i västdemokratier sedan terrorattackerna mot tvillingtornen i New York hösten 2001. Längs East Cape belägrades samhällen medan tungt beväpnad polis stängde av stora områden och genomsökte förbipasserande fordon, till och med skolbussar. Invånare (de flesta maorier) kände sig diskriminerade och misstänkliggjorda på grund av etnicitet och hemort.

 

Först fyra år senare – samtidigt som Nathan kör sin bil längs väg 35 under vintern 2011 – bringades juridisk klarhet i härvan: åtalen ogillades mot tretton av sjutton misstänkta, och ingen av de kvarstående fyra som alltjämt inväntar ytterligare rättsprocesser möter allvarligare åtalspunkter än illegalt vapeninnehav.

 

Ändå dröjer tät mystik kvar över lägrets särart och polisens kraftfulla insats.

 

Politiskt finns det en växande rörelse som drar likhetstecken mellan radikal grön politik och maorinationalistiska idéer, strömningar som lockar såväl maorier som vita. För politiker inom Maoripartiet blev räderna och affären ett hårt slag mot den tilltro som ändå etablerats mellan pakehas och maorier på senare tid.

 

I Urewerabergen förblir bitterheten över förlorad mark en vida utbredd och kollektiv känsla – dalarna var exempelvis de sista att integreras med »det europeiska Nya Zeeland« – således kan rabatten för aktiviteter av misstänkt art tyckas iordningställd. Mycket beror å andra sidan på hur man begrundar samhällsfaror; flera av de gripna var socialarbetare som bland annat drev aktiviteter för att locka ungdomar på glid bort från brottslighetens trösklar. Så vilka signaler sände polisräderna och det efterföljande juridiskt ihåliga åtalet till dessa marginaliserade grupper? En av signalerna, medveten eller omedveten, var känslan av en omvärld som ser på socialt utsatta regioner med misstänksamhet och subtila anklagelser.

 

Kärnfrågan svävar ändå fortfarande i luften häromkring: vilken var egentligen affärens kärna? Ett slag i luften eller embryot till en terrorvåg som aldrig kom? Ingen part i affären har, ska understrykas, berättat allt den vet. Det är emellertid något som länkar affären samman med Ureweras historiska plats och syfte: en region med begränsad insyn i. En plats där många jagar och bär vapen utan licens. Där arbetslösheten är hög. En plats där myter tillåts vandra i total frihet. I alla riktningar.

 

* * *

 

Men Nya Zeeland hade redan för länge sedan förlorat sin oskuld i terrorsammanhang (om en sådan liknelse låter sig göras): det kanske mest bryska uppvaknandet i modern tid skedde den 10 juli 1985 då miljörörelsen Greenpeace fartyg Rainbow Warrior utsattes för sabotage och sjönk där det låg ankrat i Marsdenhamnen i Auckland.

 

Greenpeace fartyg hade anlänt till Auckland efter att ha protesterat mot den franska statens kärnvapenprov i Stilla havet. Den franska säkerhetstjänsten kommenderades till Nya Zeeland för att förhindra Rainbow Warrior att segla ut till ännu en provplats för franska kärnvapen, den här gången vid atollen Moruroa, och i samma veva förhindra ytterligare dålig publicitet.

 

En portugisisk journalist vid namn Fernando Pereira dödades i explosionerna och två franska säkerhetsofficerare, Dominique Prieur och Alain Mafart, arresterades två veckor efter det att Rainbow Warrior hade sänkts. Båda dömdes sedermera till tio års fängelse för mord och affären drog global skam över den franska staten som visade sig ha beställt attentatet av Greenpeacefartyget.

 

I det politiska efterspelet var det ändå den franska staten, i mitten av åttiotalet lett av president François Mitterrand, som gick hårdast fram. Landet utövade stora påtryckningar för att pressa Nya Zeeland att inte bara släppa de arresterade franska agenterna, utan att även stänga gränsen för rörelser som exempelvis Greenpeace. Frankrike utnyttjade därefter sin ställning på den europeiska marknaden och försvagade Nya Zeelands anseende i Europa. På andra sidan jordklotet bojkottades franska varor av Nya Zeeland. Först efter att FN:s dåvarande generalsekreterare Javier Pérez de Cuellar medlat fram en förlikning – där Frankrike bad Nya Zeeland om ursäkt vid sidan av ett miljonvite – lade länderna ned sina stridsyxor efter ett år av diplomatisk träta.

 

De båda agenterna Prieur och Mafart, som kommit till Nya Zeeland med falska schweiziska pass, dömda till långa straff, blev emellertid inte långvariga innanför fängelsemurarna. Efter att ha påbörjat sina fängelsevistelser på den avlägsna atollen Hao i Franska Polynesien släpptes båda fria inom ett år. Dominique Prieur varskoddes efter att ha blivit gravid och Alain Mafart återvände till Frankrike på grund av »sjukdom«. Efter hemkomsten dekorerades, befordrades och hyllades de båda dömda agenterna av den franska regeringen.

 

Terrorism – i det här fallet statsterrorism – hemsökte Nya Zeeland med franska förtecken. Sprängladdningen detonerades av en »vän«, en allierad och fastän dådet var riktat mot en global grön rörelse kände sig Nya Zeeland drabbat som samhälle. En av dådets följder var en groende nationalism, just det element som det träningsläger som polisen slog till mot i Urewerabergen 2007 sägs ha rest sitt existensberättigande kring.

 

Vad betyder allt detta? Kvar dröjer känslan av ett cirkeltänkande utan början eller slut.

 

Nathan talar om Waitangifördraget och kränger det fyrhjulsdrivna fordonet förbi snäva kurvor och backar. Tolkningar av fördragets innehåll finns det många av, och dessa tolkningar har polariserat det politiska samtalet och gett bränsle åt både radikala maorinationalister och »vita idéströmningar«. Etnicitet har blivit ett politiskt slagträ och format den inrikespolitiska debatten till en massa där rastänk – som förvisso alltid funnits hos både maorier och vita kiwis – accepteras i det offentliga samtalet.

 

Kommande generationer möts av något som liknar fröet till en hederskultur; vissa ungdomar får inte träffa ungdomar med ljus hud, somliga ungdomar får inte träffa ungdomar med maoriursprung. Nathan ser främst problemet som en rotad kvarleva i maoriers brist på tacksamhet gentemot de forna brittiska kolonisatörerna.

 

– Fördraget var generöst och maorier i dag har stora möjligheter till samhällsdeltagande. Nya Zeeland är fortfarande en del av det brittiska samväldet, visst, men att använda det som ett slagträ för att vi fortfarande skulle vara en brittisk koloni är att dra det ett steg för långt. Vi skulle inte överleva på egen hand, och när allt kommer omkring är vi faktiskt väldigt många som har brittiska rötter här. Du vet, det är faktiskt inte bara maorier som har ett förflutet.

 

Men somligas förflutna har fått vingar och hamnat på museum i andra hörn av världen. Medan botaniker och biologer letade efter svar på rasernas rangordning och ursprung hamnade en uppsjö skallar efter kvinnor och män av maoriursprung på andra sidan havet, bland annat i Sverige. I dag pågår en »repatriering« av dessa skallar, att återbörda dem till de jordar de föddes, levde och dog i. På Historiska museet i Lund förvarades i nära 150 år kvarlevorna av två män och en kvinna. De nådde södra Sverige via London efter att ha hittats på Nordön 1876. I april 2011 återbördades kvarlevorna till Nya Zeeland.

 

»Nu får deras själar återförenas andligen med sitt folk«, sade landets Sverigeambassadör Barbara Bridge under ceremonin i Lund.

 

Varför separerades de livlösa kroppsdelarna från sina jordar i första läget? Skallinnehavet vittnar om de forna seklens maktställning, men om framtidens maktbalans, där ursprungsfolks rättigheter ställs upp som en med- eller motspelare i den västerländska demokratin yppar frågan intet. Frustrationen många känner på Nya Zeeland kan ha och göra med ursprungsfolkens framflyttade positioner: att de inte längre bara är offer, utan alltmer jämbördiga förhandlare. Går det att tala om en egendomsfråga när mark återbördas från stater till autonoma maoristammar – för vem äger egentligen mark?

 

Frågan ställs av professor Jérémie Gilbert i Indigenous People’s Land Rights under International Law. Ja, låter svaret antyda bland bokbladen: FN:s urfolksdeklaration, antagen i september 2007, gör egendomsfrågan mer komplex, om än mer svårtydd. Just kollektivets ägandeform går igen i många ursprungsfolks marktvister med suveräna stater världen över. Och det är en klar följd av FN-deklarationen.

 

Skrivelsen, frikopplad från slutsatsen att ägande antingen berör individ eller stat, slår ett slag för ett slags ägandeform där den juridiska termen inte är det primära, det är i stället naturresurser, vatten och land, och skyddet av dessa. Men så länge Nya Zeeland, oavsett färg på regering, väljer att inte ratificera FN:s urfolksdeklaration, om än inte juridiskt bindande, lär Waitangifördraget fortsätta att läsas med olika glasögon. Och det förflutna att förbli tillhyggen i politiska idédebatter.

 

* * *

 

Vid ingången till Te Kahas enda livsmedelsbutik står en hemmagjord skylt framställd. Texten säger: »No Drilling – Keep Them Smiling.«

 

Mellan bokstäverna syns ett foto med två barn.

 

Framtiden, det som East Capes invånare ser som det tydliga vägskälet – i förlängningen det enkla valet: människan eller kortsiktiga ekonomiska förtjänster.

 

– Vi vill inte ha någon oljeutvinning här. Så enkelt är det, säger det kvinnliga butiksbiträdet. Varför kan världen aldrig lära sig att oljeproduktion som den ser ut nu är ohållbar?

 

Butiksbiträdet visade sig inom kort få mer rätt än hon förtjänade. Den 19 oktober 2011 utlystes larm om att oljespillets miljontals fat från det kapsejsade fartyget Rena hade nått East Cape och Te Kaha samtidigt som enda vägen in och ut ur regionen var stängd på grund av den senaste tidens ihållande oväder.

 

Den grå horisonten täcktes av svart guld.

 

När Rena gick på grund under inloppet till Taurangas hamn innebar det inte enbart Nya Zeelands största miljökatastrof genom tiderna, katastrofen lade även en mångbottnad sorg över Nordöns östra stränder. Dels den förödelse som den läckta oljan drog med sig i fördärvet – djur, naturreservat, stränder – dels var det ett slag i ansiktet – politiskt och etiskt. Nya Zeeland är den stat i världen som kanske tydligast och mest insiktsfullt stiftat lagar efter sina invånares önskemål om en kärnkraftsfri zon. I förlängningen har den politiska hållningen inte enbart genererat i ett medvetet folklager, den har även etablerat en utbredd skeptisk inställning till användning av fossila ämnen. Fossila ämnen är förvisso industriella smörjmedel som Nya Zeeland gjort sig beroende av, men till skillnad från europeiska stater och framför allt USA har samtalet om människan och dess inverkan på miljö och djurliv varit det motsatta; här är utopin, en hållbar ekologi, det självklara och inte det avvikande.

 

Gröna rörelser har mottagit mycket stöd sedan storskalig kritik drev upp utrikespolitiska stormar under åttiotalet mot de franska kärnvapenproven i de stillahavsatoller som Frankrike alltjämt besitter i Oceanien. Provsprängningar som franska utredningar har bekräftat alltjämt orsakar cancerfall bland polynesiska invånare. En utveckling som Nya Zeeland befarade skulle sprida sig som en löpeld med havet som en avreglerad och okontrollerbar motorväg.

 

Industrivärlden har i decennier motsagt sig Nya Zeelands antinukleära politik och har med frihandelsavtal som utpressningsgrund luckrat upp landets restriktioner, som i grönpolitiska läger ändå förblivit radikala i jämförelse med övriga industriländers miljöambitioner.

 

Det nya zeeländska sjöfacket tryckte på för att Maritime New Zealand skulle offentliggöra rapporter som kunde bringa klarhet i fraktfartyget Renas tillstånd den där dagen i oktober 2011. Det 236 meter långa fraktfartyget seglade under liberiansk flagg och hade bara dagarna innan katastrofen ägde rum varit föremål för en inspektion som pekat på en rad brister som borde ha tvingat upp fartyget på land för närmare besiktning. Bland annat ska problem med fartygets sjökort ha lyfts fram, en sannolik orsak till varför fartyget förlorade kurs och gick på grund.

 

– Det var fint väder dagarna Rena gick på grund. Det ryktas om att besättningen var berusad, säger en man bosatt nära det pärlband av atollreservat, belägen längs infartsleden till Taurangas hamn.

aFoton tagna av privatpersoner boende nära de kilometerlånga stränderna har fångat Renas slagsida, en tickande miljöbomb alldeles intill tusentals trädgårdar.

 

Om Maritime New Zealand visar sig ha känt till bristerna väntas affären svälla ytterligare och frammana en inhemsk debatt som riskerar att blåsa upp till inrikespolitisk storm. Katastrofen kastar även långa skuggor över fraktindustrins arbetarvillkor globalt sett; förutom underbetalda och insnärjda i villkor som inte pålägger rederierna ansvar för säkerheten får Renas besättning, i det här fallet främst två filippinska besättningsmän, klä skott för hela kritiksalvan.

 

Rena bröts slutligen itu av vågornas frenesi.

 

Mot oljan fanns inget skyddsnät, bara ett öppet hav. Skadan var redan skedd: fartyget läckte i flera veckor, djur och ekologi strök med (20 000 fåglar tros ha påverkats av oljespillet och tusentals djurliv gick i spillo). Hårt sjöväder gjorde det svårt för myndigheterna att nå de värsta drabbade hörnen – däribland East Cape – samtidigt som de undermåliga väglagren isolerade regionen dubbelt upp. Den läckta oljan höll båtar kvar på land, fiskenäringen lades på is och uteblivna fångster gjorde samhällen som Te Kaha än mer beroende av leveranser utifrån. Nära Tauranga har tre hundra containrar sjunkit till havsbotten, tusentals oljetäckt ton sand har tvingats förflyttats och politiker från olika ideologiska färgläger har lovat skärpta regler mot djuphavsborrning efter olja.

 

På andra sidan verkligheten, längs East Cape, skönjde invånare en svår framtid i sikte, oljeläckans skador är ännu inte utredda – många tror aldrig de blir det – klart är ändå att djupgående följder väntar för regionens ekosystem. Det mest tragiska med den läckta olja som nådde Te Kahas stränder är att just East Cape visat sig vara en bastion för långsiktigt tänkande och ekoaktivism. En plats där till och med livsmedelsbutiker och människors bostäder pryds av skyltar med det desperata ropet: »No Oil.«

 

Ett stycke ur Keri Hulmes Benfolket tränger sig på och suddar ut linjen mellan fiktion och verklighet:

 

»Men vi förändrades. Vi upphörde att vårda om naturen. Vi stred inbördes. Vi överväldigades av dessa vita människor i sina horder. Vi splittrades och förringades. Vi glömde vad vi kunde ha varit, att Aotearoa var det förlovade landet.«

 

* * *

 

James vankar av och an. Han är hungrig men Te Kaha Hotels restaurang är stängd och alternativen är få för den utan något eget kök. Den trettiofemårige mannen är bördig från dessa trakter, han växte upp i Te Auraria (den plats i världen som först åser soluppgången), ändå känns han som ett främmande element där han ljudlöst glider in och ut ur lokalen, lika rastlös som hungrig.

 

James är en sol-och-vårare – en ung kvinna han glömt namnet på väntar uttråkad på hotellrummet några våningar upp – och han har kommit till Te Kaha för en av sina årliga »leveranskörningar«. Här byter James nya zeeländska dollar mot cannabis som senare säljs vidare för det tredubbla i städer som Auckland, Rotorua och Tauranga.

 

– Julhelgen tar man ännu mer betalt än så, förklarar han. Då är efterfrågan som störst. Det är stora pengar, visst, men framför allt enkla pengar.

 

James sökte sig snabbt bort från den isolerade kustregionen, allt att lära sig var redan impregnerat i stegen och huvudet. Utbildning intresserade honom aldrig, i stället berättar han gärna hur han lärde sig köra bil när han var fjorton och har sedan dess alltid kört utan körkort.

 

– Det är för mycket alkohol med i bilden häromkring. För mycket stök.

 

Cannabisodling är vid sidan av fiske- och skogsindustrin ett bärande skäl för att invånare i Te Kaha har råd att, som James uttrycker saken, »dricka sig redlösa fem dagar i veckan«.

 

– Odlarna är många, berättar han utan att närmare i detalj förklara den slutna industrins utbredning, lokalisering och historia.

 

Slutenheten gäller James personlighet överlag; en rik man klädd i enkla plagg men fast i ett stadium där förvirrade tjugoåringar ibland kan stranda. Han verkar lite för uttråkad för sitt eget bästa. Cannabis blev hans levebröd av en slump, mest för att slippa ha »ett riktigt jobb«. Priset förefaller emellertid högt för den vunna friheten och ensamheten präglar både James tillvaro och personlighet. Han tycks aldrig riktigt kunna slå ifrån sig misstänksamheten mot omvärlden.

 

En dag berättar James att han ska till Kina för att hjälpa några kompisar »att starta business«. Men han ser inte fram emot resan, tror inte mycket om Solens rike.

 

– För mycket folk.

 

James erbjuder lift till Tauranga. Ni har väl inte mycket packning, hör han sig för.

– Bagageutrymmet är redan fullt med grönsaker.

Han noterar det lika mycket för att skryta som för att undvika ommöblering av bagageutrymmet inför allmänhetens ögon. Att bakluckan gömmer 150 kilo cannabis är svårt att föreställa sig även om den blå skinande sportbilen drar till sig många ögon i en region vars vägar pryds av begagnade fordon och ihjälkörda gnagare. James trycker gasen i botten i de snäva kurvorna och skruvar upp volymen tills basen böljar i det obefintliga baksätet. Den unga kvinnan som bjöds med till Te Kaha över helgen blir snart åksjuk och kräks vid vägkanten. Han klappar henne lite pliktskyldigt på axeln, men egentligen bryr han sig inte.

 

Sekunden senare saktar han ner för att inte riskera att haffas för fortkörning.

 

– Mycket polis häromkring.

 

Det ojämlika förhållandet i informationskanalerna har satt en prägel på det nya zeeländska kynnet som är lika svår att urskilja som att undvika. Maoriernas frånskilda position bortom medier, politiska kammare och kultursfärer formade ett gap som lät fördomar etablera sig som sanningar – en evolution som fortgick i flera sekel.

 

Först efter andra världskriget började den erkända gränsen mellan pakehas och maorier att suddas ut, men det betyder ingalunda att den är ett minne blott i dag. Den har bidat kvar, övervintrat i mer subtila former och det tycks bli en växande självklarhet att kasta dynga på europeiska ättlingar.

 

Omvänd segregation?

 

Nej, det vore kanske att ta det några steg för långt. Men likväl en omvänd maktkamp där en historisk passus kvarstår: ojämlikheten i informationskanalerna.

 

Hotet utifrån.

 

Det som maoriförfattare subtilt låter skyla sina skönlitterära verk med. Misstron på naturens utsikter i den moderna – ja, vita – människans händer. Kan det vara så lätt, att isolationen finns där i vilket tillstånd som än råder, katastrof eller vardag? Självvalt och upphöjt till något naturligt.

 

East Cape försvinner i ryggen. En avfart aviserar att avståndet till Tauranga nu blott är en handfull kilometer. Resan närmar sig inte bara skiljelinjen mellan två tidzoner, inte heller punkten där morgonens första strimmor dränker nattens döende mörker. Det är här någonstans som gränsen mellan industrivärlden och Oceaniens tredje värld är dragen.

 

Återkomsten till Nya Zeeland från Urewera.

 

En textrad från det nya zeeländska bandet Fat Freddy’s Drop ekar ur James högtalare medan fordonet och dess bagageutrymme plöjer genom trolskt landskap. Det känns inte som någon tillfällighet, det känns som om den här textraden har skrivits för just det här ögonblicket, för passagerarna i den blå skinande »grönsaksbilen«.

 

Färden känns viktlös, väderstrecken har upplösts.

 

 

 

Bokutdrag ur Aotearoa – En reseskildring om Nya Zeelands förlorade udde (2012.)

För att beställa boken skicka ett e-brev.

 

 
 
 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS