PATAGONIEN

Tillstånd: Patagonien. Om vitt guld, utopier och anarkism.

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Patagonien. Även kallat världens ände. Turism, olja, storskaliga krig, banditers tillflyktsort, gauchos vindbitna paradis. I ett föränderligt Latinamerika där politiken både lovar och berövar förblir Patagonien ett tillstånd, en utopi och det vita guldets – den odlade laxens – nya hemort.

Osvaldo Bayer, författare till La Patagonia Rebelde, en odödlig skildring av anarkisternas resning mot 1920-talets patagonska feodalism, försåg kirchnerkvarnen kort före Nestor Kirchners bortgång med ännu en säck orent mjöl.

 

Bayers forskning visade att Nestor Kirchners farfar personligen närvarade vid militärens utomrättsliga arkebuseringar av regimkritiker i egenskap av fotograf. Eller som andra väljer att kalla det: »passiv aktör.«

 

Nestor Kirchner, som i egenskap av Argentinas president under nollnolltalets krisår gjorde stora nummer av att »förlåta« diktaturens bödlar, arbetade enligt Bayers uppgifter själv under 1970-talets militärdiktatur för ett finansbolag som tillskansade sig fastigheter genom olagliga transaktioner. Vilka konsekvenser Bayers uppgifter hade medfört för kirchnerparets räkning i det långa loppet förblir oklart, den nationella sorgen över Nestors bortgång kan sluta upp landet bakom Cristina och kanske bära fram den presidentkandidat hon ser som bäst lämpad för tiotalets utmaningar?

 

I Patagonien – där gemene person bemötte landets mäktigaste par, »los kirchners« Nestor och Cristina, med större portioner förakt än respekt – föll korruptionsskandaler och anklagelser om gynnsamma affärer under diktaturåren i glömska innan den hann diskuteras på seriösa grunder.

 

Claudio Gabrieli, 30 år och egenföretagare i El Bolsón i nordvästra Patagonien, förklarar varför han inte hinner bry sig. Visst, han har sett den argentinska politikens skal förändras genom åren, men oavsett diktatur, demokrati, peronism – och nu kirchnerism – förblir själen, själva landets insida, densamma.

 

– De kan göra vad de vill, säger han. De håller ändå varandra om ryggen och låter inget hända den som förblir lojal mot dem.

 

I Patagonien är livet en balansgång, säger han, du ser inte ens snöret du måste balansera längs.

 

– Vi är som kackerlackor som försöker överleva på alla sätt vi kan.

 

När Argentina blödde och var nära total kollaps i krisens ödestimma övervägde staten att sälja av nationalparker i Patagonien som en del av utlandsskuldens saneringsprogram. I samma veva viskades det också om installerade militärbaser i Vita husets regi längs Eldslandets kuster, vilket i längden skulle ha äventyrat Argentinas ägaranspråk på Antarktis naturtillgångar.

 

Synen på identitet och autonomi faller aldrig i blindo, den finns alltid där strax under ytan. »Ett självständigt Patagonien«, något som många i ord förespråkar men en fråga få ändå bedriver aktivt, tycks än längre ifrån med tanke på att regionen förser övriga Chile och Argentina med närmare 80 procent av de båda ländernas behov av el, gas och olja. Men under och efter krisen 2001 nådde ändå frågan om Patagoniens potentiella autonomi Argentinas debattsidor på allvar: provinserna Neuquén och Rio Negro i norra Patagonien övervägde att gå samman och forma en liten, federativ stat. Huvudfrågan riktad till Buenos Aires turbulenta maktsfär löd: Varför ska det folktomma Patagonien betala för den urbana maktens huvudlösa politik? Något särskilt bra svar kom inte regeringsföreträdare med och frågan har hängt kvar i luften sedan dess.

 

På pränt syns det tydligt hur Patagoniens pumpande turist-, ull- och oljeekonomi har bistått Argentinas ekonomi att resa sig och i dag leverera gröna siffror igen. Åren efter den ekonomiska härdsmältan i början av nollnolltalet har ändå inte tvättat bort Patagoniens separatistvilja. Tvärtom har den i flera undersökningar visat sig öka, särskilt bland unga, medan Patagoniens intellektuella sfär krasst påpekat att norra och södra Argentina förblivit två vitt skilda världar, varandras främlingar.

 

Jorge Sobisch, provinsen Neuquén före detta guvernör och ledare för ett lokalpatriotiskt parti, har kanske löpt längt av alla i den separatistvilliga retoriken och hävdat att de patagonska provinserna hålls fångna i ett ineffektivt och orättfärdigt system.

 

Men – Patagoniens identitet förblir ändå flyktingens, immigrantens och sökarens ödeland. Att inte tillhöra något – det större, det omringande, världen utanför – är en kultur lika självklar som den torra och friska luften. Den präglar vägarna och är en sinnesstämning som subtilt letar sig in i samtal. En stolthet och en sorg som har smält samman och blivit en och samma massa.

 

Här lades stenen till det första samhället redan för 10 000 år sedan. Patagoniens första mänskliga invånare etablerade rörelsen som det naturliga momentet i tillvaron. Grupper, stammar och folk förflyttade sig efter tillgång till föda, skydd och lugn. När européerna många sekel senare anlände utgjorde just sökandet – liksom i den mänskliga kolonialismens samtliga processer – själva hörnpelaren i växande ekonomiers jakt efter råvaror. Men även utstöttas sökande efter ett nytt land. Och brottslingar på flykt fann i Patagonien en förlovad fristad att förlora sig i.

 

* * *

 

En överkörd hund har delats på mitten av ett fordon och blir föda åt dem som nätterna har dömt åt hunger.

 

Längs med vägarna har små sakrament av Jesus lidande kropp rests. De ser för ögat först ut som hundkojor, men framträder kort därefter som ett stolt och tidlöst monument omringat av dansande röda flaggstumpar i de härskna sandvindarna. Patagonien antar långsamt men tämligen ofrånkomligt formen av en kokande politisk kittel; kryddad med ekonomiska tvekamper som riskerar att få grytan att koka över inom en snar ödestimma.

 

Många frågar sig ifall de ekologiska rikedomarnas bjällra – fjordar, sällsynt djurliv, luft som ännu inte plågats ihjäl av industriers utsläpp – redan har ekat. Antarktis isar smälter samtidigt som turismen till Patagoniens sydligaste vatten ökar för varje år.

 

Det börjar regna i Chile Chico, en stad med 5 000 invånare i hjärtat av chilenska Patagonien. Den magra stadsbuken har vuxit fram ur en kraterliknande dal vid Buenos Airessjön. Längs motorvägen Carretera Austral har de angränsande gruvschakten bommat igen för obestämd framtid och fryst arbetstillfällen som gjort Chile Chico till en yrkesbrunn fattigare. Motorvägen löper längs med Andernas fötter norrut. Den förverkligades av Augusto Pinochets regim i syfte att ekonomiskt tränga in under Patagoniens rika mineraltäcke.

 

Kanske är gruvornas tystnad orsaken till att hundarna och löven är de enda levande väsen som syns till. Människan tycks ha övergett Chile Chico och dömt staden åt hundra år av ensamhet. Samtidigt präglar dessa vindbitna platser de utomståendes mytiska bild av Patagonien; det karga, övergivna och utsatta.

 

Vad kom först, intrycken eller föreställningarna? Oavsett svar en välbehövlig klichébild.

 

Hantverkaren Cesar Julio sitter i sin handelsbod och beklagar att Chiles demokratiska era nått vägs ände. Sebastian Piñera installerades som Chiles president efter en valkampanj präglad av löften om förbättrad ekonomi och »förändring«. Cesar Julio slår lugnt men bestämt ut med armarna:

 

– Chile var på rätt väg efter Pinochets fall, så jag förstår inte riktigt vad Piñera menade med förändring annat än radikala utförsäljningar av allmän egendom.

Sebastian Piñera slöts upp av den så kallade Förändringskoalitionen, ett politiskt projekt som bildades i den chilenska senatens högra flygel i syfte att ända Chiles center-vänsterpolitiska majoritet. En ny form att leda landet, lovade koalitionens förgrundsfigurer, men många fick kalla kårar vid åsynen av före detta »pinochetistas« – medarbetare till Pinochet – i förgrunden.

 

Ägarkoncentrationen förblir Chiles sorgebarn, menar Cesar Julio, och i dess spår förblir de sociala skillnaderna ödesdigra arv till kommande generationer. Han tar den förödande jordbävningen i början av 2010 (som drabbade två av landets 17 miljoner invånare) som exempel:

 

– Istället för att hjälpas åt begav sig människor ut på plundringsräder medan medier intervjuade gripna mödrar som stulit blöjor till sina barn. Det var kaos. Månaderna senare talar samma medier lyriskt, och möjligen omedvetet cyniskt, om ett uppsving inom byggsektorn.

 

Samtidigt som jordbävningens politiska efterskalv krävt kraftiga beskärningar av Chiles sociala sektor.

 

– Min död blir ditt bröd, summerar Cesar Julio krasst.

Patagonien har sedan 1970-talet befunnit sig i skottlinjen för marknadens framflyttade positioner. Europeiska sjöfarare och efterföljande självständiga republiker har måhända erövrat regionen politiskt, men maktens korridorer känner inte till Patagoniens innersta hemligheter, dess plats och syfte i invånarens tillvaro.

 

Cesar Julio kom själv till Patagonien i slutet av 1980-talet och bevittnade koloniseringen av de ödelagda dalarna på nära håll i form av liberaliseringar av naturresurser som koppar, kol och vatten. Han hoppades att Pinochets politiska idéer numera blott var en historisk relik med tragiska förtecken, men nu erkänner han sig nödgad att ändra uppfattning.

 

– Valet av Piñera till president var högst beklagligt eftersom han tillhörde Pinochets politiska projekt under diktaturen. Hans bror var minister och flera i hans stab tillhörde Pinochets innersta krets. Att Piñera ens är rumsren säger oss att det här landet inte på långa vägar har lärt av sin egen historia.

 

Han beklagar att den patagonska landsbygden aldrig varit vänsterns starkare fästen, varken ideologiskt eller praktiskt. I handelsboden fräter doften av starkt lim i näsan. Varför vill det inte sluta regna? I luften ligger en väntan, men vad väntar man på?

 

– Säg det, säger Cesar Julio.

 

* * *

 

Jordbruket. Det svaret levererar Miguel på samma fråga. Liksom i Argentinas körsbärslundar, tio minuters bussfärd från Chile Chico, har viskningar om jordbrukssatsningar, främst fruktodlingar, börjat spira här.

 

Miguel föddes här och har nått fyrtioårsåldern och spenderat de senaste 15 åren under jord: i silver- och guldgruvor i Argentina och Chile. Alltid i utländskt ägda gruvschakt.

 

– Jag har tur som ordnat jobb på en bar. Det har inte alla. Men lönen är låg, det är knappt så man överlever. Turen, om jag får uttrycka mig på det sättet, ligger i att jag inte har några barn. Men gruvorna kommer alltid att vara regionens livlina, oavsett vad folk säger och tycker. Utan dem kan vi hälsa hem.

 

Med 90 procent av Chile Chicos gruvarbetskraft utan jobb framstår jordbrukssatsningen för utomstående som ett desperat tilltag. En sista utväg?

 

– Det lär förvisso ta några år innan det ger positivt utslag, och tills dess står vi här och trampar vatten. Och väntar.

 

Väntande i en tom bar där två kvinnor röker framför en såpopera.

 

I Patagoniens socialt undanträngda hörn är det som om cirkeln sluts; européernas slutliga etablering i början av 1900-talet iscensatte enbart idén om ekonomisk blomstring och socialt välmående. I verkligheten blev akvarellen en annan; människans politik vann terräng tills man nådde en viss punkt – ett tillstånd präglat av, visar oss Chile Chico, det mänskliga samhällets tystnad.

 

I en butik längs huvudgatan säljer ett äldre par varor för själsligt välbefinnande. Rökelser, helande salvor, örtteer mot reumatism och astma. Utanför fortsätter regnet att falla från en himmel på vid gavel. Inklämd bakom vackra askar kvävs en fjäril nära nog till döds upptryckt mot glasrutan.

 

När den släpps fri utbrister mannen:

 

– Det där är ingen fjäril, det där är något annat och den låter för jävligt.

När vintern närmar sig sluter sig världen som ett skal. När kylan anländer tystnar samtalen. Fjärilen, eller vad det nu är, seglar in bland tobakshyllorna och försvinner bortom synhåll. Det är svårt att urskilja ansiktena på ungdomarna i spelhallens nattliga sken. Från mörkret hörs bara röster och siluetten av en uttråkad kvinnlig föreståndare bakom skänken vid ingången.

 

Sjön plågar piren med vågor, kastvindar bär med sig sånger om vinter och snöfall. Kanske har platser som Chile Chico insett att klockan är slagen, att småskalig vandringsturism och fiske är allt som finns kvar – tills ekologins gudar vill annat. Hjärtat av Buenos Airessjön kallas för »djävulspassagen«.

 

Sjön, som är en av Sydamerikas större, döljer lax och myter om vådliga färder som slutat i skeppsbrott.

 

Via sjövägen reser man djupare in i Chile och Region XI vars vattenburna passager utgör fönster till omvärlden. Just vattnet, själva förutsättningen för liv, är Patagoniens i dag kanske största industri. Vattnet och dess komplexa politik förändrar inte bara förutsättningarna för ekologin och allt levande: privata energibolag sitter på monopoltroner och Chiles nye president innehar stigande aktier i kontroversiella dammbyggen.

 

* * *

 

I färjemässen skär den unge kaptenen mödosamt bort kanterna från skinkskivorna medan han sneglar mot tv-skärmen. Någonstans bakom den dåliga mottagningen förklarar två programledare vikten av bibehållen skönhet. Färjans destination är Puerto Ibañez, därifrån reste stora skaror för att bryta malm i Chile Chicos gruvor. Men det var innan finanskrisens utbrott hösten 2008, och sedan dess har många istället korsat gränsen österut, för att söka tillfälliga jobb i den argentinska provinsen Santa Cruz.

 

Den chilenske nobelpristagaren Pablo Neruda skriver om Ibañezflodens vilda språng nedför stupet:

 

»Ett oavbrutet fallande vatten, skräckinjagande i sin storhet. På samma gång var jag beklämd efter att ha sett fattigdomen och isoleringen i denna region, där folket var nära grannar till enorma energirikedomar men saknade elektriskt ljus, där de omgavs av sluttningarnas oöverskådliga fårhjordar men inte hade varma och hela kläder på kroppen.«

 

Ingenting är sig likt, fastslår Patricia och Reinaldo, bekymrade föreståndare till ett moloket och ödesmättat vandrarhem. Medelåldersparet dricker sitt te och äter hembakade küchen i köket. Familjen Simpsons pockar emellanåt på deras uppmärksamhet från tv:n, på vedspisen har en gryta sjudit sedan eftermiddagsregnet. Reinaldo arbetade tidigare i en USA-ägd guld- och silvergruva. Hans svar på frågan om orsakerna till nedläggningen känns igen från andra kontinenter – lönsamheten.

 

– Gruvbolag flyttar verksamheten till gynnsammare schakt men lämnar frågetecknen efter sig, säger Reinaldo.

 

Patricia recenserar utvecklingen inom den egna verksamhetens väggar:

 

– Det är snart två månader sedan vi senast såg en turist här. Det var en familj från Litauen.

 

Finanskrisen har helt kastat omkull tillvaron. Vintern genererar alltid i mindre inkomster men den här har börjat särskilt illavarslande.

 

– Lägg därtill Sebastian Piñeras tillträde som president, inflikar Reinaldo. Nu lär energipolitiken ta fart på allvar, priser gå upp och vår framtid bli än mer osäker.

 

I huset stöter dåtid ihop med nutid, likt två huvuden som krockar och känner av yrselns rus. Tidningar som frätts sönder av solsken samlar damm på fönsterskänkar. Omsvärmad av regnets symfoni ger parets imponerande samling av till synes onödiga saker ifrån sig egendomliga ljud. Calabazos, den pumpfrukt ur vars gröpta skal yerba mate intas, dränker ett helt bord i den dova hallen. Reinaldo berättar att många kommit hit långväga ifrån, från Paraguay, Uruguay och Argentina för att förgylla hans samling.

 

– Det kan ibland ta flera dagar innan vedspisen orkar värma upp huset, suckar Patricia.

 

Reinaldo och Patricia befinner sig i livets mittskede och ger först skenet av politisk uppgivenhet. De räknar på fingrarna att det dröjer nästan fyra år tills de kan återvälja den, enligt dem, demokratiska vänstern. Men deras politiska övertygelse ger intrycket ett annat lyster.

 

»Pinochetismen« har ett starkt fäste här i Patagonien. Än i dag. Den lever kvar i folks mentalitet och ryggmärg, beklagar Patricia.

 

* * *

 

Höstregnet suddar ut utsikten och skrudar världen i grått dis. Längs Salvador Allendeavenyn berättas hamnstaden Puerto Montts historia i form av imponerande väggmålningar. Det är en historia kantad av politikers uppgång och jordlösa bönders fall. I mars 1969 beslutade sig 90 lottlösa bönder för att ockupera de bördiga markerna utanför Puerto Montt i syfte att bruka dem. Men det hela slutade i en massaker vars minnen och ärr alltjämt hemsöker staden. Ett öde som skildras i Víctor Járas sång Preguntas por Puerto Montt.

 

Molokna penseldrag berättar hur chilotefolket först bosatte sig i skogarna och skärgårdarna och lade grunden till den kultur av fiske och jordbruk som präglar Region XI än i dag. Redan innan sjöhandeln och kolonialismen nådde hit utgjorde dessa sektorer platsens livlina, men i dag är Puerto Montt en av Sydamerikas snabbast växande städer.

 

Mest på grund av »det rosa guldet« – laxen.

 

Här skiner laxen – liksom i Norge – starkare än guldet. Från Puerto Montts skärgårdar har laxen på kort tid, sedan 1990-talets början, slukat nästan hela det chilenska Patagonien. I siffror har odlad lax seglat upp som Chiles tredje största exportvara och Chile är världens näst största laxproducent efter Norge.

 

35 miljoner laxkroppar odlas årligen medan industrin vecklar ut sig till en monokultur som slår ut andra näringskedjor. Och trenden är global, menar miljöprofessor Rosamond L. Naylor vid Stanford University: Fiskeodlingen tredubblades mellan 1995-2007. En av orsakerna är västvärldens ökade efterfråga på vegetabiliska oljor, men framför allt har Omega-3-tabletter bidragit till marknadens globala utbredning. Kedjan från odlad lax till förpackade Omega-3-piller till salu på svenska apotek är lång och rak – och inte särskilt miljövänlig.

 

Varken i ett utsläppsperspektiv eller ekologiskt hållbart för Patagoniens vatten.

I Puerto Montt har det sociala nätverket Geoaustral sitt högkvarter. Rörelsens frontfigur är journalisten och debattören Mauricio Fierro. Han delar miljöprofessor Naylors bistra slutsats: Om inte den odlade fiskeindustrin trappar ner istället för att expandera kommer världshavens naturliga fiskebestånd inom snar framtid att försvinna.

 

Chile är exemplet på en nation som tänjer ut sig till det extrema, menar Mauricio. Landet ståtar med en av världens längsta kustremsor, och dess smala landskropp tvingar hela samhällsstrukturen att kretsa kring närheten till Stilla havet.

 

– Sedan landets födelse har Chiles norra och södra regioner använts som penningbrunnar för en centralstyrd politisk elit i huvudstaden Santiago, säger Mauricio Fierro.

 

Chiles laxindustri omgärdas av politik och problem: landets vattenbestånd plågas sedan 2007 av ett svårhanterligt virus, och fiskeindustrin – däribland fisket av det naturliga laxbeståndet – halar upp sjuk fisk som senare exporteras till USA, Japan och EU. Chiles laxindustri har mottagit kritik sedan 2005, bland annat från inflytelserika OECD, som menat att landets laxodlingar sprider förödande konsekvenser i vatten och det ekologiska kretsloppet i stort. OECD:s kritik har konstaterat att globalt sett förbjudna substanser trots varningar alltjämt används i odlingsprocessen.

 

Mauricio Fierro säger:

 

– Varje intensiv industri gräver djupa sår. Ur ekonomisk synvinkel är ekvationen industrialiserat land och en frisk miljö omöjlig. Laxodlingar i Chile är inget undantag. Vad odlad lax i Patagonien har lämnat efter sig är enbart miljöskador och pyrande sociala problem. Det har lovats arbetstillfällen och välstånd för de södra regionerna, men i realiteten är det bara att besöka de sydliga regionerna där laxbolagen är verksamma och fråga sig om det finns tillräckligt med skolor, daghem och social utveckling.

 

I stället, påpekar Mauricio, försvinner ofta förtjänsterna bortom Patagoniens gränser i ett transnationellt ekonomiskt nätverk som i många globala industrier endast göder industriernas ägare och närmsta medarbetare. I de utbredande odlingarnas spår har Chiles största ursprungsbefolkning, mapuche, sett sig undanträngda eller utköpta från marker och sjölandskap där det åtrådda sötvattnet är idealiskt för laxodling. Små byar har svårt att göra sig hörda i frågan jämte myndigheter som gett laxodlingar, eller snarare laxpolitikens miljardomsättning, grönt ljus. Här har en alltmer frekvent förekommande intressekonflikt uppstått mellan marknad och natur, mellan fackförbund och pressade företag. Utgången i Patagoniens laxland blev en olycklig kompromiss, en utveckling som i slutändan riskerar att bli okontrollerbar.

 

Arbetskraft har ryggat tillbaka inför hoten om förlorade arbetstillfällen, plantager har tuggat sig allt längre söderut, viruset som spridit sig i de chilenska vattnen saknar skyldig domän. Förloraren är i slutändan – enligt sociala rörelser och ursprungsfolk i unison stämma – alla.

 

Tusentals människor har redan förlorat jobben i kölvattnet av sjuka sjöar som fått utländska laxjättar att snabbt montera ned verksamheten, lämna samhällen helt beroende av industrin och skeppat söderut i jakt efter ännu välmående sötvatten. de lidande är inte bara Patagoniens södra samhällen utan även den känsliga turistindustrin som är beroende av ekologins lyskraft. Var återfinns industrins systemfel? I sättet laxen föds upp på, hävdar somliga, i ett ekonomiskt system som exkluderar dem utan tjocka plånböcker, säger andra, naturen säger ifrån, ropar desto fler.

 

Allt har format en geopolitisk debatt som smittat av sig på frågan om Patagoniens kontroversiella dammbyggen.

 

I mitten av 1990-talet förkunnade USA:s regering att de stora dammprojektens tid var förbi. Osäkert, alldeles för kostsamt och miljöförstörande var politiska riktlinjer som under en tioårsperiod nedmonterade USA:s dammindustri till att i dag stå för mindre än tio procent av landets energiförsörjning. Den globala trenden är densamma; dammar nedmonteras snarare än byggs, men i chilenska Patagonien är den politiska verkligheten den omvända.

 

»Vi har inte lyxen att undvara energigenererande resurser«, menade förra presidenten Michelle Bachelet hösten 2007, samtidigt som byggena av Patagoniens stora dammar gick av stapeln. Det projekt som Bachelets regering sjösatte tillsammans med inflytelserika energibolag kostar mångmiljardbelopp och producerar energi som senare säljs på en marknad till skyhöga priser i ett monopolliknande klimat.

 

En rapport från den sociala rörelsen Patagonia sin represas (»Ett Patagonien utan dammar«) visar en framtidsakvarell av det Patagonien som kommande generationer kommer att ärva. 400 000 hektar skogsmark har jämnats med marken i spåren av nollnolltalets dammbyggen. Dammutbyggnader i anslutning till Pascua- och Bakerfloden (båda ägda av spanska elbolaget Endesa) kommer att kräva ytterligare 221 mils kalhygge för de kraftledningar som behöver dras till huvudstaden Santiago. Bakerfloden transporterar nära 900 kubikmeter vatten i sekunden och som förgrenar sig med andra viktiga floder.

 

Mauricio Fierro säger:

 

– Dammbyggen och vattenkraftverk utgör de i särklass allvarligaste hoten mot Patagoniens överlevnad. Endesa har rubbat ekosystem och förgiftat vatten som rinner endast 45 kilometer från Puerto Montt, en stad med 150 000 invånare.

 

Mauricio Fierro och Geoaustral sätter fingret på ekonomiska projekt, regisserade av Endesa och politiskt godkända av den chilenska staten, vilka har raserat förutsättningarna för lokala jordbruk, hållbart leverne och fungerande ekoturism med högspänningstorn som transporterar ström norrut. I Chile drivs dammprojekten (och ägs hela floder) rakt igenom av utländska företag: Blanco- och Cuervofloden ägs av schweiziska Xstrata, Bravo-, Chacabuco-, Cisnes- och Palenafloden ägs av nordamerikanska AES Gener, och spanska Endesa äger fyra floder – förutom Baker och Pascua även Pueblo och Futaleufú. Andra floder i Patagonien samägs av just nämnda företag.

 

Chilenska regeringar har oavsett partifärg mörkat sanningen bakom flera miljökatastrofer som ägt rum inom dammindustrin, menar Mauricio Fierro. I Bakerfloden – strilande genom den ekologiskt känsliga Aisénregionen – bygger Endesa och samarbetspartnern Colbún sex vattenkraftverk. Vattentillgångarna som projektet sitter på är däremot politiskt sprängstoff; vattenrättigheterna såldes till bolaget under Pinochets diktatur vilket fått allmänhet och miljörörelser att gå i taket och åberopat illegalt tillvägagångssätt. Mauricio Fierro instämmer i miljörörelsers och allmänhetens farhågor inför framtiden med förstörda ekologiska arv: kraftigt ökade elkostnader och översvämningar.

 

– Bolag som Endesa och chilenska Colbún är direkt ansvariga för en livsfarlig utveckling, men istället för att förbättra säkerheten planerar man nu liknande anläggningar i hela södra Chile.

 

Så vilka är då Endesa och vilka är deras politiska vänner?

 

Eljätten Endesa var i grunden det statliga elbolaget CORFO som privatiserades 1989 – samma år som Augusto Pinochets diktatur föll och demokratin återvände sedan Salvador Allende störtades efter att CIA och militär gjort gemensam sak mot demokratin den 11 september 1973. Spanska Endesa äger sedan april 2009 60 procent av företaget, men bolagets ekonomi har på sistone varit ansträngd och finanskrisen har ritat minustecken i årsrapporternas omsättning medan Patagoniens missnöje med elpolitiken har vuxit sig starkare.

 

Men regeringsskiftet våren 2010 och affärsmannen och Förändringskoalitionens kandidat Sebastian Piñeras tillträde som president väcker marknadens – och inte minst Endesas – förhoppningar om arbetsro. Piñeras ekonomiska ägarintressen är imponerande läsning och täcker en tv-kanal (Chilevisión, vilken han personligen äger till 100 procent), intäkter i fotbollslag och chilenska flygbolaget LAN. Mest utmärkande är emellertid presidentens aktier i Enersis, ett privatägt elbolag som till 60 procent ägs av Endesa. En jävsposition som i slutändan placerar Endesa i en monopolsituation på den chilenska elmarknaden.

 

Mauricio Fierro summerar:

 

– Den viktigaste frågan för Patagoniens överlevnad i dag är tveklöst vattnet. Frågan är inte enbart lokal, utan i allra högsta grad global, och sätter fingret på behovet av en mer lokalt förankrad politik i Chile, i syfte att skydda Patagoniens vatten som annars kan bidra till att förgifta angränsande oceaner och marker. Enbart genom att skydda vattnet kommer livet att garanteras kommande generationer djur och människor, våra samhällen samt jordens ekologi. Och vår ekonomi.

 

* * *

 

En kolonisering etableras ofta med vägbyggen.

 

1976 tog diktatorn Augusto Pinochet det viktigaste steget inför den slutliga koloniseringen av chilenska Patagonien; då inleddes bygget av motorvägen Carretera Austral. Arbetet tog 20 år och kostade 200 miljoner dollar och är än i dag långt från färdigt. Om vintrarna stängs långa sträckor av och många isolerade samhällens glänta till yttervärlden, Carretera Austral, skärs av.

 

Vägen beskrivs av många som en drömsk plats, ett underland omgärdat av fjordar, kanaler och djupa skogar. Politiken kring Carretera Austral pågår i ett demokratiskt Chile präglat av stora portioner okunskap – det hävdar miljörörelsen Patagonia sin represas:

 

»I dag utgör Carretera Austral porten till industriella initiativ som väntar på att få utnyttja Patagoniens naturresurser.«

 

I essän Carretera Australs tragedier: Vi fortsätter längs fel väg skriver markägaren och klädesmagnaten Douglas Tompkins om vilsna drömmar och otydlig politik:

»Ingen ska frånta Carretera Austral dess många bedrifter, som att förena familjer, föra samhällen närmare varandra och möjliggöra marknadsinitiativ.«

 

Men, fortsätter Tompkins, bygget var påskyndat och dess många brister kastar långtgående skuggor över framtidens människor och ekologi.

 

»Bland de mest framträdande bristerna är bristen på underhåll, det saknas erfarenhet och kunskap. Och vart slutar det? sexfiliga vägar, åttafiliga? Vem måste flytta på sig?« frågar sig Douglas Tompkins, som första gången besökte Patagonien som ung. Då – år 1968 – besteg han det kända berget Fitz Roy, och Patagoniens vildmarker skrev om hans öde och gjorde honom till filantrop och miljonär på miljösamvetets växande industri (bland annat i egenskap av grundare till den ekoturistiska framgångssagan, klädesmärket Espirit).

 

Douglas Tompkins har koncentrerat sina uppköp av två miljoner hektar kring ekologiskt känsliga zoner med en klar filantropisk miljöagenda; glaciärer i anslutning till regioner utsatta för marknadsintressen, samt kustremsor där pingviner häckar, sjölejon lever och pumor överlever. Tompkins förklarar uppköpen med en miljöaktivists ord om ansvarstagande, och han har i flera fall sålt marklotter vidare (eller snarare tillbaka) till staten efter löften om att utnämna dem till nationalparker.

 

Så vad lämnar Pinochets industriella verk efter sig till omvärlden?

 

För den med förkärlek för dramatik: Intrycket av en hopfallande värld. För den verklighetstrogna: Intrycket av ett oroligt väntrum. Det kanske bidrar med en av pusselbitarna till varför misstron till den ekonomiska ordningen är så pass utbredd i Patagonien.

 

Längs vägarna står det »Patagonia libre« (Ett fritt Patagonien) skrivet på förfallna husväggar och övergivna reklamskyltar. En spricka är dragen genom regionen som särar den ekonomiska makten i norr från den sociala verkligheten i söder. Drömmen om autonomi har alltid funnits i Patagonien, men har aldrig riktigt utkristalliserats i praktisk politik.

 

– Ett självständigt Patagonien är i sin sanna kontext omöjlig, förklarar Mauricio Fierro. Och det eftersom det välstånd av naturresurser som finns, särskilt vatten och skogar, aldrig får välja sin ekonomiska utveckling, än mindre välja sin ägare.

 

Mauricio Fierro menar att självständighet är ett slags »social utopi« och lika politiskt omöjligt efter alldeles för många ekonomiska intressen står på kö för att länsa Patagoniens ekologiska skattkistor:

 

– Det beklagliga i det hela är ju inte att Patagonien tillhör två suveräna stater, Argentina och Chile – utan att de två nationella regeringarna så resolut vägrar att låta de södra regionerna få något verkligt inflytande över sin ekonomi och politik. Huvudstädernas maktkorridorer vägrar helt enkelt att rubba den maktbalansen.

 

Av den anledningen har miljöaktivismen tvingats ta till innovativa grepp som i Patagonien bär många skepnader. Det är rörelser som reser sig mot chilenska dammbyggen, den argentinska gruvdriftens utbredning och ozonlagrets växande sprickor – och utifrån anländer penningstarka personer som köper tomtlotter och vidöppna landskap. Privatägda landskap som i tusental breder ut sig som garanter för det vilda Patagoniens fortlevnad.

 

I centrum för Patagoniens ekologiska utförsäljningsboom står politiken, kulturen och marknaden hand i hand. De patagonska privatägda marklotternas ägarnamn sticker ut och består bland annat av mediemagnaten Ted Turner (CNN:s grundare och före detta ordförande för filmbolaget Time Warner AOL), den redan nämnde miljökämpen och affärsmannen Douglas Tompkins, och Argentinas president Cristina Fernández. Storpolitik, marknadskrafter och elitkultur äger i allt större utsträckning Patagonien.

 

Gör två fel ett rätt?

 

Ägarnamnen (och inget av dem är särskilt mapucheklingande) blottar en bisarr motsägelse där miljonärernas egen livsstil klär i hyckleriets kulörer – eller är markuppköpen i grund och botten en seriös handling i försvar av utsatta ekologiska zoner? På det personliga planet är det svårt att sia, men ur ett allmängiltigt perspektiv spretar utförsäljningen av Patagonien ut sig som ett smärre kollage av svårlästa ideal, trender och framtidsvisioner.

 

Patagoniens miljörörelser kallar de utländska engelskspråkiga och penningstarka markägarna för en samling »ekoimperialister« som med Patagonien som kuliss bygger upp sina egna varumärken. Trenden märks även av i andra ekologiskt känsliga zoner: I Amazonas har utvecklingen tvingat fram den stund då även svenska studenter, miljömedvetna och andra personligheter köpt in sig i olika markägarfonder, just i syfte att garantera regnskogens fysiska fortlevnad. majoriteten av garanterna, det vill säga de ekologiskt medvetna jordägarna, lever på andra sidan atlanten och har aldrig satt sin fot på sina nya kolonilotter.

 

Beträffande Patagonien och det politiska spelet har de (ofta nordamerikanska) ägarintressena trängt ända in i Chiles och Argentinas parlament; ägarpappren med utländska underskrifter har tvingat fram nationella diskussioner inte bara kring privatpersonens utan även marknadens för- och nackdelar i en region som i så hög utsträckning präglas av otillgänglighet. Men själva grundfrågan dribblas ofta bort i artiklar, rapporter och sociala rörelsers uppmärksammade initiativ: Vad händer med Patagonien i människans ägo, oavsett lokalt eller globalt förankrad – vilken är hennes plats?

 

– Man skulle kunna säga att Patagonien är både ett geografiskt område och på samma gång ett sätt att leva.

 

Journalisten och aktivisten Mauricio Fierro talar om Patagonien som en korsbefruktning av naturen och människan. Tillsammans tycks de ömt vårda drömmen om ett unikt ekosystem, ja, kalla det en döende utopi som blivit ett med det grymma landskapet.

 

Bokutdrag ur Badlands (e-boksutgåva 2013)

 

 
 
 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS