NEBRASKAS FÖRSTA URANÄNKA

Nebraskas första uranänka

Hur är det att leva granne med en urangruva?

 

TEXT & FOTO Klas Lundström

 

Gibbons familjeranch låg i nordvästra Nebraska. Och var ett med prärien. Beth och Harold Gibbons trivdes bra och levde av sin mark. Men måndagen den 18 maj 1992 förändrades allt. Det var då Harold plötsligt insjuknade, utan minsta förvarning. Några år dessförinnan hade de blivit grannar med en urangruva. Fanns det ett samband mellan »de gula kakorna« och Harolds hälsotillstånd?

Den solnötta skylten med texten Squaw Creek Road har sett mycket genom åren. Längre upp längs vägen, på krönet som reser sig ovanför åkrar och bondgårdar några kilometer utanför Crawfords stadskärna, låg familjen Gibbons paradis. Marken hade de fått tack vare Homesteaderlagen som delade ut jordlotter till amerikaner som var villiga att bryta upp flytta västerut för att påskynda koloniseringen av prärien och dämpa urbaniseringen till USA:s storstäder. Nebraska var den första amerikanska delstaten att implementera den federala lagen 1863, ett politiskt projekt med enbart vinnare, enligt makten i öst: nybyggare fick sin jord, järnvägsbolagen fick sina järnvägslinjer och storstäderna blev med sin slum medan hela Amerika fick mat att sätta på borden.

 

Fyra jordbrukargenerationer Gibbons njöt av den majestätiska utsikten över den stigande solen över kortgräsfälten vid det ensamma berget Crow Butte – en helig punkt för Oglala-Lakota och en plats som Crazy Horse sökte sig till för att meditera och be strax före sin död 1877 vid militärutposten Fort Robinson, några mil från Crawford.

 

Familjen Gibbons rötter är sammantvinnade med jorden. På prärien sägs det att troheten till bergen och de ständiga vindbyarna formar människor, djur och växter. Här lutar sig människor västerut och träden österut, mellan dem bjuder horisonten upp vinden till dans. Här förenas den amerikanska västerns samtliga komponenter: arbete, rekreation, tro. Men framför allt hopp. Och tillsammans täljde familjen Gibbons liksom otaliga andra nybyggarfamiljer en lycka vars syre hämtades ur jorden de levde på. Och levde av.

 

Men måndagen den 18 maj 1992 förändrades allt.

 

Från köket hörde den då 54-åriga Beth Gibbons det utdragna tjutet från traktortutan. Hon släppte allt och sprang ut och fann maken Harold likblek.

 

”Jag är sjuk.”

 

Den 68-årige bonden jämrade sig medan han halade sig ner från traktorn.

 

Beth och Harold hade båda vuxit upp i Sandhills och ingick äktenskap under senvåren 1959. De sökte sig till nordvästra Nebraska för att leva av marken på Gibbons familjegård och bilda familj. De visste vad som krävdes av dem för att få vardagen att gå ihop. Men nu kastades allt överända och medan Harold raglade in i huset stängde Beth grinden så att deras kor inte skulle få för sig att ströva ut på landsvägen som hade dragits några år tidigare, och som förenade Crawford med urangruvan.

 

Harold Gibbons arbetade hårt, steg upp i vargtimmen för att se efter djuren och drack sitt morgonkaffe medan himlen ändrade skakade av sig sina nattgrå nyanser och gryningsrodnade. Harold var aldrig sjuk och gick i kyrkan om söndagarna som en god kristen och vände sig till Gud för beskydd och stöd. Men nu befann sig Gud någon annanstans för Beth fann maken ligga hjälplös i vardagsrumssoffan. Plötsligt utmärglad och oigenkännlig.

 

”Ska jag ringa efter ambulans?”

 

”Nej då”, lugnade Harold. ”Det går säkert över om jag bara får vila lite.”

 

Beth gick till köket för att ordna något åt Harold att äta och dricka, men när hon en stund senare tittade till honom igen hade makens hjärta slutat slå.

 

På väg till sjukhuset var Beth nära att köra i diket medan hon försökte hålla samma hastighet som ambulansen. Kort efter ankomsten konstaterade läkaren att Harold Gibbons var död. Orsaken var hjärtinfarkt. En sjuksköterska försåg Beth med en stol så att hon inte skulle svimma av chocken. Livet – som hon hittills levt och känt det – rann av henne som när någon blåser ut ett ljus.

 

Farhågorna som Beth och Harold hade levt med sedan slutet av 1980-talet – då uran började brytas på markerna intill familjegården – vägrade ge sig av. Rykten om förstörda åkermarker och förgiftade grundvattenbrunnar kanske ändå stämde. Det betydde inte bara att Beth hade blivit änka och att hennes livskamrat i mer än tre decennier dött av en plötslig hjärtinfarkt som inte föregåtts av några som helst varningssignaler – hon blev dessutom den första i nordvästra Nebraska som kunde titulera sig uranänka.

 

Beth Gibbons saknar solens skådespel över prärien, soluppgångarna och solnedgångarna över Crow Butte. Hemma är fortfarande familjegården på Squaw Creek Road. Fast kanske är det livet i sig hon saknar.

Att få vara en del av ett kretslopp.

 

Motvilligt blev det Beth som ryckte upp släkten Gibbons rötter ur Crow Buttes jord. På kyrkogården i centrala Crawford låg Harold begraven under en enkel gravsten med en ros som symboliserade deras liv tillsammans. I fem år efter hans död bedrev Beth ensam jordbruk och vallade boskap. Lika mycket i ett försök att gå vidare som för att hålla tårarna borta.

 

– Det hände att jag upptäckte att tårarna bara rann när jag körde traktorn, samma traktor som Harold hade använt i så många år, säger hon.

 

Under de många sömnlösa nätterna kastade den ständiga närheten till urangruvan obekväma frågor över henne: Hur kunde en fullt frisk karl med bra värden och sund livsstil falla ihop och dö inom loppet av en timme? Även minnet efter Harolds egna profetior ekade över prärien: Om tjugo år kommer alla att vara döda.

 

Så hade Harold sagt efter ett besök hos några vänner i granndelstaten Wyoming. Han talade om alla gruvkarlar som ena sekunden hostade lungorna ur sig för att i nästa försäkra att det var ”bra pengar” och ”värt lite svett och blod”. Att arbeta i och leva i närheten av uran- eller kolgruvor var förenligt med hälsorisker, hade de förklarat för Harold. Det var inte mer med det, för vilket val hade de?

 

Långt senare fick Beth veta att Harold hade haft rätt – den siste i arbetslaget avled i sviterna av sin lungcancer sommaren 2014.

 

Då hade Beth Gibbons redan flyttat in till Crawford. Med i flyttlasset fanns sorgen och de många ouppklarade frågorna. Den främsta ifall Harold hade dukat under för radioaktivitet och gifter i de marker som han vårdade och arbetade i varje dag i över tre decennier fram till sin död måndagen den 18 maj 1992.

 

– Det är frågan som jag inte har kunnat släppa sedan dess. Jag kan bara inte. Det är som om Harold sitter på min axel och uppmanar mig att fortsätta ställa de obekväma frågorna tills vi får något ordentligt svar på dem. Det är inte bara för min egen skull, utan med omtanke för hela regionen.

 

När ”gula kakor” började brytas nästgårds visste Beth och Harold lika lite om uranutvinning som de flesta i Crawford. Rikliga uranfyndigheter upptäcktes vid Crow Butte 1980 men det var först mot slutet av årtiondet som industrifolk och geologer från det lokala gruvbolaget Ferret Exploration Company (FEN) och det wyomingbaserade Uranerz vallfärdade hit.

 

Det var en tid då uranets framgångsrika år tycktes ha sprungit ifrån den amerikanska västern. Under tre decennier – 1950–1980-talet – var USA världens ledande uranproducent och gruvornas primära uppgift var att förse det amerikanska kärnvapenprogrammet med isotopen uran–235, den komponent som kan framtvinga en kedjereaktion, men en komponent som utgör mindre än 1 procent av naturligt uran. Med tiden växte efterfrågan på uran från USA:s civila kärnkraftverk och dominerar numera marknaden. Under boomdecennierna öppnades tusentals gruvor och erbjöd arbetstillfällen och skatteintäkter samtidigt som många samhällen knöt sin ekonomiska existens kring uranproduktionen. Men i kölvattnet av olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island vände opinionen och förutom en direktsänd kärnkraftsolycka tampades atomindustrin med frekventa driftstörningar och skenande kostnadsökningar.

 

På det geopolitiska planet hade USA och dåvarande Sovjetunionen ingått ett ickespridningsavtal av kärnvapen, något som slog hårt mot uranindustrin. Proppen gick ur uranindustrin och i den amerikanska västern tömdes de så kallade ”uranstäderna” och med dem försvann alla gruvjobb. Kvar blev dem utan någonstans att ta vägen – mest utsatta var förstamerikaner som levt på och av prärien både före och under uranruschen, och som nu levde intill övergivna och läckande gruvor. Den federala myndigheten Bureau of Land Management uppskattar att den amerikanska västerns 14 delstater tillsammans inhyser flera tusen övergivna urangruvor.

 

Minnet av USA:s mytomspunna kärnvapenprogram tränger djupt i folkmärgen. Hemlighetsmakeriet och myterna kring urangruvorna gav myndigheter och gruvbolag arbetsro – folk lät bli att ställa frågor, ingen vågade snoka runt av rädsla för att stämplas som kommunist eller ickepatriot.

 

Beth Gibbons växte upp med atomkriget och tillhör ”kärnvapengenerationen”.

 

– Redan som barn lärde vi oss att frukta himlen och alltid vara beredda på att när som helst stänga alla dörrar och fönster utifall atomkriget skulle bryta ut. Jag växte upp i hjärtat av Nebraska, och bodde visserligen långt ifrån Nevadaöknen och kärnvapenproven, men på prärien hör allt ihop – avstånd känns obetydliga.

 

När den andra uranruschen gick av stapeln i början av 1990-talet hade det avståndet blivit obetydligt: ett taggtrådsstängsel skiljde Beth från atomindustrin vid Crow Butte.

 

Men på många sätt var gränsen bara en chimär; bortsett från infrastrukturen som följde med i urangruvans etableringsfas: nya vägar, nya stängsel, en och annan byggnad smälldes upp, lite mer folk som var i farten. Annars var det mesta som vanligt. Och på en plats som den amerikanska prärien, där tiden förefaller ha stått stilla sedan alltings uppkomst, är det inget som bör underskattas. Inget gav Beth, Harold eller andra boende intill Crow Butte-gruvan heller några skäl att höja på ögonbrynen; på markytan var det mesta som det alltid hade varit. Det var under ytan som saker och ting förändrades.

 

Uran bryts i dagbrott eller i konventionella underjordiska gruvor. Vid hälften av världens urangruvor – däribland Crow Butte – används en tredje metod: In situ-lakning (ISL). Genom att pumpa in stora mängder syresatt vatten via djupborrade brunnar kommer gruvbolag åt uranet djupt nere i porösa berglager. Metodens miljöpåverkan beskrivs av gruvbolagen som näst intill noll. Crow Butte var inget undantag, garanterades Beth, Harold och övriga crawfordbor.

 

– Folk var entusiastiska när uranbrytningen äntligen kom igång där i början av 1990-talet, minns Beth. Det var löften om ett ekonomiskt uppsving inte bara för Crawford utan för hela regionen. En vinn-vinn-situation som alla kunde skriva under på och vara nöjda med. Lokalbor fick jobb, de fick gräva brunnar och köra material kors och tvärs. Här är arbete allt. Ingen ställde några obekväma frågor, alla utgick ifrån att uranindustrin ville vårt bästa.

 

Utsikten från Beths vardagsrum präglas numera främst av asfalt. Ett stycke gräsmatta, grannens brevlåda och himmel. Himlen reser en bro mellan Crawfords stadskärna och präriens vidsträckta landskap, den som Beth saknar så innerligt. Envåningshuset som hon lever i är ett av stadens äldsta, och kanske är det därför det spökar: i vardagsrummet finner hon ofta inramade fotografier på Harold liggande på golvet.

 

– Antingen spökar det eller så är det Peppers svans som fläktar ner alla inramade foton. Det är konstigt att hon i så fall lyckas få ner samma fotografier varje gång. Det är alltid vårt bröllopsfoto som jag hittar här på golvet.

 

Pepper är en skygg katt som flyr in under sin mattes säng närhelst någon kommer på besök. När Beth sålde gården ute vid Crow Butte gjorde hon sig även av med boskapet. Det var bland djuren som de första varningstecknen visade sig i början av 1990-talet. Snart såg de att något hade hänt med jorden. En ko dog i sjukdomssviterna efter att ha fallit ner i ett av urangruvans kvarlämnade borrhåll när de betade fritt. Senare samma år föddes en hårlös kalv.

 

– Den överlevde inte. Det var då som misstänksamheten började gro inom oss. Något skavde, ett slags oro. Vi frågade oss själva: ”Vad sysslar de med, egentligen?” Något var fel, för vi hade aldrig – och då menar jag verkligen aldrig – tidigare påträffat några hälsoproblem bland vårt boskap.

 

Många borrhål lämnades öde. De skulle täppas igen, lovade FEN, men gjordes inte alltid. Känslan av att ingen förutom gruvbolaget hade någon koll på vad som försiggick där ute växte sig allt starkare.

 

– Men vad kunde vi göra? Vi hade inget annat väl, jag och Harold, än att lita på vad de sade och lovade. När jag tänker efter var vi lite som kycklingar som vaktades av rävar. Samma eftermiddag som jag kom tillbaka till gården efter att Harold hade dött började jag betrakta jorden och vattnet på ett helt annat sätt. Det var som om jag kände att den inte ville mig väl längre. Jag var rädd att det var skadligt att leva där ute.

 

Fem år efter Harolds död besannades Beths oro i siffror: då nåddes allmänheten av uppgifter att ett gruvläckage hade kontaminerat närliggande grundvattenkällor.

 

– Och här är det viktigt att komma ihåg att det var uppgifter som länge hölls hemlig för allmänheten. Men informationen läckte ut, och nådde oss på så vis. Frågan jag ställde mig efter det var hur många andra läckage som de hade lyckats hålla hemliga helt och hållet.

 

Efter det första uppmärksammade läckaget vid Crow Buttes uranslätter tog Beth Gibbons steget och började offentligt kritisera uranverksamheten. Det var inget lätt steg att ta, få ville lyssna till hennes oro och många fjärmade sig från henne. Att hon var Cameco Resources närmaste granne gjorde knappast saken mindre laddad.

 

– Det gick upp för mig att politiker och gruvintressen tjänade på att hålla oss vanliga crawfordbor omedvetna om vad som verkligen pågick under våra fötter och i vår jord. Jag var urangruvans närmaste grannen men informerades aldrig om hälsoskadliga läckage. Jag kände mig så kränkt. Och arg.

 

Beth talar om familjegården ute vid Crow Butte som ett paradis som förstördes av gifter i jorden. I den skapelseberättelsen spelar paret Gibbons rollerna som Adam och Eva medan uranet får nöja sig med rollen som kunskapens giftiga äpple, det förbjudna element som både Australiens aboriginer och Nevadaöknens urfolk varande för. Den sovande draken. Infernots katalysator.

 

Det är svårt att släppa taget om livet på prärien. Om drömmen att kunna leva på och av jorden.

– Uranet släckte den drömmen.

 

Jorden hade börjat bete sig konstigt redan innan Harold dog inom loppet av en timme den där majdagen 1992. Vad Beth och andra crawfordbor inte kände till var att det fanns officiella tecken på att allt inte stod rätt till i marken. Tecken som allmänheten inte fick ta del av förrän långt senare. Då hade Harold redan lagts till sista vilan i samma jord som nordvästra Nebraskas bönder numera delade med uranbolagen.

 

Det var först långt senare – när produktionen var i full gång och gruset drevs upp av den ständiga trafiken längs den nydragna vägen mellan Crawford och Crow Butte, och då Harold Gibbons redan var död och begraven – som allmänheten började fråga sig vad uranet gjorde med regionens jordar och brunnar.

 

I kölvattnet av den förödande kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 rapporterade New York Times om myndighetens nära band till kärnkraftsindustrin. I artikeln nämndes många exempel där NRC blundat för eller inte följt upp allvarliga säkerhetsproblem vid amerikanska kärnkraftverk, eller uppmanat osäkra reaktorer att repareras eller åtminstone tillfälligt stängas. Allvarliga problem ledde endast till tillsägningar, viten har varit ytterst marginella.

 

Tidigare högt uppsatta beskriver för New York Times att myndigheten inte har klippt banden med sin föregångare Atomic Energy Commission, som fram till NRC:s födelse på 1970-talet hade den dubbla uppgiften att garantera tillstånd för och säkerhet vid urangruvor och kärnkraftverk – och samtidigt bidra till en expanderad atomindustri.

 

”Som med andra tillsynsmyndigheter är rörelsen från NRC-anställningar till industrijobb – och ibland vice versa – en återkommande fråga”, visar New York Times granskning.

 

Barack Obama inledde sin första mandatperiod som USA:s president med att uppmuntra till ”en nystart” för den amerikanska kärnkraftsindustrin. 2010 nominerade han William D. Magwood, tidigare knuten till energibolaget Westinghouse Electric, till en ledig plats i NRC:s beslutsfattande kommitté. Magwood handplockades från USA:s energidepartement där han ansvarade för kärnkraftsindustrins expansionsplaner, något som i kritikers ögon borde ha diskvalificerad honom från en post inom det officiellt neutrala NRC.

 

Många drog sig till minnes Barack Obamas egna ord under presidentkampanjen 2008:

 

”NRC är en döende byrå, fånge hos samma industri som den är satt att reglera.”

 

När Beth Gibbons börjar kritisera uranutvinningen får hon medhåll bakom lykta dörrar, när ingen hör – offentligt är det få som vågar stämma in.

 

– Ingen vill väl bita i den hand som föder en? Uranet är ju Crawfords livlina. Men det splittrade även min familj.

 

När Beth deklarerade att hon skulle sälja familjegården, och uppgav sina skäl till försäljningen, klev ett av barnbarnen fram och förklarade sig villig att ta över verksamheten. Barnbarnet var dessutom positiv till att leasa ut Gibbons mark till Cameco Resources ”för pengarnas skull”.

 

– Jag vägrade gå med på det, säger Beth. Jag kunde inte förstå varför något av mina barnbarn skulle vilja ha något med de där markerna att göra, än mindre samarbeta med personerna hos Cameco Resources. De trodde mig inte. Jag vädjade: ”Din farfar sade ju till dig medan han levde att en urangruva är en av de farligaste platserna som finns att vistas på!” Men nu var han död och jag fick föra hans talan och påminna min familj om de märkliga omständigheterna kring hans bortgång. Jag förklarade varför jag trodde uranet hade förgiftat vår jord och vårt vatten, som Harold arbetade i varje dag i över trettio år. Men barnbarnet lyssnade inte, han ville inte lyssna – han hade fått upp ögonen för de stora pengarna. Så när jag till sist sålde gården vidare till en köpare utanför familjen ville han inte längre ha någon kontakt med mig. Och de flesta tog hans parti.

 

Försäljningen av Gibbons Family Farm blev en smärtsam process för hela släkten. När samma barnbarn 2014 blev inlagt på sjukhus för brännskador efter en arbetsplatsolycka fick inte Beth hälsa på honom.

 

– Hans fru ville inte släppa in mig. Men skriv nu inte att jag tycker illa om min familj. Jag ber för dem varje dag. De är ju min familj – och du kan ju inte sluta älska din egen familj.

 

På Facebook klickar sig Beth fram till bilder på barnbarn som tar examen, njuter i skuggan under utflykter eller skålar vid grillfester. Det är så hon tar del av sina närmastes vardag och äventyr numera.

 

– Jag kan ju inte se alla bilder som de lägger upp. Men jag kan se några i alla fall.

 

Vänförfrågningar avvisas, de vill inte ha någon kontakt med henne. Beth håller gråten tillbaka och faller i tystnad. Drar fingret över plasten till ett solnött fotoalbum. Katten Pepper, den som står henne närmast numera, håller sig alltjämt gömd under sängen i sovrummet.

 

– Att de inte förstår sambanden, säger hon nästan bedjande. Han bodde ju i Crawford större delen av sitt liv.

 

Han är Joe, det yngsta av Beths fem barnbarn. När Joe var tio år upptäckte läkare på sjukhuset i Chadron den elakartade tumören i hjärnan. Ett år senare var han död. Precis som för Harold gick allt väldigt fort för Joe.

 

– Joe hade blåsproblem när han var liten och var ofta sjuk. Vi tog hand om honom en hel del ute hos oss vid Crow Butte. Men ingen trodde ju att det hade något med cancer att göra, det tror en ju sällan när det handlar om små barn. Men Joe lärde sig att gå och tala tidigare än de flesta – som om han visste att tiden var knapp för honom.

 

Det är tyst en stund. Sedan säger Beth:

 

– Det här får jag leva med resten av mitt liv, misstanken att vår jord och vårt vatten kan ha varit skadligt och att det kan ha gjort honom sjuk.

 

Efter Joes död började Beth sortera saker och ting i anteckningsblock. Hur var det med den och den personen som hade nämnt märkliga cancerfall genom åren och alla andra otaliga gånger som hon diskuterat de bakomliggande faktorerna till folks förorenade brunnar? Snart skrev hon artiklar och insändare i lokalpressen och färdigställde en bok som hon tryckte upp i ett femtiotal exemplar. Boken är en släktkrönika vars självklara sol är familjegården ute vid Crow Butte. Beth skildrar de ensamma åren ute på fältet efter Harolds död, då hon arbetade från gryning till skymning under veckans alla dagar. Det är tunga bokstäver om att varken kunna eller orka gå vidare, om känslan av en bruten överenskommelse med livet.

 

– Jag kan inte läsa vissa stycken utan att börja gråta. Jag saknar min man alldeles för mycket.

 

Crow Butte-gruvans ägare Cameco Resources tvingade inte Beth att sälja gården och all mark, världens största uranaktör förhindrade henne inte heller från att låta den bli kvar inom familjens ägo. I alla fall inte direkt. Men hon anser sig inte ha haft något annat val. Beth hade inte kunnat leva med sig själv om hon inte hade sålt gården och lämnat Crow Butte bakom sig.

 

– Under den sista tiden var jag livrädd för vattnet i kranen, för jorden som både jag och djuren levde av och grödorna som jag odlade och åt. Och jag litade inte heller längre på Cameco Resources grundvattentester som fastslog att allt var solsken och problemfritt. Jag ville ta egna prover, men att få dem undersökta är en alldeles för stor utgift för mig.

 

Vanmakt, resignation och uppgivenhet? Kanske till en början, men kanske också en del av den 78-åringens nya identitet, kanske bär hon sorgen efter maken Harold som en tatuering som aldrig vill läka. Beth försökte gå vidare, hon gifte om sig men skilsmässan var snart ett faktum.

 

– Den mannen var inte bra för mig. Dessutom kändes det inte rätt mot sitt livs kärlek, Harold.

 

Men det är inte hela sanningen. Bakom hennes vänliga blick bor en stridslysten uranänka som fortfarande vill upplysa sin omgivning om uranets verkliga ansikte.

 

– Numera är vi några stycken som öppet vädrar våra åsikter, säger Beth. Men det är svårt, folk vill inte höra på vad du har att säga. De flesta vill fortfarande inte tro att uranverksamheten vid Crow Butte skulle kunna vara skadlig.

 

Klart är ändå att den kollektiva rädslan inför att öppet kritisera uranproduktionen har börjat lätta i Crawford. Något håller på att hända. Och händer.

 

– Sanningen börjar sakteligen hinna ifatt oss. Det går långsamt, men den närmar sig: sanningen om uranets ekologiska och sociala pris.

 

På vardagsrumsväggen hänger ett inramat foto av Harold sittande på sin traktor med armbågen mot sätet, iklädd en röd skjorta, blå jeans och en elfenbensvit Stetsonhatt. Bakom Harold reser sig Crow Buttes mäktiga klippformation 275 meter längs med floden White, en biflod till Missouri. Intill hänger ett avlångt träkors.

 

– Jag skulle inte orka fortsätta leva om jag inte varit kristen. Allt som hänt: Harold, Joe, att förlora min familj och min plats i den här världen. Jag drömmer fortfarande om den där hårlösa kalven som dog. Hur livet glider ur den. Men jag måste gå vidare. Gud ger oss styrka att gå vidare, ett steg i taget.

 

Den 78-åriga kvinnan tänker fortsätta kritisera uranutvinningen i nordvästra Nebraska för sina barnbarns skull. Det är en svår kamp, det vet hon, styrkeförhållandena kunde inte vara mer olika. Solen kastar ljusreflexer över Beth Gibbons rödrosa t-shirt: fem ansikten pryder den. Hennes barnbarns ansikten, däribland Joes. Skolfoton, alla ler.

 

– Jag är bara en gammal uranänka i en liten stad i Nebraska. Vilken chans har jag att mäta mig med stora jättar som Cameco Resources? Den enda chansen till förändring ligger i att människor börjar ställa sig själva och varandra de nödvändiga och obekväma frågorna, då kanske vi skulle komma någonvart i den här världen. Till sist.

 

Bokutdrag ur Urangruvan på prärien (2016)

 
 
 

 

 

Start

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS