SKOTTET I MONTEVIDEO

Döden längs fotbollens sidlinje

[bokutdrag]

 

Döden vandrar ständigt längs fotbollens sidlinje. Den 4 mars 1918 begår Abdon Porte, fotbollsspelare i det uruguayanska laget Nacional, självmord genom ett pistolskott i hjärtat. 1950 förlorar Brasilien VM-finalen mot Uruguay och dömer målvakten Moacyr Barbosa till en tillvaro som levande död. I VM 1994 gör Colombias Andrés Escobar självmål i en match mot värdnationen USA. En vecka senare var han död.

 

1

 

Kvällen den 4 mars 1918 led första världskriget mot sitt definitiva slut. Samma kväll, i Uruguays huvudstad Montevideo, äntrar den 38-årige Abdon Porte fotbollsstadion Parque Central med ett brev i ena handen och en revolver i den andra.

 

Gräsmattan utgör hemmaplan för Nacional, en av Uruguays största fotbollsklubbar. Tidigare under kvällen hade han satt sig ner för att skriva ett avskedsbrev till Nacional, sina medspelare och livet. Bara timmarna dessförinnan hade han spelat samtliga 90 minuter i Nacionals 3-1-seger över Charley, samt närvarat vid en uppsluppen tillställning till firande av viktorian.

 

Abdon Porte delade emellertid inte de övrigas rus eller kollektiva förnimmelse av förändringens vingslag – att den dåliga säsongsupptakten nu var på väg att vändas till något bättre. Hans hjärta var redan tyngt, ett spelarinköp i början av 1918 hade inneburit att Abdon Porte hade mist sin plats som ordinarie i Nacionals startelva. Respekterad av motståndare och älskad av medspelare hade Abdon Porte seglat mot stjärnornas glansfält, bakom vars illusioner allt tycktes vara möjligt. Universum låg för hans begåvade fötter.

 

Men karriären förvandlades till en nebulosa, tillvaron rasade samman. Eller kanske snarare: den tystnade.

 

Publiken slutade ropa hans namn, han miste sin ordinarie plats. Han kallades långsam och fumlig och målen uteblev från den hyllade mittfältsgeneralen. Plötsligt stod han där, som en dirigent utan orkester. I handen fanns inte längre någon dirigentpinne, bara en revolver. Hade han satt ett likhetstecken mellan fotbollen och övriga tillvaron, gick det inte längre att separera fotbollsspelaren från individen?

 

Om du petade fotbollsspelaren Abdon Porte, med över två hundra matcher för Nacional i ryggen, petade du då inte även människan Abdon Porte? Kränkningen, som han torde ha upplevt petningen från startelvan, ifrågasatte även hans existensberättigande.

 

* * *

 

Abdon Porte ställer sig i mittcirkeln. Han blickar troligen ut längs den gräsplan som i sju år varit mer än bara hans tillvaros epicentrum, en fotbollsspelares hemmaplan. Iklädd Nacionals vita tröja och kaptensbindel befann han sig i sin verkliga mittpunkt. Och han torde ha lyssnat till det kvarvarande sorlet från åskådarhavet, ekot som ännu ropade hans namn. Hans meritlista var imponerande: med Nacional vann han den uruguayanska ligan fyra gånger och som landslagsspelare Copa América (Latinamerikas kontinentala landslagsturnering) en gång, 1917. Imponerande läsning i ett land som under den här tiden sprang i fotbollens absoluta framkant. Han kastar kanske ett öga på de omringande läktarna, nu endast urskiljbara punkter i marsnatten under sensommarens stjärnhimmel.

 

Mer hinner han inte. Kulan i hjärtat släcker hans liv.

 

I den uppstådda tomheten mellan natt och dag klev Abdon Porte över dödens okända tröskel. Det är tyst. Ingen hör något. I gryningen finner vaktmästarens hund hans övergivna kropp och de sista nedskrivna orden som tillföll Nacional:

 

»Glöm inte för ett ögonblick hur mycket jag har älskat dig.

Farväl, för evigt.«

 

 

2

 

I Montevideo flyger en lokalbuss fram längs huvudstadens söndagsloja gator. Den är fylld till bristningsgränsen med fotbollssupportrar på väg till en derbydrabbning. De gulsvarta halsdukarna, tröjorna och tatueringarna vittnar om vart deras stöd återfinns: Peñarol.

 

Majoriteten av dem är gossar med flackande ögon, merparten stämmer in i okvädingsorden riktade mot det moderna tiotalssamhället; polis och, främst av allt, rivalen Nacional. När klungan kliver av lägger sig en tystnad längs bänkraderna, jag undrar om den senaste halvtimmen handlat om fotboll eller politik.

En hårfin gräns.

 

Ramsornas rader vittnar om lika stora portioner verklighetsflykt som identitet kopplat till ett emblem. I Latinamerika är emblemen, fotbollsföreningarna, ofta detsamma som politisk tillhörighet. I Latinamerika säkrade sig militärjuntorna insyn i de sociala skikten ofta genom att ta över ägandet av populära fotbollsklubbar. I Chile lade Augusto Pinochet vantarna över fotbollsföreningen Colo-Colo. I samma klubb har landets nuvarande president och före detta pinochetista, Sebastian Piñera, ägarinflytande.

 

En äldre kvinna med elegant kappa och läppar insmorda i rött läppstift lutar sig fram och ser mig i ögonen:

 

– Ni vet, de där gossarna vet helt enkelt inte hur man uppför sig.

 

Vilket lag håller ni på? undrar jag.

 

– Nacional, givetvis.

 

När ridån faller kan kylan fort göra sig hörd. Inom fotbollen har många genomlevt denna bittra erfarenhet; att kliva ut ur blickfångets spektrum och tvingats möta den egna spegelbilden utan iakttagande blickar. Kanske än värre; s0rlet har tystnat, ingen längre ropar ditt namn.

 

Vad säger oss Abdon Portes skott i natten den 5 mars 1918, ett drygt halvår innan första världskrigets stridslarm tystnade mer än att en ensam och förkrossad ung man övergav livets svårhanterliga stig för ett okänt mörker? Kanske var hans tragiska tilltag signalen till de kollegor som världen över och nästan hundra år senare ställer sig samma fråga: Vad händer när de som sagt sig älskar oss inte längre gör det?

 

3

 

En att fråga var Moacyr Barbosa.

 

1950 vann Uruguay VM-finalen mot värdnationen Brasilien med 2-1 på den berömda Maracanã-stadion inför 200 000 åskådare. Uruguay vände matchen i slutskedet och det avgörande målet kom att för evigt ändra livskursen för många på arenan den dagen. Det var ju redan klart att Brasilien skulle vinna sin första VM-titel, det förväntades på värdnationen – och de brasilianska spelarna som äntrade Maracanã bar under landslagsdressen en tröja som avslöjade för omvärlden att segern hade tagits ut i förskott: »Världsmästare 1950!«

 

Förtvivlade åskådare som insåg att VM-guldet hade gått om intet begick självmord genom att kasta sig utför den enorma arenans tak, människor blev deprimerade, kunde inte arbeta, äta, leva – VM-mästaren Uruguay tilläts inte ens lyfta segerbucklan inför publiken, de firade i stället i omklädningsrummet.

 

Men den sörjande silvernationen kunde snart pusta ut – en syndabock hade utsetts.

Brasiliens målvakt – Moacyr Barbosa – som inte lyckades förhindra Uruguays segermål, blev utsedd till syndabock. En känslokall utmärkelse som återstoden av hans liv förvandlades till en uppvisning i kollektiv social, politisk och ekonomisk mobbning. Ett helvete han fick leva med tills han 79 år gammal avled i sviterna av en hjärtattack.

 

* * *

 

Åren före VM-mästerskapet 1950 hade emellertid inneburit raka motsatsen för Barbosa. Han ansågs vara världens bäste målvakt, uppbackad av världens i dag mest framgångsrika fotbollsnation som 1950 krävde sitt första VM-guld. Brasiliens första VM-guld inhämtades i Sverige sommaren 1958 – med sjuttonårige Pelé vid jordens medelpunkt – då var Barbosa förpassad till behörigt avstånd från landslaget.

 

Vid det laget, tio år efter nederlaget i Brasilien 1950, hade det kollektiva Brasilien helt brutit ner den ensamme Barbosa i en nationell förnedringsprocess som bar häxprocessens alla kännetecken; utfrysning, mödrar sade till sina barn att de aldrig fick »bli som Barbosa«. Hans närvaro i sig innebar otur, och han tilläts aldrig glömma 1-2-målet han släppte förbi sig i finalen mot Uruguay.

 

För att aldrig låta Barbosa glömma nationens smärta och sorg efter finalförlusten mottog han 1963 en »present«: de gamla sidlinjestolparna från finalen 1950. Och före VM-turneringen 1994 förbjöds Barbosa att ens besöka det brasilianska landslagets träningsläger, han troddes alltjämt föra otur med sig. Många i ledarstaben, som främst bestod av före detta spelarkollegor till honom, var oförmögna att förlåta Barbosas »målvaktstavla«. Strax före sin död vid millennieskiftet summerade själv han tillvaron efter finalen 1950: »Värre än en livstidsvistelse i fängelse«.

 

* * *

 

Som mörkhyad var Barbosa den förste målvakten att etablera sig i det brasilianska landslaget i en tid då rasism präglade samhället. Kvardröjande fördomar och en politik som gjorde skillnad på människor efter klass och hudfärg tros ha gjort den nationella förföljelsen av Barbosa mer socialt accepterad. Och allt skedde i Latinamerikas största land som bara årtiondet senare såg sig politiskt strandat i fascistdiktaturens bojor.

 

Moacyr Barbosa mötte ålderns höst tillsammans med sin fru i en småstad utanför São Paulo. Han hade inga barn och ingen kontakt med några släktingar. Tre år innan han dog levde han ensam på existensminimum, bortglömd och förträngd, men fick slutligen stöd av sin före detta klubb för att kunna ordna sig en bostad.

 

Till sin fru sade han: »Varför hatar de bara mig? Vi var ju elva på planen …«

 

Barbosa blev ett kollektivt hatobjekt i en kultur rest kring idén om vinnare och förlorare. Idrott är, skriver journalisten Franklin Foer i How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization, »människans sista tillflyktsort för ett accepterat stambeteende i det globala rummet«.

 

4

 

Vem minns en fotbollsmålvakt från 1950-talet? Vad är syftet med att berätta Moacyr Barbosas sorgliga öde i dag? Kan vi lära oss något av det?

 

Det är viktigt att understryka att Barbosa blev långt ifrån det sista exemplet på där fotbollskollektivet stöter bort individen och förminskar honom eller henne. Och det kanske mest utmärkande exemplet på denna process är kanske även det sorgligaste: Justin Fashanu, den förste mörkhyade spelaren att ingå i en spelaraffär motsvarande mer än en miljon pund.

 

Justin Fashanu hade många hinder framför sig när han påbörjade sin mödosamma klättring inom den engelska fotbollshierarkin: han var svart, spenderade barndomen på ett barnhem och var den förste professionelle fotbollsspelaren som kommit ut som homosexuell. Efter att ha anklagats för sexuella övergrepp på ett träningsläger i USA bröt han sig in i ett garage i London och hängde sig. Efter självmordet kom det fram att polisen i USA redan hade lagt ner ärendet i brist på bevis.

 

Men de hade aldrig bemödat sig att meddela den anklagade om den saken.

 

* * *

 

Ett annat dödsfall direkt kopplat till fotbollens brutala verklighet är mordet av Andrés Escobar, landslagsspelare för Colombia och som hade oturen att göra självmål i en av matcherna i VM-slutspelen i USA 1994. Det var det mästerskapet som ritade om fotbollens karta för all framtid; exponeringen blev total, kommersiella intressen tvingade spelarna att springa 90 minuter medan solen stod i zenit och termometrar visade på fyrtio grader i skuggan.

 

För första gången lockade ett idrottsevenemang en miljardpublik.

 

I Colombia trodde många på ett lyckat VM-slutspel. Det satsades stora penningsummor och en krigssargad nations stolthet stod plötsligt och föll med elva fotbollsspelare som sprang efter en boll. När så kollektivet inte levererade pekades en enskild syndabock ut: Andrés Escobar. Han sköts ihjäl i hemstaden Medellín, 27 år gammal, avrättad med ett dussin skott på en restaurangparkering.

 

Escobar spelade för Medellínklubben Atlético Nacional, vann flera titlar som lagkapten och är fortfarande en hjälte i Medellín, vars fotbollspolitik under början på 1990-talets i mångt och mycket regisserades av Andrés namne: drogbaronen och massmördaren Pablo Escobar och dennes knarkkartell.

 

Bröderna Zimbalists dokumentär The Two Escobars visar hur Pablo Escobar försåg Colombias fotbollsindustri med pengar i ett politiskt känsligt skede då landet på alla sätt och vis var världens farligaste land. Colombia var då i stort behov av ett ansiktslyft och fotbollen blev ett perfekt opium för publik och samhällskritiker att samlas kring, och stal i samma slag blickarna bort från korruptionsskandaler och kokainpräglad statspolitik.

 

Satsningen lyckades. Sett med Medellínkartellens ögon: kokaindollarnas anslag till landslagets VM-kval gav resultat. Colombia gick från klarhet till klarhet, besegrade Argentina med imponerande 5-0 i Buenos Aires och en spirande nationalism och något som i mångas ögon kopplades samman med framtidstro gick snart att skönja.

Atlético Nacional i synnerhet och colombiansk fotboll i allmänhet användes i den här vevan som pengatvätterier åt landets knarkkarteller. Fotbollsdomare mutades och hotades (en strategi som förblivit framgångsrik politik inom Colombias rättsväsende).

 

»Du ville ju att just din leksak skulle vara den bästa«, förklarar Fernando Rodriguez Mondragon, släkting till Calikartellens ledare, som vid den här tiden kontrollerade klubben América.

 

Att blod, kokain, fusk och inbördeskrig möjliggjorde det roliga fotbollsäventyret var det många som anade: till exempel att Pablo Escobars dollar hade bidragit till Atlético Nacionals seger i Copa Libertadores (Latinamerikas motsvarighet till Champions League) 1989.

 

Men det var få som vågade ana detta öppet.

 

Grunden i Colombias landslag i början av 1990-talet utgjordes av spelare från Atlético Nacional. Men länken mellan fotboll och knarkpolitik slutar inte där. Andrés Escobar började liksom många andra gossar från Medellíns bortglömda gränder sin fotbollsbana på upplysta planer som Pablo Escobar – och inte allmänna medel – hade bekostat. En intim relation mellan Atlético Nacional och Pablo Escobar växte fram och vårdades. Därför var även Colombias landslag onåbara, skyddade av Pablo Escobars prestige, hot och investeringar – fram till det att knarkkungen sköts till döds av en USA-tränad elitstyrka den 2 december 1993.

 

Den beskyddande auran kring Colombias landslag upplöstes, men kraven på framgång i VM-slutspelet 1994 växte i takt med att konkurrerande karteller såg möjligheten att tjäna dollar på de förväntade framgångarna.

 

 
 
 

 

 

 

COPYRIGHT © 2017 | ALL RIGHTS RESERVEDPRIVACY STATEMENT | TERMS & CONDITIONS